Året 1853 vistades Lagus i Atén, fortsättande sina historiska studier och mycket intresserande sig för nygrekiskan. Runebergsbiblioteket i Helsingfors förvarar i manuskript en af Lagus verkställd öfversättning af Runebergs „Den gamle Trädgårdsmästarens bref, Första brefvet" till nygrekiskan. Lagus har redt sig ganska bra med den svåra uppgiften. Ändringarna af hans lärare, diakonen Ignatios, bestå hufvudsakligen i utbyte af gammalgrekiska uttryck mot mera moderna. På uppmaning af redaktionen för den nygrekiska tidskriften Néa Ilavdoga offentliggjorde Lagus i denna tidskrift en längre afhandling om Hellenerna i Sydryssland, i raska drag tecknande deras ytterst växlande öden under 20 sekel: det hela ett populariserande utdrag ur det tillämnade stora verket. Uppsatsen inleddes af redaktionen med följande ord:

Herr W. L. från Finland vistas sedan nära ett år i Atén, sysselsatt med studium af språket och med historiska forskningar rörande den grekiska medeltiden. En af Pandoras redaktörer, som haft nöjet att bli bekant med denne lärde, har uppmanat honom att lemna några notiser om Grekerna i Sydryssland. Uppfyllande denna begäran med en beredvillighet, som på en gång bär vittne om hans välvilja och hans insikt i ämnet, författade han en afhandling, som ehuru skrifven oförberedt och under saknad af många källor, som ej finnas i biblioteken i Atén, i alla fall innehåller många högst viktiga underrättelser om våra därvarande stamförvandters öden. Då vi tro att denna afhandling skall läsas med nöje äfven af allmänheten, införa vi den här, med författarens tillåtelse. Utom genom sitt vetenskapliga värde rekommenderar sig arbetet till hvarje grekisk läsares uppmärksamhet äfven därför, att det skrifvits på vårt språk af denne utlänning."

66

Ett annat inför offentligheten framträdande spår af Lagus' studier i Sydryssland är det föredrag han höll vid Vetenskaps-Societetens årshögtid 1862 öfver ämnet Reseminnen från Krim och S:t Georgs kloster. De i lifliga färger hållna naturskildringarna och hela framställningens värme ådagalägger, att förf. rör sig på ett för honom mycket kärt område. Det är den vid förra seklets midt af klassiska filologer häftigt angripna satsen „ex oriente lux", eller orientens inflytande på den hellenska kulturen som genom de sista årtiondenas arkeologiska fynd fått en så lysande bekräftelse, som Lagus här på en enskild punkt skickligt försvarar.

De tidtals ytterst svåra ekonomiska förhållanden, hvarunder det unga paret Lagus lefde i Atén, och ifriga uppmaningar från hemlandet förmådde Wilh. Lagus att vid denna tid uppträda som sökande till den efter Wallins död ledigblifna professuren i den orientaliska litteraturen. Genom sina examensstudier och genom beröringen i Sydryssland med tatarer och turkar hade han därför en viss förberedelse.

Som specimen utarbetade han i Wien afhandlingen Seid Locmanni ex libro Turcico qui Oghuzname inscribitur excerpta. Detta turkiska ineditum, som af utgifvaren försågs med latinsk öfversättning och språklig, historisk och geografisk kommentar, stod i ett visst sammanhang med Lagus' scythiska forskningar. H. A. Kellgren blef dock professurens innehafvare; men efter dennes redan ett par år senare inträffade död blef Lagus i början af 1857 utnämnd till professor i orientaliska litteraturen. I sin

inträdesföreläsning 1) yttrar Lagus med smärta, att han med öfvertagande af det nya läroämnet offrade en ungdomsböjelse, en ungdomsfröjd, förstlingen af sin kärlek till vetande och forskning. Ekonomiska skäl utöfvade helt visst ett bestämmande inflytande, men äfven önskan att åt universitetet rädda ett läroämne, arabiskan, som man på visst. håll sökte få utmönstradt. Lagus försvarar i detta föredrag den arabisk-persisk-turkiska eller islamitiska filologins enhet med arabiskan som centralämne. Han slutar med dessa ord: jag har utsträckt begreppet af orientalisk litteratur långt bortom gränserna för mina egna insikter, men misströsta höfves mig likväl ej, att ju på detta vida fält skall finnas hälst något afskildt hörn, något litet område, där min verksamhet kan blifva fruktbärande för vetenskapen och detta universitet“.

