Sivut kuvina
PDF
ePub

komma ställen i el Cids historia, der berättelsen rör sig ibland arabiska förhållanden, öfver hvilka samtliga kristna urkunder, äfven med samlade krafter, mäkta blott sprida en matt och oviss belysning. Så har eröfringen af Valencia, kanske för aflägsenhetens skuld, i afseende å enskildheterna bleknat bort från minnet. Det är derföre konung Alfons vid affattandet af sin krönika, när han närmar sig denna tilldragelse, griper till en källa af helt annat slag än alla de öfriga dem han anlitar.

Professor Huber är den förste som, i inledningen till sitt ofta citerade arbete, fäster uppmärksamheten vid detta säregna stycke i den alfonsinska krönikan. Professor Dozy har det lyckats att, med den vidsträckta kännedom af spanska medeltidshistoriens urkunder, särdeles de arabiska, som stod denne lärde orientalist till buds, till full evidens ådagalägga denna källas ursprung. Man genomläser icke det hithörande briljanta kapitlet i hans Recherches (t. II pag. 39-52), utan att vinna den fullkomliga öfvertygelsen, att konungen - kronisten öfversatt stycket ifrån en arabisk relation om händelserna vid belägringen, gjord af någon samtida och måhända i Valencia vid tillfället närvarande. Genom svårigheten för konungen att väl bemästra det främmande språket, låter det besynnerliga och afstickande i detta stycke förträffligt förklara sig, utan att man för dess skuld behöfver anse Cid-partiet vara en sednare inskjutning. Väl måste man vara på sin vakt, att icke af hr Dozys korta och bestämda resonnemang låta leda sig för långt och oförmärkt som bevisad antaga äfven hypotesen, att författaren varit en af de personer hvilka af el Cid brändes tillsammans med Valencias Kadi. Tyvärr blir det oafgjordt hvems stämma man hör, äfven om man förvissas att detta är en stämma ur hjeltens egen tidsålder.

Det faller lätt i ögonen, att denna hr Dozys upptäckt är ett nytt uppslag i forskningen efter källorna till el Cids historia. Åt dem som betvifla hjeltens tillvaro eller betydligheten af hans ställning, måste det nyss medgifvas, att Historia Leonesa, äfven understödd af öfriga kristna urkunder, icke förmår gifva en fullt nöjaktig och motsägelsefri utredning af det faktiska. Men framförallt måste man tillstå, att den latinska biografen, såsom stödande sig på decenniers tradition, kan hafva förändrat hjeltens karakter. Äfven den samvetsgranna erinringen, som väl med förtrytelse kan minnas ett eller annat drag i hjeltens lefverne, ser dock på det hela taget hans lif, äfven hon, med nationalfördomens och nationalstolthetens ögon. Hon kan ej annat än vara partisk för honom i hans förhållande till trosfienden. Äfven der hon minnes handlingarna riktigt, ger hon åt hans våldsamhet ett motiv af nödtvång, åt hans trolöshet ett sken af rätt, åt hans obarmhertighet en mindre fasansfull form. Här bevisar sig åter den allvarliga traditionen som en syster till den episka. För att återfinna rätta karakteren hos el Cid, erfordras derföre på de kristna källorna ett kriterium, som alldeles icke stått under någon inflytelse af den spanska nationalkänslan. Naturligtvis var det araberne, i hvilkas öden el Cid så kännbart ingripit, som i sin rika litteratur borde afge detsamma; de hade gifvit honom hans tillnamn, de borde åtminstone kunna säga, hvarför.

