Sivut kuvina
PDF
ePub

Carrion och deras parti utkräfd. Det särskiljer sig dock väsendtligen från det öfriga traditionella elementet och från den spanska traditionen öfverhufvud. Det är af en helt fiktiv, ohistorisk art och förtäljer utförligt om sultanens af Persien ambassad till el Cid, samt om hjeltens saliga hädanfärd. Utgörande å ena sidan en legend, som flutit ur klosterfantasin, röjer detta slutstycke å den andra sidan ett upphof ur de fransyska, från andra sidan Pyreneerna inträngande fabeldikterna. Men äfven sedan man upplöst den alfonsinska krönikans Cid-parti i dessa beståndsdelar, återstår ännu ett högst väsendtligt stycke, som icke kan hafva hämtats ifrån någon af dessa källor. Det utgör en mycket detaljerad och liflig skildring af Valencias långvariga och förskräckliga belägring. Hvarken Poema del Cid eller Historia Leonesa beröra denna tilldragelse annorlunda än helt kort och torrt, måhända derföre att dess detaljer för afståndets skuld jemförelsevis mera utplånats från folkminnet. Likaså litet kan det hafva härflutit från det traditionella förrådet. Dess orediga stil, dess främmande, ofta svårbegripliga, poetiska uttryck och ord, såväl som den icke alltid kristliga, ej heller kastilianska tonen särskilja detta stycke på det bestämdaste från allt det öf riga och leda genast blicken åt ett helt annat håll. Det är också förnämligast stilens besynnerlighet i detta stycke, som gifvit anledning till att anse hela Cid-partiet som en sednare inskjutning i den alfonsinska krönikan.

Genom denna analys af ifrågavarande parti leder forskningen schaktet, der den följer sanningens ådra, ifrån öppningen i det 13:de till djupt in i det 12:te seklet, eller ett sekel bortom den spanska häfdateckningens begynnelse. Samtliga nämnda beståndsdelar, sånär som Rodrigos af Toledo och Lucas' af Tuy krönikor, tillhöra detta samma, för sin poetiserande verksamhet så illa ansedda sekel närmast det, hvari hjelten lefde. Den behandling konungen lät öfvergå sina källor är så naiv, så utan beräkning och derföre äfven för forskningen så oberäknelig, att den åsigt han i och genom behandlingen uttalat om de skilda källornas trovärdighet ger föga ledning för en kritik af dem. Likvisst synes fullständigheten, hvarmed han använder Historia Leonesa, af hvars data knappt nog ett enda ej är uti hans krönika inflickadt och för hvars skuld, der så är möjligt, han gemenligen öfverger sina andra källor, bevittna en större tillförlit till densamma och berättiga henne till en större uppmärksamhet.

Ännu vanskeligare kriterium af 12:te seklets urkunder erbjuder en annan bearbetning af desamma, tillhörig 13:de eller kanske hellre det 14:de århundradet, *) och afgjordt yngre än den alfonsinska. Denna krönika, som i 297 kapitel behandlar el Cids lefnadsöden och med honom samtida tilldragelser, bär namn af Chronica del Cid och har af professor Huber utgifvits i en förträfflig edition. Föröfrigt är förhållandet mellan denna och Cronica general icke lätt att utreda. Om det å ena sidan. är uppenbart, att författaren till Chronica del Cid, efter all sannolikhet en andelig ur klostret S:t Pedro de Cardegna, bearbetat den alfonsinska krönikans Cid-parti, är det å andra sidan likaså bevisligt, att han derjemte återgått till dennes källor, och äfven delvis anlitat nya, ehuru blott i detaljer och dessa mestadels fiktiva. **) Till

*) Jfr Edélestand du Méril, a. a. pag. 288 n. 1.