"

På detta yttrande visar Lagus tillbaka, då han, efter att förberedelsevis år 1866 ha lemnat ett parti af arbetet till bokhandeln, 1869 utgifver första delen af sin Lärokurs i Arabiska Språket, som på grund af en utvidgning af arbetets plan och författarens mångfaldiga andra värf först 1878 blef med den fjärde delen fulländad. Arbetet har af kännare mycket lofordats, äfven från vetenskaplig synpunkt, och anses allt ännu ega stort värde. En otrolig möda har förf. nedlagt på citat i syntaxen och särskildt och till öfvermått i ordboken. Här liksom annars, då Lagus vågar sig ut på att jämföra ordförrådet inom olika språkstammar, visar han, att den egentliga linguistiken ej var hans område.

Arbetet hade fordrat omfattande förberedelser. Då det utkom, var Lagus ej mera innehafvare af den orientaliska professuren. Han hade i maj 1866 öfvergått till professuren i grekisk litteratur, som han därförinnan förestått läseåret 1861-62 och vårterminen 1866.

Den omständigheten, att för orientaliska litteraturen vunnits en ung docent, medan det icke fanns någon, som hade kunnat företräda grekiskan, medverkade uppenbarligen till att Lagus nu återvände till sin vetenskapliga ungdomskärlek, den grekiska litteraturen. Redigeringen af Lärokursen i Arabiska, nödvändigheten att fortfarande tidtals föreläsa äfven i arabiska och en mängd nya intressen och offentliga värf vållade dock, att detta återupptagande af grekiskan ej bragte vetenskapliga frukter.

Såsom föreläsare ådagalade Lagus en stor pedagogisk begåfning, var sällsynt liflig och förstod att väcka intresse, men egentlig ledning till vetenskaplig forskning torde han mindre ha lemnat. Enär det ålåg fakultetens medlemmar att bedöma lärdomsprof, uppträdde Lagus vid disputationstillfällen ofta som extra opponent. Om akten försiggick på latin, fanns det ingen, som ledigare än han uttryckte sig på romarspråket. På den grekiska filologins område publicerade Lagus under denna period blott ett par afhandlingar. I ett föredrag om Iliaden och Assyrien (Vet. Soc. Öfversikt H. 7) är han otvifvelaktigt på rätt stråt, ehuru på grund af de senaste årens arkeologiska upptäckter fråga och svar numera formuleras annorlunda. Promotionsskriften af 1869 innéhåller en anslående undersökning Om grekernas fosterlandskärlek, en undersökning, som tyvärr förblef blott ett fragment. I samlingen „Strödda Blad" utgaf Lagus i reviderad

1) Ingår i Litteraturbladet 1857.

form den öfversättning af Runebergs afhandling Jämförelse mellan Euripides' och Senecas Medea", som han redan som docent verkställt. Lagus' förmåga att träffa Runebergs svenska prosastil visar ett mindre vanligt filologiskt språksinne.

Ej utan att göra sig själfförebråelser, såsom af hans muntliga yttranden framgått, öfvergick Lagus småningom allt mer till forskningar på den inhemska historiens gebit. Ett slags förelöpare därtill var den undersökning han redan 1853 i Odessa publicerade på ryska angående Karl XII:s flykt från Pultava till Bender. Efter professor Wilhelm Gabriel Lagus' död 1859 ålåg det sonen att till tryckning redigera dennes Anteckningar om Finska lagöfversättningar, och till arbetet Finska Adelns gods och ätter författade han företalet och det synkronistiska registret. Efter sin ' fader och morfader hade han mottagit i arf rika manuskriptsamlingar och anteckningar. Sedan 1863 under nära 30 år föreståndare för universitetets mynt- och medaljkabinett, kom han äfven på denna väg in på den inhemska kulturhistoriens område. Under 1875-78 prorektor och därunder ett helt år handhafvande rektorsvården och därefter sex år rektor (1878-84), blef han med alla universitetets förhållanden och dess historiska öden än mer förtrogen än han redan förut genom släkttradition varit det. Många förhållanden medverkade sålunda till att han från 1870:talet begynte egna sina outtröttliga mödor åt utredande af litterära, biografiska, lärdomshistoriska och därmed besläktade frågor på inhemskt kulturgebit.

Sedan han 1886 som emeritus afgått, upptogs hans fortfarande arbetsstarka och forskningsvarma ålders dagar uteslutande af dylika sysselsättningar. De kräfde stor outtröttlighet, fyndsinne, noggrannhet, vaken kritik och kombinationsförmåga.