Emedlertid utgjorde den ständiga tystnad som på detta håll rådde i afseende å den kastilianske hjelten, ett lika flitigt andraget argument emot hans historiskhet, som bristfälligheten hos de spanska och latinska urkunderna. Man mente dock att CONDE, SOM 1820 utgaf sitt stora verk Historia de los Arabes en España, upphäm

tat det väsendtligaste ur arabiska litteraturens dittills slutna skattkamrar. Huru det än må förhålla sig med pålitligheten eller opålitligheten af hans referater,*) ligger dock i öppen dag att han i afseende å el Cid intet nytt framdragit, som vore omedelbart belysande. Hans sparsamma notiser lägga stort ingenting till det ringa man redan i förra seklet visste ur Casiris utdrag **).

Argumentationen emot el Cid, hvars hufvudpremiss alltid utgjorde den satsen, att historien saknade dokumenter som vittnade om hans tillvaro, bevisar här vanskligheten af en sådan negativ slutkonst. Det erfordrades blott en verklig skärpa i kritiken och en större sakkännedom, för att ur sjelfva den alfonsinska krönikan låta en samtiding framträda och vittna. Masdeu hade ofelbart visat sig som en större kritiker, om han till sin stora skepticism ännu lagt tvifvel på sin egen ofelbarhet. På hans tid hade dock den tanken bort ligga nära till hands, att medeltids- litteraturen, främst den arabiska, ännu icke var tillräckligt genomforskad, för att den nämnda premissen skulle ega fasthet; en enda upptäckt kunde ju vara nog att rycka stöden under hela hans mödosamt vunna konklusion.

Och en sådan upptäckt har också verkeligen blifvit gjord. Det hände nemligen att professor Dozy, under sina forskningar 1844 uti manuskriptsamlingen i Gotha, fick i handen en skrift, hvilken dittills legat åsidosatt med den oriktiga beteckningen att utgöra ett fragment af Maccarîs historia. Vid närmare undersökning befanns den i sjelfva verket utgöra ett saknadt parti till Abul-Hassan Ali ibn-Bassâms Dakhira. Denne samlare, som skref i Sevilla år 1109, hade under sin beröring med tidens vitterhetsidkare och snillen kommit i besittning af ett stort antal bref och tillfällighetsdikter. Öfvande ett hos araberne mycket vanligt skriftställarskap, sammansatte han dem till ett helt, medelst inströdda längre och kortare historiska upplysningar och förklaringar. Bland de vitterhetsidkare, hvilkas alster han synes egna den lifligaste beundran, var äfven ibn - Tahir, exkonung af Murcien. Denne Abu-Abderrahman ibn -Tahir, säger han, har författat så många förträffliga stycken, hans tankar och hans handlingar äro så sköna, att hans verk icke fullständigt här kunna förtäljas, ej heller ädelheten i hans karakter med passande omständlighet utläggas. Men jag har afskrifvit det mesta af hvad han författat i en skild bok med titel Perlsnöre af ibn-Tahirs bref ***).

[ocr errors]

Detta perlsnöre är visserligen förkommet, men hvad ibn-Bassâm upptar i sin Dakhira och hvad han med anledning deraf förtäljer är nog, att förskaffa oss ännu ett vittne ifrån händelsernas skådeplats, och denna gång ett vittne, som från andra håll är kändt och bepröfvadt, och hvars stämma ej är bruten genom någon travestering.

Ibn-Tahir var en af dessa småkungar, hvilka efter kalifatets upplösning fortforo

*) Se här professor Dozys vitsord om Conde . . . . . ›Ceux qui ont lu et étudié Conde, se trouvent dans la nécessité de faire tout leur possible pour sortir de cette abominable route où il les a fourvoyés, d'oublier tout ce qu'ils avaient appris; besogne infiniment plus difficile que d'apprendre quelque chose de neuf. Car on devra bien considérer désormais le livre de Conde comme non avenu: la vérité historique est à ce prix. A. a. t. I pag. XIII.

....

**) . . . . Pues los autores de que Conde se habia valido no parecen que del Cid referian mucho mas de lo que ya se sabia par los estractos de Casiri, Huber, a. a. Introd. pg. XI.