**) Att Chronica del Cid är yngre än Cronica general, sluter jag bland annat deraf, att dess uppfattning af hjeltens karakter tillhör en yngre tid: alla de drag af hednisk vidskepelse och vildhet, i Cron. gen. bibehållits ur källorna, äro här bortlemnade eller förmildrade, och hjelten är vorden en

som

kännedomen af hjeltens historia bidrar han icke stort, men i och för kännedomen af den traditionella uppfattningen af hjeltebilden kan denna krönika ega sin betydelse.

Vill man pröfva värdet af 12:te seklets vittnesbörd om el Cid, är man alltså ohjelpligen inskränkt till den utvägen, att jemföra dem inbördes. Naturligtvis bortfaller från denna jemförelse hela det traditionella förrådet, som mundtligen eller i sedermera förkomna handskrifter var för konungen tillgängligt; ty när det sednare uppdyker i form af romanser och i 16:de århundradet upptecknas, är det så af dikten omgestaltadt, att ej ens de ursprungligaste ibland dem i någon mon bidraga till den historiska utredningen. I dess ställe tillkomma några intyg, från ifrågavarande sekel, dem konung Alfons icke synes hafva känt. Det älsta bland dessa är en krönika, afslutad år 1134 sannolikt i södra Frankrike, hvilken för år 1099 förtäljer: In Hispania, apud Valentiam, Rodericus Comes defunctus est; de quo maximus luctus Christianis fuit, et gaudium inimicis Paganis". *) Denna korta annotation bevisar dock att hjelten existerat, men den antyder äfven betydenheten och anseendet af den ställning han på sin tid intog. Att det var den lysande verkligheten af ett delvis olyckligt, städse bragdrikt lif, som bar och bevingade ryktet om honom, icke ett nationalhugskott, derför eger man åter tvenne andra vittnen. En gammal panegyrist, som besjunger Almerias belägring år 1147 deri han sjelf ofelbart deltagit, nämner i förbigående Alvar Fañez, jemförande honom med Roland och Olivier, och tillägger till hans berömmelse

Ipse Rodericus, mio Cid semper vocatus,

De quo cantatur quod ab hostibus haud superatur,
Qui domuit Mauros, Comites domuit quoque nostros,
Hunc (Alvarum) extollebat, se laude minore ferebat;
Sed fateor virúm, quod tollet nulla dierum,

Meo Cidi primus fuit, Alvarus atque secundus.

Morte Roderici Valentia plangit amici,

Nec valuit Christi famulus ea (m) plus retinere. **)

Det är icke blott tillvaron af en allmänt gängse diktning, som ligger i uttrycket

folkets man. Hr Dozy (a. a. t. II. pag. 52) karakteriserar den rätt och slätt som rien autre chose que la partie correspondante de la Cronica general, retouchée et refondue arbitrairement par quelque ignorant du XV:e ou tout au plus de la fin de XIV:e siècles: talrika ställen, der författaren åberopar delar de der icke ingå i hans historia, samt uttrycket cuenta la historia, som öppnar nästan alla kapitel, anföras att bevisa det. Dertil vill jag lägga det än mera bindande, att ordningen hvari, samt sättet hvarpå sakerna förtäljas, ända intill uttrycken, äro Cron. generals, äfven der denna afviker från källorna. Å andra sidan, om de i det väsendtliga samstämma, råder i afseende å enskildheter ofta, och i afseende å sakernas ordning stundom den största skiljaktighet. Men att beteckna halten af dessa afvikelser med arbitrairement och ignorant är dock för strängt. Författaren af Chronica del Cid har verkeligen återgått till de källor Alfons begagnade. Huru vore det eljest möjligt, att han ur poemet upptagit drag dem Alfons förbigått i sin redaktion, såsom t. ex. denna enskildhet från el Cids uttåg: é quando él vió los sus palacios desheredados, las perchas sin açores etc. Cap. XCI. Hr Hubers antagande, att såväl Chronica del Cid som Cid-partiet i den alfonsinska, hvardera äro uttagne och olika omarbetade ur en äldre förkommen spansk eller latinsk krönika, är en hypotes, som väl synes mig förklara en del svårigheter, men i stället uppväcka andra lika stora betänkligheter i afseende å det kinkiga inbördes förhållandet mellan dem.