Redan från 1860 härrör den sedermera i utvidgådt skick i samlingen Strödda Blad 1877-1879 utgifna för vår konsthistoria icke oviktiga uppsatsen Skulpturen i patriotismens tjänst, Hvad man gjort för Porthans minne. I samma publikation ingår äfven Peter Forskåls lefnad (ursprungligen från 1870), hvarom Lagus säger: ett biografiskt minne från vår historias förra århundrade, ett minne hvilket ofta, isynnerhet på den tid jag var målsman för de sköna och betydelsefulla orientaliska studierna vid vår högskola fyllt och ännu fyller min själ på en gång med glädje och smärta". Peter Forskål var berömd som tänkare, naturkännare, orientalist samt resande i Egypten och Arabien, i hvilket senare land han vid unga år fann sin graf, år 1763. En epilog till denna biografi bilda de varma minnesord Lagus egnar sin lärjunge och unge vän Karl Fredrik Eneberg, som afled i orienten, under en forskningsresa, som bland annat afsåg att utreda den förmodade urgamla frändskapen mellan suomispråket och kilskriften i denna skrifts älsta språkform, sumeriskan, - en fråga som mycket intresserade Lagus och som han vid skilda tillfällen tog till tals inom Vetenskaps-Societeten. Sumeriskans ställning är ännu outredd.

En annan i Finland född, här fostrad och vetenskapligt påverkad 1700:talets forskningsresande har Lagus från så att säga ett skuggminne gjort till en åskådligt lefvande personlighet i sin stora (331 +146 s.) biografi öfver Erik Laxman (Vet. Soc. Bidr. h. 41), „en banbrytande samlare i fråga om Sibiriens naturalster". Laxmans verksamhet föll utom vårt land, men här var stället att samla de spridda dragen. Då upp

giften dessutom fordrade kännedom af svenska, tyska, ryska och latin, hade Lagus mer än de flesta förutsättningar att beherska den, att ej tala om hans okufliga ihärdighet att samla, hvilken här sattes på hårdt prof. Arbetet utgafs äfven på ryska af Vetenskapsakademin i Petersburg.

Lagus' mest betydande biografiska arbete, näst det om Laxman, är Skalden Johan Henrik Kellgréns finska lefnadsminnen, 1884. lefnadsminnen, 1884. I företalet säges, att I företalet säges, att materialet till ojämförligt största delen hopbragts ur äldre periodisk litteratur samt förut otryckta enskilda bref, anteckningar och andra handskrifter af olika slag". Då Kellgren var ungdomsvän till morfadren Jak. Tengström, kan man förstå att Lagus var den rätte och kanske ende mannen för sammanbringandet af de talrika värdefulla upplysningar biografin omsluter. I hvilken anda boken skrifvits framgår af slutorden: „Johan Henrik Kellgrens namn blef ett intyg, ett bland många, om tvenne i sekler förenade brödrafolks gemensamma skördar på kulturens hågkomstrika arbetsfält, ett minne af hvad de i flydda dagar genom sina stora andar verkat och varit för hvarandra."

Ett par år senare (1886) följde publikationen af Henrik Gabriel Porthans Bref till Mathias Calonius, och sedan den Porthanska manuskriptkistan öppnats, hade Lagus den glädjen att vid 81 års ålder kunna utgifva M. Calonii svars-bref till H. G. Porthan, hvilka ansågos ha blifvit af adressaten förstörda en sägen, som Lagus dock aldrig rätt ville sätta tro till. Liksom publikationen af de Porthanska brefven följde på utgifvandet af Kellgrens finska lefnadsminnen, sluta dessa arbeten sig äfven historiskt tillsamman. Lagus säger om brefven att de kunde kallas ett lärorikt supplement icke blott till vårt universitets officiella handlingar, men ganska ofta äfven till det gustavianska tidehvarfvets memoar- och dagbokslitteratur". Lagus har till brefven fogat utomordentligt rika namn- och sakregister, som afse „,icke blott att lemna en nödtorftig vägledning till orientering i innehållets mångfald, utan att ock i sin mån väcka intresse för omnämnda personer, orter och förhållanden af någon betydelse i vår historia, i vår yttre och inre kulturutveckling".

Under åren 1886 och 1888 utkom Historik öfver finska universitetets myntoch medaljkabinett, utarbetad på grund af studier i „digra protokolls- och statsböcker jämte brefregistratur och hvarjehanda spridda förteckningar". Historiken erbjuder", säger förf. med rätta, anknytningspunkter å ena sidan till de ofta ödesdigra skiften, hvilka öfvergått hela det finska lärosätet, samt å den andra till det tysta men ihärdiga odlingsarbete, hvilket där under alla tidernas och händelsernas växlingar i den onda som i den goda dagen fortbestått och fortgått." Det etnografiskt-historiska museet och skulptursamlingen voro ursprungligen med myntkabinettet förenade, hvadan vår fornforsknings och våra konststräfvandens första utveckling äfven genom historiken belyses.