***) Dozy, a. a. t. II pag. 8 och pag. 30.

att ständigt växla välden i Andalucien, Murcien och bygderna söder om Ebro. Fördrifven från sitt konungarike, hade han med sin familj och sina skatter bosatt sig i det sköna Valencia, för att ostörd njuta af den förfinade själsodling, hvari araberne dåförtiden funno ett tidsfördrif. Men tyvärr hade den rika staden att innan kort undergå en rad af inre omstörtningar och derpå det förskräckliga öde, som el Cid campeadoren bragte öfver bygden. Indragen i partistriderna som uppstodo i Valencia, sedan ibn-Djahhaf låtit mörda dess furste och utropa sig sjelf till president i statsrådet, lyckades det ibn -Tahir, som stödde sig på almoraviderne, att i spetsen för ett annat parti för någon tid undantränga ibn-Djahhaf. Men när almoraviderne drogo sig oförmodadt undan, kastade folkgunsten om, ibn-Djahhaf lät plötsligen öfverfalla beni-Tahir i deras palats, tillfångataga familjen och utlemna den till el Cid, som då belägrade staden. Ibn-Bassâm meddelar ett bref, hvilket ibn - Tahir som fånge i Campeadorens läger tillsändt en vän: „Jag skrifver till eder i månaden Çafar. Vi hafva blifvit fångne efter en rad af missöden, så stora att de aldrig haft sin like. Om j kunden se Valencia (det Gud må hugna med en blick och återskänka sitt förra ljus!), om j kunden se hvad ödet gjordt af henne och hennes folk, j skullen beklaga henne, j skullen begråta hennes olyckor; ty sorgerna hafva röfvat hennes skönhet, de hafva icke qvarlemnat något spår af hennes månar och hennes stjernor. Fråga mig icke hvad jag lider, hvilka ångestqval jag utstår, hvilken förtviflan! För det närvarande är jag nödgad att köpa mitt lif mot en lösesumma, efter att hafva utstått faror, som nästan kostade mig lifvet." Ibn-Tahir öfverlefde alla dessa farligheter, han såg Valencia eröfras, ibn-Djahhaf och hans husfolk brännas, och staden omsider återtagas af de rättrogne. Vid den tiden skref han åter: Vi hafva vunnit segern, ty musulmännen hafva intågat i Valencia (hvars styrka Gud må återskänka!), efter att hon varit höljd med skam. Fienden har uppbrännt största delen och lemnat henne i sådant skick, att hon må väcka bestörtning hos dem som göra sig underrättade om henne, och försänka dem i ett tyst och sorgset eftersinnande. Hon bär ännu den svarta drägt, i hvilken han höljde henne, hennes blick är ännu beslöjad, och hennes hjerta som rör sig under de brinnande kolen, framstöter ännu suckar. Men hennes ljufliga kropp återstår henne; hon eger än sin höjda mark, som liknar välluktande muskus och det röda guldet, sina parker, som öfverflöda på träd, sina floder fyllda med klara böljor; och prisad vare emirens öfver de rättrogne lyckliga stjerna och de omsorger han skall egna henne, skuggorna som betäcka henne skola väl skingras; hon skall återfå sin drägt och sina ädelstenar, om qvällen skall hon ånyo påtaga sin präktiga klädning, hon skall visa sig i all sin glans, och hon skall likna solen, när han inträdt i Zodiakens första tecken. Lofvad vare Gud, det evinnerliga rikets konung, att han rensat henne från polytheisterne! För det närvarande, då hon återgifvits islam, kunna vi ånyo berömma oss af henne och trösta oss öfver sorgerna, dem ödet och Guds vilja tillskyndat oss." Ungefär samtidigt skrifver han till ibn-Djahhafs frände ett tröstebref, deri det bland annat heter: „För närvarande, då han är död och elden förtärt hans lemmar, bär verlden sorg“.*)

[ocr errors]

*) För dessa och följande utdrag se de af Dozy a. a. t. II från och med pag. 9 meddelade öfversättningarna.