*) Chronicon Malleacense; anföres af Edélestand du Méril, a. a. pag. 286.

**) Public. af Sandoval i Historia del Rey don Alonso VII; i utdrag hos Huber, a. a. Introd. pag. XX.

cantatur, utan panegyristens egen öfvertygelse om el Cids hjeltevärde och betydelsefulla ställning såsom de kristnes kraftiga förpost i Valencia, som här är af vigt. Det andra vittnet är just en af dessa sångare, hvarom panegyristen talar, en klosterbroder från S:t Marie de Ripoll i Katalonien, hvilken, betagen som han är af hjeltens storhet, hans många bragder, „dem ej tusende böcker kunde rymma, äfven om en Homerus med största ansträngning besjönge dem", med allt detta dock föredrager en ganska enkel och trovärdig lefverneshistoria. *) Så när som på några afvikelser, öfverensstämmer den med Historia Leonesa. Född af ädlaste börd i Kastilien, utmärkte sig Rodericus som yngling, genom att i envige besegra en navarresisk ädling; fick deraf namnet Campidoctor. Högeligen älskad af konung Sancho, vann han äfven konung Alfons bevågenhet, men blef af afundsmän förtalad hos denne, som, befarande att af honom fördunklas, vände all sin kärlek i hat och befallte honom lemna landet. Rodericus begynner att bekriga morerne, men ock ödelägga spaniorernes länder, hvarföre den vredgade konungen mot honom sänder stolte grefve Garcia. Denne blir slagen vid Caprea. En annan seger vinner hjelten öfver Barcelonas grefve. I början af berättelsen härom afbrytes manuskriptet, som innehåller det gamla sångfragmentet. Det är allt hvad den entusiastiske klosterbrodren i saffisk vers och på latin förtäljer „inför glädtiga skaror, men främst för alla dem, som voro så vande att lita sig till Campeadorens makt“, alltså samtidingar med hjelten. **) Den enda hufvudsakliga afvikelsen från Historia Leonesa är här uppgiften, att grefve Garcia, dâ han vid Caprea slogs af Rodericus, skulle varit sänd af konung Alfons. Historia Roderici uppger, att grefve Garcia med andre kristne frivilliga i konungens af Granada tjenst härjade in på furstens af Sevilla område, der Rodrigo som bäst uppbar sin konungs skatt. Rodrigo samlade då en här, slog och tillfångatag grefve Garcia och åtskillige af de andre.

När trettio eller fyratio år efter en hjeltes död, en man, som är i jemnhöjd med sin tids lärda bildning, framträder och i helt allmänna drag förtäljer denna hjeltes lefnadslopp, utan att på något sätt utsmycka sitt ämne och inför en menighet, der ännu samtidingar, måhända följeslagare till hjelten funnos närvarande, från hvars hågkomst hans lysande bana ännu icke kunnat blekna bort, så är man naturligt nog böjd att sätta tro till hans uppgifter, äfven om man varsnade hans entusiasm och toge med i räkningen att han talar på en smyckad saffisk vers. Men om dertill kommer att samtidigt en annan man, lärd latinist som han, och i en helt annan trakt af landet, allvarligen föresätter sig att uppteckna ur erinringen det sanna förhållandet med samme hjeltes lefverne, och om då dennes relationer, såvidt de beröra samma punkter, i det närmaste öfverensstämma med den förres, - så är det likaså naturligt

*) Texten är första gången tryckt hos Ed. du Méril, a. a. pag. 308 o. ff.
Tanti victoris nam si retexere

Coeperim cun (c) ta, non hæc libri mille
Capere possent, (H) omero canente,
Sum (m) o labore.