Af länge beståndande värde kommer Lagus' stora arbete Åbo akademis studentmatrikel ånyo upprättad att förblifva. Den utkom i 2 delar åren 1891 och 1895, hvartill Lagus vid 85 års ålder år 1906 fogade ett Supplementband. Hela arbetet omfattar halftannat tusen sidor och lemnar biografiska uppgifter öfver nära 15,000 personer. Att med ett naket alfabetiskt namnregister (därtill ofullständigt) som utgångspunkt

"

placera dessa tusenden på deras rätta inskrifningsår och för de flesta uppdraga hufvudlinierna af deras lefnadslopp har fordrat en så stor kärlek till ämnet, en så oaflåtlig, ständigt vaken forskareid, att den måste väcka vår beundran och tacksamhet. Betydelsen af detta arbete återgifves bäst med författarens egna ord: Då Åbo akademi ända från sin stiftelse och under hela sin tillvaro utgjorde själfva centralhärden för landets vetenskapliga och allmänna upplysning, måste ju en ordnad öfversikt af hennes mångtusende alumner, såsom dedär i skilda tidsåldrar och på skilda verksamhetsfält häfdat den intellektuella och medborgerliga utvecklingens oafbrutna spridning i ständigt vidgade kretsar, erbjuda talrika anknytningspunkter för häfdatecknarens, genealogens, biografens och fosterlandsvännens intresse."

Bland bidragen till Universitetets historia böra ännu nämnas den åren 18091842 omfattande på fängslande upplysningar rika framställningen Några blad ur finska högskolans kanslersbok i programmet till sorgfesten öfver ministerstatssekreteraren grefve Alexander Armfelt. Vid Vetenskaps Societetens årsbögtider har Lagus hållit sakligt värdefulla minnestal öfver F. W. Pipping, G. Geitlin, E. J. W. af Brunér, J. J. Nordström, af hvilka det sistnämnda utvidgats till en på intressanta notiser rik utförlig lefnadsteckning. På fakta blottade s. k. äreminnen voro af Lagus ringaktade.

De ord, Lagus i minnestalet öfver Brunér yttrar om dennes uppfattning af universitetet, ha framför allt tillämpning på talaren själf: „Så var för honom universitetet“, säger han, „den medelpunkt, därifrån ljus och värma, lif och framtid utstrålade till fosterjorden, den medelpunkt, mot hvilken alla våra fredliga bragders glans och ära, redan sen århundraden, visade tillbaka.“ Från denna hans ståndpunkt böra de universitetsfester bedömas, som han föranstaltade och med minnesskrifter beledsagade, ej allenast vid våra stormäns, Snellmans och Lönnrots frånfälle, utan äfven med anledning af glada eller sorgliga tilldragelser inom den Kejserliga familjen.

Då Lagus riktade sig till den studerande ungdomen och med rörd stämma talade om allas vår „alma mater", var det hos honom ej ett tomt patos eller blott ett talesätt, utan uttryck af en djup, sonlig tillgifvenhet för det lärosäte, som han, hans förfäder och fränder som lärare tillhört och tjenat, och hvars huld och hägn de åtnjutit och hvars framfarna öden de i värdefulla skrifter belyst.

Lagus tillhörde den Porthanska forskareskolan. Den noggranna detaljforskningen var för honom hufvudsaken. Han går ej in på en djupare analys af de personers karaktär han sysselsätter sig med. Händelsernas historiska betydelse blir ej starkare framhäfd. De politiska spörsmålen intressera honom föga. Han gjorde ej anspråk på att vara historieskrifvare i egentlig mening. Han värf var filologens. Han älskade det förgångnas minnesmärken i ordets form. form. Han framletade det fördolda och längesedan glömda. Med pröfvande blick sammanställde han det vidt åtskilda, och fogande bit till bit åstadkom han af oansenliga rester literaturverk, som väl blott undantagsvis bära skönhetens och harmonins prägel, men som på grund af sina rika förråd och sin pålitliga soliditet åter och åter skola uppsökas och rådfrågas. De skola länge bevara minnet af hans rastlösa verksamhet i den vetenskapliga forskningens tjänst.

Det är endast de väsentligaste dragen af Wilhelm Lagus' långa arbetsfyllda lif