Att dessa bref, som försätta oss in bland sjelfva händelserna, äro autentiska, kan icke gerna falla någon in att betvifla, äfven om man saknar en närmare utredning, huru de kommit i ibn-Bassâms händer. Törhända var denne en af de vandrande vitterlekare, som drogo omkring mellan de många småhofven, hvilkas furstar de underhöllo med sina sirliga erotiska sånger och med en konst att smickra, sådan ingen annan litteratur kan uppvisa. Äfven vetenskapsmännen, skriftlärde, geografer, och andra allvarligare litteratörer voro denna tiden på lika rörlig fot. Abul-Hassan-Ali ibnBassâm var helt säkert, äfven han, en gäst vid ibn-Tahirs hof under dennes lyckas dagar. I alla händelser ser man, att han gjort till sin uppgift att samla de flyktiga alstren af tidens poetiska och stilistiska konst. Hans intresse dervid var visserligen icke ett historiskt, han åsyftade en mönstersamling af de bildades eleganta sällskapskonst, deri brefskrifningen intog ett betydande rum. Men då denna, såväl som poesin, icke sällan berörde politiska förhållanden eller härrörde från betydande personligheter, omger han de antologiska samlingarne med längre upplysningar, till hvilka det, vid ett sådant ambulatoriskt författareskap, icke kunde saknas material. Sålunda säger han med anledning af ibn-Tahirs bref: Eftersom vi talat om Valencia, böra vi äfven meddela den olycka, som drabbade henne, och vi böra säga något om kriget, hvarför denna provins var skådeplatsen; ett krig, hvars brådstörta lopp räckte blott alltför länge för islam, och som de stora och ihärdiga ansträngningarna af män, med rätta oroade, icke kunde förebygga. Vi böra också bekantgöra skälen till brott, som begingos under detta krig, och det onda musulmännen dervid hade att utstå; vi böra nämna dem som vandrade på detta krigets stig, och som inträdde och utträdde genom de blodiga drabbningarnes portar". Derpå begynner han „En berättelse om Valencias eröfring af fienden och de rättrognes återinträde i denna stad".

Med upptäckten af detta manuskript har hr Dozy bragt till lyckligt slut den frågan, om el Cid existerat eller icke; lyckligt derföre, att en motsatt utgång gjort en ledsam omstörtning i alla estetiska principer för folkens mytbildning. Man är nu iståndsatt, genom en jemförelse mellan Dakhira och motsvarande parti i den alfonsinska krönikan, samt under kontroll af Gesta Roderici och Poema del Cid, att skrifva historien om den vigtigaste tilldragelsen i el Cids lif, Valencias eröfring, lika sannfärdigt och kanske utförligare, än man skrifver historien om mången annan tilldragelse i medeltiden, och slutligen är genom dessa arabiska kriterier på de kristna urkunderna en ny, en lif- och kärnfullare uppfattning gifven åt den spanska nationalhjeltens karakter.

[ocr errors]

Det är ganska naturligt att ibn Tahir, såväl som ibn-Bassâm, betrakta honom. med förbittrade fiendtliga blickar. Han är för dem en förbannelse, ett plågoris, en hund. Se här den dager, hvari han hos ibn-Bassâm framträder. När Ahmed ibnYssuf ibn-Hud, han som än i dag beherrskar Saragossas område, *) varseblef att emirens öfver alla rättrogne **) soldater trängde in från hvarje pass, och att de uppifrån alla vårdtornen bespejade hans gränser, tussade han emot dem en hund ifrån Galicien,

*) Familjen Hud hade redan före Omijadernes fall svingat sig upp till betydenhet i dessa nejder och småningom till Saragossas beherrskare.