**) Eia! lætando, populi Caterva,
Campi-Doctoris hoc carmen audite!
Magis qui ejus freti estis ope,
Cuncti venite!

att man med full tillförsigt skall anse sig här begynna komma verkligheten på spåren. Det sednare är hvad författaren till Historia 1. Gesta Roderici eller den så kallade Historia Leonesa förelagt sig, och man finner genast, att man i denna krönika eger den renaste och bästa källan till el Cids historia, så att säga, det pröfvomedel, hvarigenom man kan utransaka de öfrigas halt. Också utgjorde Historia Leonesa egentliga utgångs- och angreppspunkten för Masdeu vid hans kritiska härnadståg emot el Cid. Att Masdeu icke mer behöfver vederläggas är i främsta rummet professor Dozys förtjenst. Redan manuskriptet hänvisar till 12:te eller sednast 13:de århundradet*). Att biografin i alla händelser är äldre än år 1238, då Jakob II af Aragonien återeröfrade Valencia, hvarom den är i okunnighet, kan omöjligen bortresonneras **). Man kan utan misstro uppmärksamma hvad biografen sjelf i begynnelsen anger som motivet att han skrifver. Han har velat uppteckna den ädelborne och krigiske mannens börd och bragder, för att i skriftens belysning bevaras undan glömskan, åt den de eljest utan tvifvel skulle öfverlemnas ***). En samtida, anmärker professor Dozy, skulle väl knappast hyst en sådan fruktan. Men af denna och andra antydningar kan man sluta, att han befinner sig tillräckligt nära hjeltens tidsålder, för att ur den allmänna erinringen kunna återfinna tilldragelserna i deras faktiska gestalt. Och det är uppenbarligen denna del af traditionen han efter bästa förmåga vill följa, icke den poetiserande; i det fallet hade han icke behöft modestin att om sin sakkännedom säga: quod nostræ scientia parvitas valuit. Han känner inga skrifna källor, han anser sig som den förste, hvilken i skrift affattar berättelsen om den berömde hjelten. Hans enda källa är erinringen, nemligen den som finnes hos de trovärdigaste och sakförståndigaste på hans tid. Äfven denna bepröfvar han moget, så att han uttryckeligen anger hvad som för honom är visst, och hvad som är ovisst. Han befattar sig derföre icke med sägner och omständliga, privatlifvet tillhörande, mer eller mindre poetiserande berättelser som löpa bland folket, han ger på intet ställe sin hjelte namnet Cid, ty denne är icke för honom den börjande nationalhjelten, utan helt enkelt den märkelige man, Rodericus Didaci filius, som under Alfons VI genom mod och bragder höjde sig till stort anseende samt landsflyktig, ibland saracener och kristne i östra delen af Spanien, intog en likaså betydande ställning och slutade som herrskare i Valencia. Framför alla andra kristna vittnen, är ock biografen derföre opartisk nog att, då han känner och delar samtidens ovilja öfver Rodrigos vilda inbrott i hemlandet,

runt".

**

[ocr errors]

Ed. du Méril anser skrifttecknen af något

*) Så de spanske öfversättarne af Bouterwek. yngre datum. A. a. pag. 293. eam cum omnibus ejus finibus habitaverunt (sc. Sarraceni), et numquam eam ulterius perdideDet är dock föga sannolikt, såsom hr Ed. du Méril vill antaga möjligt, att man någon tid, att tala om, „pourrait avoir ignoré, dans le royaume de Leon, ce qui s'était passé, dans le royaume de Valence“ (a. a. och st.). Om denna datum står fast, blir det verkeligen öfverraskande när hr Malo de Molina yttrar (a. a. pag. XXXI) om Gesta Roderici: „no es mas que una abbreviacion de lo contenido en la Crónica general y esto hace que el tal libro sea considerado como un documento de segundo órden“ Allt talar emot, ingenting för ett sådant förmenande.

.....

