Högtärade församling! Bland ledamöter af Finska Vetenskapssocieteten, hvilka sedan hennes senaste årsdag skattat åt förgängelsen, är Karl Emil Ferdinand Ignatius: en man hvars åt många håll riktade, betydelsefulla fosterländska verksamhet gör honom mer än väl förtjänt af att i eftervärldens tacksamma hågkomst bevaras. Hedrad med uppdraget att vid detta tillfälle teckna hans minnesbild, skulle jag, för att kunna fullständigt redogöra för hans rika lifsgärning såsom historisk forskare, geografisk och statistisk författare, ämbetsman, politisk personlighet och publicist, behöfva långt mera tid än som vid detta tillfälle står mig till buds. Hvad särskildt vidkommer hans verksamhet under de senaste lefnadsåren i afseende å vårt lands inre och yttre förhållanden, står oss densamma alltför nära för att jag kunde tilltro mig förmågan att däraf gifva en fullt objektiv, från personlig hänsyn fri skildring. Jag nödgas för den skull inskränka mig till att här framställa bilden af hans lif och verksamhet blott i deras allmännaste drag och därvid endast flyktigt beröra de senaste lefnadsåren.

Släkten Ignatius har utgått från finsk bondestam och anses hafva fått sitt namn af Ignatila hemman i närheten af Wiborg. En medlem, Nils Jönsson Ignatt, bodde som borgare i denna stad i början af 1600 talet, och från dennes son, som blef präst och antag namnet Ignatius, har släkten fortsatts i flere grenar. Karl Emil Ferdinand Ignatii närmare stamfäder voro i sex efter hvarandra följande led präster, bland hvilka hans far, Johan Ferdinand, vid tiden för sonens födelse var pastorsadjunkt i Ulfsby och bosatt i närheten af staden Björneborg. Han var i sitt tidigare gifte förenad med Sofia Fleming, af den i vårt lands häfder välbekanta adliga ätten Fleming och dess yngre gren, friherrliga ätten Fleming till Libelitz. Deras son, föremålet för denna minnesteckning, föddes i Björneborg såsom den 3:dje i ordningen bland flere syskon, den 27 oktober 1837. I denna sin födelsestad framlefde han för det mesta sin barndomstid, dels hos föräldrarne, hvilka flyttat dit ett par år efter hans födelse, dels hos en farbroder, borgmästaren i Björneborg Gustaf Ignatius, som tyckes hafva med särskild förkärlek omfattat den vakna och lifliga brorsonen. Denne begynte redan tidigt intressera sig för historiska berättelser och beundrade, enligt hvad han själf sedermera omtalat, flere af historiens hjältar, en Karl XII och Napoleon, långt innan han ännu haft a b c boken i sin hand.

Sin mor förlorade han tidigt, redan då han nyss fyllt 11 år. Hon skall hafva varit varmt religiös och i denna riktning påverkat sina barn; äfven hennes son Karl mottog i detta afseende intryck, som icke utplånades under hans hela lif.

I Björneborg begynte han sin skolgång. Vid sju års ålder intogs han i stadens lägre och ett par år senare i dess högre elementarskola eller den så kallade storskolan, hvars rektor denna tid var Oskar Ferdinand Ingelius. Själf har Ignatius i utförliga själfbiografiska anteckningar, dem han i handskrift efterlämnat, på ett lifligt och åskådligt sätt skildrat denna läroanstalt på den tid han var en af dess lärjungar. Lifvet i Björneborgs storskola synes hafva i mycket bevarat en fornåldrig karaktär, mera än hvad fallet då för tiden i allmänhet var med dylika skolor i landet, i ty att där ännu kvarstodo i bruk gamla latinska skolsånger och danser, härstammande allt från medeltiden. Lämningar af pennalismen funnos ännu kvar, i det eleverna på högsta klassen, de s. k. rektoristerna, höllo sträng tillsyn öfver de andra. Kyrkogång om söndagarne var för ungdomen obligatorisk, och förhör öfver predikans innehåll anställdes i skolan af en lärare. Undervisningen, som började klockan 7 om morgonen, bestod mest i läxförhör på klassen af hvad eleverna på egen hand lärt sig utantill, och kroppsstraff med af eleverna själfva flätade s. k. klobbor var i ymnigt bruk. Ignatius uppgifver själf att han i skolan ej just varit flitig, emedan undervisningen icke väckte hans intresse. Men i stället läste han på egen hand träget sådant som mera anslog honom, framför allt populära arbeten i historie.