**) Yussuf ibn-Tasfin, som efter segern vid Zallâca (1086) trängde mer och mer upp mot norden.

kallad Rodrigo med tillnamnet campeadoren. Det var en man, hvilken gjorde till sitt. yrke att slå fångar i kedjor; han var landets gissel; han hade besegrat de arabiske småkonungarne i flere strider, uti hvilka han förorsakat dem mycket ondt. Beni-Hud hade framdragit honom ur hans dunkel. De hade begagnat hans stöd för att utföra sina onda och föraktliga planer; de hade öfverlemnat åt honom skilda provinser på halfön på sådant sätt, att han blifvit i tillfälle att genomlöpa slätterna som segrare och plantera sitt banér i de skönaste städer. Också hade hans makt blifvit mycket stor, och der fanns ingen trakt i Spanien den han icke sköflat. När då denne Ahmed af familjen Hud befarade sitt väldes undergång, och såg sina angelägenheter invecklas, ville han sätta Campeadoren emellan sig och förposterna af emirens öfver alla rätttrogne armé. Derföre beredde han honom tillfälle att inträda på det valencianska området, samt gaf honom silfver och trupper".

Det är icke med sådana drag den spanska traditionen målat bilden af sin stolte, sin loyale och fromme hjelte. De afsticka också bjert ifrån den bilden, som ur traditionen öfvergått i historien och der varit gällande. Också är det icke svårt, att redan i det nyssciterade varsna musulmannens öfverdrifter: i förskräckelsen, som den väldige kämpen injagat, utsträckas hans segrar öfver hela halfön, medan det föraktfulla hatet mot en otrogen vill neddraga honom till ett blott redskap åt familjen Hud. Dessa öfverdrifter äro dock icke större, än dem de spanska urkunderna åt sitt håll begå. Följer man ensidigt de ena eller de andra, går man säkert förbi sanningen. Må det ock vara fallet att hr Dozy, lockad af det nya ljus hans upptäckt spridde, någongång för vidlyftigt anlitat arabiska källor, så kan jag dock icke med hr DAMAS HINARD*) sätta tro endast till de vanliga uppgifterna och förkasta de nya derföre, att de komma från en besegrad fiende och sprida fula skuggor på hjeltens moralitet. Jag tror fastmer, att medan den spanska fornhäfden förställer bilden af en idealiserande beundran, och medan den arabiska förställer den af hat och af fruktan, just derföre de drag, deri den ena bestyrker den andra, utgöra den faktiska verkligheten.

Enhvar, som erkänner denna princip och med ledning af densamma försöker att teckna hjeltens bild, skall helt säkert finna, att den teckning han åstadkommer i det väsendtliga föga afviker från den professor Dozy redan gifvit. Åtminstone skall detta blifva fallet med den, hvilken, obekant med arabernes språk och litteratur, måste bida vid de fakta den utmärkte orientalisten derur framhämtar och vid den kritik han, handledd af dessa urkunder, låter de kristna källförfattarne undergå. Men om i dessa punkter tillfredsställelsen af egen undersökning måste utebli, länder det dock till icke ringa trygghet, att de sakförståndigaste i Spanien förklarat hr Dozys forskningar i deras fäderneslands historia epokgörande och hans resultater i afseende å el Cid beståndande för alla tider. MODESTO LAFUENTE, Spaniens nyaste historiograf, har i sin stora historia så godt som kopierat den holländska professorns biografiska studier öfver el Cid, och den bekante samlaren af Romancero general A. DURAN sparar

*) Poeme du Cid Texte Espagnol accompagné d'une traduction française, Paris 1858. Introd. pag. X heter det om de arabiska källornas uppgifter rörande Valencias belägring: Mais, raisonnablement, on ne saurait admettre de pareilles imputations. Nous n'y voyons, quant'à nous, que le témoignage d'un ennemi, d'un en» nemi vaincu; et à des témoignages de ce genre nulle gloire guerrière ne résisterait».

« EdellinenJatka »