***) Quoniam rerum temporalium gesta immensa annorum volubilitate prætereuntia, nisi sub notificationis speculo denotantur, oblivioni proculdubio traduntur, idcirco et Roderici Didaci, nobilissimi ac bellatoris viri, prosapiam et bella, ab eodem viriliter peracta, sub scripti luce contineri atque haberi decrevimus,. Jfr. Dozy, a. a. pag. 79 o. 80.

med kraftiga uttryck, sådana som dira et impia depredatio, beteckna denna ovilja öfver hans handlingssätt.

I jemförelse härmed röjer sig hos Poema del Cid en helt annan karakter. Dess hjelte är mio Cid, nationalhjelten. Författaren uppehåller sig redan i början vid hans privatförhållanden och egnar dem sedan sin uppmärksamhet i så hög grad, att de politiska eller rent historiska bli för dessa blott en bädd eller ram. Hans afsigt är uppenbarligen icke att förtälja en minnesvärd lefverneshistoria, utan att skildra lefnadsförhållanden som anslagit nationalkänslan. Han anför till den ändan de drag, som relevera hjeltens dygder, hans tapperhet i striden, hans loyalitet emot fursten, hans fromhet i sitt hem. I hvilken grad han anlitat traditionen eller sjelf utarbetat berättelserna må tillsvidare lemnas oafgjordt; det vissa är, att han för fonden af sitt verk står i skuld till en annan del af sägnerna, än författaren af Historia Leonesa. Författaren till poemet har tvertom hämtat sin dikt ur den omständliga, detaljerande, målande traditionen. I och genom dessa tvenne verk, det ena historiskt, det andra poetiskt och båda samtidiga eller från medlet af 12:te seklet, visar sig traditionen under formen af en antik dubbelbyst, hvars ena anlete är Klios, den allvarliga historiegudinnans, det andra Kalliopes, den högstämda episka diktens. Hvardera bära de en griffel och en lagerkrans, och vid all olikhet mellan den strängt bildades och den sköntformades anletsdrag, skönjer man dock genast frändskapen. Ty äfven den poetiserande traditionen vid denna tidiga period af dess utveckling, ehuru hon icke afser tilldragelsens verkliga sammanhang eller förhållanden, bevarar dock troget dess omhölje. I Poema del Cid återfinner man, med något afdrag för det femtioåriga tidsafståndet, så att säga hjeltebildens kostym, hvilken författaren till Historia Leonesa icke ansett för sin uppgift att skildra.

Men Poema del Cid är icke blott en fyllnad till Gesta i afseende å tidsskildringen, dess uppgifter kunna verkeligen tjena till att bestyrka dennas, såvida som hvardera relationen, poemets och biografins, är affattad oberoende af den andra. Och det är klart, att äfven vid den sednare en sådan verifikation är af nöden; pröfvomedlets egen halt måste genom kritiken blifva utransakadt. Mycket riktigt erinrar professor Dozy att, „äfven i den allvarligaste erinring, femtio år efter tilldragelsen, kännedomen derom icke mer kan vara en exakt reproduktion af verkligheten. Den som blott ur denna källa vill skrifva dess historia, kan väl värna sig mot sägner och omständliga skildringar, på hvilka fantasin uppenbarligen tryckt sin prägel, men emot de misstag, som oförmärkt insmyga sig i minnet, kan han icke värna sig“.*) En omständighet är uteglömd, och denna glömska sprider förvirring i motiveringen, eller ordningsföljden i tilldragelsen är omkastad, och af detta misstag uppstår en ohjelplig motsägelse. Detta är i icke ringa grad fallet med ifrågavarande biografi. Mången dunkel omständighet belyses icke der. Då Rodrigos föregående lif under Ferdinand och Sancho antingen alldeles icke eller ock helt knapphändigt beröres, förblir motivet till Alfons osläckliga vrede emot hjelten en fullständig gåta. Till att i sådana fall belysa och förfullständiga, bidrager än Poema del Cid, än den fragmentariska klostersången, än de andra latinska vittnesbörden. Men äfven så före

*) A. a. och st.

« EdellinenJatka »