Med lifliga färger skildrar han i sina anteckningar Björneborgs brand den 22 maj 1852, då han måste se så väl sitt gamla hem som skolhuset uppgå i lågor, och tillsammans med en skolkamrat, sedermera professorn Jaakko Forsman, hjälpte till att rädda skolbiblioteket. I följd af denna händelse flyttades skolan till Raumo, där den sedan förblef i tvenne år, under hvilka äfven I. var bland dess lärjungar. Efter att våren 1854 hafva afslutat sin skolgång och därpå ännu läst ett år privat i Björneborg, aflade han sin studentexamen om hösten 1855.

Ignatius hyste till en början afsikten att blifva präst och predikade några gånger i Lappfjärd,. dit hans far, som emellertid ingått nytt gifte, hade flyttat. Dock ville han dessförinnan taga magistergraden och begaf sig för den skull hösten 1856 till Helsingfors, där han med allvar bedref sina studier och våren 1860 aflade kandidat-examen med laudatur i historia och grekiska samt därpå lagerkröntes vid promotionen samma år.

Inom studentvärlden herrskade denna tid ganska mycken lifaktighet, och frågor både af litterär och politisk art diskuterades ifrigt i de ungdomliga kretsarne. Den finska nationalitets- och språkfrågan föranledde redan då meningsbrytningar, om ock ej fullt så skarpa som under en senare tid. Studentafdelningarne hade blifvit upphäfda genom de nya statuterna af 1852, men sedan omkring medlet af 1850-talet något friare vindar börjat blåsa i vårt land och äfven vid universitetet, hade man inom studentkretsar begynt återupprätta de fordna samfunden, om än till en början blott såsom privata föreningar utan öfverhetlig sanktion. Så återuppstod år 1857 äfven den gamla västfinska afdelningen, till hvilken I. anslöt sig, tagande verksam del i det intellektuella lifvet inom densamma. Afdelningens gamla tidning „Veritas et jocus" uppstod från de döda och I. blef en af dess redaktörer. Bland de västfinska kamraterna var det isynnerhet en, som denna tid öfvade stort inflytande på de andra och kring hvars intelligenta, litterärt fintbildade personlighet de samlade sig, nämligen Walfrid Alftan. Äfven I.

hörde till denna krets, inom hvilken skönlitteratur flitigt lästes och diskussioner föreföllo, som bidrogo att vidga vyerna. Dit hörde jämväl den unge skalden Julius Wecksell som, enligt hvad I. omtalat, lifvade de andra med sin spirituella, stundom något bitande kvickhet och som ofta i deras krets uppläste sina egna nyss författade dikter. Wecksells biograf, Arvid Mörne, håller för icke osannolikt att Ignatius, som redan var väl hemmastadd i Finlands historie, bistått Wecksell med upplysningar, som kunnat komma denne till nytta, då han diktade sin Daniel Hjort", med ämne från klubbekrigets tider. I den finska språkfrågan intog flertalet af dåtidens västfinska studenter med Alftan i spetsen ett slags förmedlande ställning, dock med en viss lutning åt det svenska hållet, och äfven I. hyllade vid denna tid ett sådant uppfattningssätt. Att han i allmänhet tog liflig del i den tidens studentpolitik, därpå kan såsom prof anföras, att han jämte två andra unge män tog initiativet till den demonstration, som egde rum den 22 april 1861, då studenter jämte en talrik folkmassa bragte sin hyllning åt de senatsledamöter, hvilka inlagt gensaga emot sammankallandet af det s. k. januariutskottet; äfvenså att han på hösten samma år vid demonstrationen till August Schaumans ära, då denne i anledning af en polemik med J. V. Snellman afgått från redaktörskapet för sin tidning, höll hyllningstalet för Schauman.

I språkfrågan ändrade I. emellertid snart nog åsikter; han begynte, säger han själf, „klart och tydligt uppfatta, att det finska språkets höjande till ett kulturspråk utgjorde ett nödvändigt villkor för det finska folkets lif“. Och han började själf vinnlägga sig om inlärandet af detta språk. I sin ungdom hade han ej varit i tillfälle att praktiskt inhämta det, ty i hans hem och den krets där han uppväxte begagnade man sig uteslutande af svenskan såsom samtalsspråk och i skolan lästes finska endast obetydligt. Äfven vid universitetet taltes denna tid, t. o. m. i de mest finsksinnade kretsar, för det mesta svenska. I. förkofrade nu betydligt sin kunskap i finska språket, om det också, trots bemödanden, icke lyckades honom att lära sig fullkomligt beherrska det; något som han själf alltid beklagade.

Till att han i nationalitetsfrågan ändrade ståndpunkt bidrog tvifvelsutan hans umgänge med Yrjö Koskinen, som i början af 1860:talet bosatt sig i Helsingfors och 1863 erhöll professuren i historia. Hvad som isynnerhet sammanförde dem var det hos båda lefvande intresset för finska historien och därmed sammanhängande vetenskaplig forskning.

Ignatius hade som student, enär fadrens ekonomiska tillgångar voro knappa, nödgats för sin utkomst syssla med privat information och var några år, från hösten 1861,. lärare i geografi och historia vid Helsingfors lyceum samt undervisade i fröken Elisabeth Blomqvists den tiden mycket besökta privata fruntimmersskola. Sedan han i början af 1863 ingått äktenskap med med den, som sedermera blef hans ledsagarinna under hela återstoden af hans lif: Amanda Kristina Bergman, dotter till kapellanen i Lappfjärd Karl Erik Bergman, hade han en tid för afsikt att, för vinnande af en tryggad lefnadsställning, helt och hållet egna sig åt skollärarebanan. Han aflade pedagogieexamen och praktiskt prof för läraretjänst i historia inför Borgå domkapitel, för att göra sig kompetent för lektorstjänsten i detta ämne vid gymnasium i Kuopio, men erhöll den

icke och kände sig därmed i grunden bäst belåten, då han nu fick tillfälle att i Helsingfors fortsätta det vetenskapliga arbete, som mest fängslade hans håg.

Han hade redan offentliggjort några uppsatser i finsk historie i den västfinska kalendern Lännetär, samt om våren 1861 såsom specimen för licentiatgrad utgifvit afhandlingen: Bidrag till södra Österbottens äldre historia, till hvilket ämnes behandling han fått material genom forskningar dem han anställt, dels i Storkyros och några andra sydÖsterbottniska socknars kyrkoarkiv, dels i senatsarkivet. Af universitetet erhållna understöd satte honom i tillfälle att sommaren 1861 idka studier vid riksarkivet i Stockholm och att sedermera förnya dem, somrarne 1864 och 1866, både i Sverige och Danmark. En frukt dessa hans forskningar är den 1865 utgifna afhandlingen: En blick på Finlands inre tillstånd under tiderna närmast före och efter Karl X Gustafs tronbestigning, hvilken afhandling sedermera ingick såsom del i ett större, samma år utgifvet arbete: Finlands historia under Karl X Gustafs regering. Detta arbete blef af kritiken så väl i eget land som i Sverige mottaget med ganska mycket erkännande. Efter att 1862 hafva vunnit licentiatgrad i de historisk-filologiska vetenskaperna och 1864 promoverats till filosofie doktor, blef han docent vid universitetet 1865, hvilken docentur, enär hans publikationer delvis berört äfven statistiska ämnen, omfattade ej blott nordisk historia", utan äfven finsk statistik." Såsom docent innehade han tillika, efter det studentafdelningarne 1868 blifvit återställda såsom legaliserade institutioner, befattningen af västfinska afdelningens kurator åren 1868-70.

Till Ignatii vetenskapliga intressen hörde äfven fornkunskapen, och han anställde stundom själf gräfningar i arkeologiskt syfte. I tidskriften „Mehiläinen" för 1862 ingår af honom en artikel om i Finland förekommande forntida stenkummel och omtalas, att författaren sommaren 1861 i Lappfjärd undersökt ett sådant kummel, innehållande en forngraf. Uppsatsens innehåll i öfrigt visar, att han då redan sysselsatt sig äfven med mera omfattande arkeologiska studier. Det intresse han härför visade föranledde, att han antogs som biträde vid vården af universitetets etnografiska och arkeologiska samlingar, för hvilkas ökande och ordnande han intygas hafva varit mycket verksam. Då inom finska litteratursällskapet, hvaraf han blef medlem 1864, en särskild afdelning samma år bildades för finsk historia och fornforskning, blef han dess förste sekreterare och deltog, äfven sedan han lämnat denna befattning, flitigt i dess förhandlingar. I den af detta samfund utgifna tidskriften „Historiallinen Arkisto's" första häfte (1866) ingår en redogörelse för en undersökning af fornlämningar, den I. jämte Yrjö Koskinen på uppdrag af samfundet hösten 1865 verkställt på Wanaantaka gård i Janakkala socken, hvarvid gjorts flera mycket värdefulla fynd af uråldriga brons- och järnsaker. Då år 1870 finska fornminnesföreningen och 1875 historiska samfundet grundades såsom från finska litteratursällskapet fristående föreningar, blef I. medlem af dem begge, samt var senare under ett antal år ordförande för fornminnesföreningen.

År 1865 inrättades statistiska ämbetsverket eller den s. k. statistiska byrån, till en början på provisionell fot, samt erhöll till sin förste chef dåvarande professor emeritus kanslirådet Gabriel Rein. Vid verket skulle jämväl vara anstäldt ett biträde med årligt arvode af 3,000 mark, och denna plats erhöll I., enligt chefens önskan, hvilken