inga loford öfver hans hithörande arbeten. *) Den bästa följden af det förändrade utseende, som härmed gifvits åt hjeltebilden, är otvifvelaktigt att den sålunda, huru bister, svekfull och halft hednisk den än må te sig, blifvit bragt i harmoni med tidsåldern sjelf. Det är dels för att ådagalägga denna öfverensstämmelse, hvilken genom de i historien inkomna fiktionerna på så mångfaldigt sätt varit störd, men dels ock för att gifva ett bredare underlag åt uppfattningen af Poema del Cid, som jag tillåter mig att i efterföljande historiska framställning utsträcka skildringen af de allmänna förhållanden på halfön längre, än för lefnadsteckningen varit jemnt upp nödigt. Historien om Rodrigo Diaz de Bivar. Spaniens historia under 11:te seklet utgör ett af de lärorikaste bladen i medeltidens annaler. Inom gränserna af detta århundrade erbjuder den pyreneiska halfön exemplet af en sådan lyckans omsvängning, att den tänkande betraktaren, hvilken letar efter grundvalarne för folkens framgång eller ofärd, finner dem här nästan blottade för ögat. När det ifrågavarande seklet ingick, hade de små kristna staterna i norden af halfön förlorat nära på allt, hvad de under föregående århundraden återvunnit af fädernebygden söder om de asturiska bergen. Detta Extrema Durii, hvars förtrampade fält sålänge utgjort gränslandet mellan dem och de otrogne, var ännu engång ryckt ur deras händer. I slag på slag hade Almanzor förintat deras härskaror och ödelagt deras bygder. Under det han med marken jemnat hufvudstaden Leon, hade han å ena sidan skändat och brännt St Jago de Compostellas heliga vallfartsort, å den andra sidan intagit Barcelona, samt längs hela linien jagat de kristne furstarne åter upp till deras asturiska och pyreneiska tillhåll. Under sådana förhållanden syntes föga fattas att den spanska nationen, som under 250 år hållit på att utbilda sig, varit intill rötterna förstörd, och föga återstå för musulmännen att för alltid bemäktiga sig hela det sköna bytet. Vid midten af det 11:te seklet äro rollerna nästan ombytta. Korset stod fast planteradt vid Duero och sände sina strålar allt längre och längre söder om Guadarramabergen, medan halfmånen, starkt i aftagande, bleknade bort och gick i moln. Föga mer än "Asi es como este sabio escritor ha reconstruido el mejor resumen de los hechos del Cid, buscando las proporciones del héroe en los escritos españoles y en los árabes, llevando á su justo medio las exageraciones del bien y del mal, desechando lo increible y fabuloso, y aceptando todo aquello en que convienen amigos y enemigos, despues de haberlo sometido al criterio de la sana razon, y dilucidado su conformidad ó discordancia con lo que era propio de la época, de sus costumbres y del estado de civilizacion. Romancero general, införd i Biblioteca de Autores Españoles, Madrid 1851, t. II pag. 650. Vid sådant förhållande ofverraskar det mig icke att finna, det hr Malo de Molina i sin monografi öfver El Cid Campeador, ehuru kännare af det arabiska språket, nästan uteslutande synes följa professor Dozy och för sin behandling af ämnet uppställa samma metod, som den jag ofvan angifvit. Denna tillfälliga samstämmighet styrker mig ytterligare i den tanken, att historien om Rodrigo Diaz de Bivar ännu länge icke annorlunda skall kunna skrifvas. femtio år hade efter Almanzors död förflutit, innan Ferdinand den store, i spetsen för det nybildade Kastilien och i förening med det återupprättade Leon, segrande genomlopp Duero-dalen, tillochmed öfvergick Guadarrama-bergen samt gjorde sig Toledo och Sevilla skattskyldige. Innan seklet fulländat sitt lopp är på ett håll Toledo, vestgötharikets gamla hufvudstad, på ett annat håll det rika Valencia i de kristnes våld. Det är vid den förenämnda af dessa tvenne tidpunkter el Cid för första gången framträder i historien, och han slöt sitt lefnadslopp som Valencias beherrskare. Han är visserligen en af dem som kraftigt medverkade till denna omsvängning uti förhållandena. Men att uti en eller annan personlighet, i en kraftig och vis regent som Ferdinand den store, i en väldig härförare som el Cid eller en illslug politiker som Alfons VI vilja finna de yttersta grunderna dertill, är att missförstå historien. Bakom individualiteterna vidgar sig blicken ut öfver verkande orsaker, som äro de allmänna förhållanden inom hvilka individerna röra sig. Det arabiska väldet sönderföll kort efter Almanzors död. Under denne mäktige hagibs segerrika styrelse kan kalifatet förliknas vid ett åldrigt lejon, som tar de sista majestätiska sprången, samt derpå sjunker ned och dör. Tallösa organismer begynna nu att lefva af den herrliges lekamen, om man kan kalla de små arabväldenas simpla sammansättning organism eller deras efemära tillvarelse lif. Dermed afstannade hos araberne icke blott all kraftutveckling utåt, men äfven motståndskraften i det inre förslappades. Närmast intill de större kristna staterna låg bland dessa små arabvälden det, som samlats under familjen ibn-Dhin-nun i Toledo. Under lyckliga krig emot grannfurstarne i Sevilla och Cordova hade denna familj, fredad för sina nordliga kristna grannar, befästat sin makt uti landet mellan Duero och Sierra Morena. Men denna fasthet var i sjelfva verket blott skenbar, beroende på de förhållanden, som för tiden afhöllo konungarne af Leon, Kastilien och Navarra att begagna sig af arabväldets upplösta tillstånd. Om kalifatet låg der maktlöst genom splittringen, var ställningen under förra hälften af århundradet föga lyckligare i norden. Länge och väl kände de kristne sina krafter uttömda efter Almanzors svåra framfart, men deruti må man söka hvarken den enda, eller ens den hufvudsakliga orsaken till deras overksamhet. Oenigheten mellan de kristne var icke mindre än splittringen bland saracenerne. I stället att med sammanslagna krafter vända sig emot fienden, väpnade sig den ene fursten mot den andre, i afsigt att beröfva honom hans tron eller dock någon del af hans rike. Sancho Mayor hade visserligen förenat under sin spira alla staterna vid Pyreneerna och i Cantabrien, men endast för några få år. Vid hans död 1035 upplöstes hans välde genom delning. Här som annorstädes var den gamla germaniska plägseden, att riket skiftas mellan sönerna, en källa till mycket ondt. Knappast har ett större välde uppstått, förrän det åter sönderfaller, och fejderna äro blott så mycket bittrare, som de föras mellan bröder. I brödrahatets hetta besinnar man icke, att ädlare, rättmätigare och större byten lättare stodo att vinna bland de otrogne. När den andre af Sanchos söner, Ferdinand med tillnamnet den store, hvilken af fadren erhållit Kastilien såsom konungadöme, dermed äfven förenat det gamla konungariket Leon, väckte denna brodrens framgång hos den älste af Sanchos söner, Garcias af Navarra, en oemotståndlig afund. Med bistånd af musulmanska trupper begynte han ett krig, men blef af Ferdinand slagen och fann i striden vid Atapuerca sin bane år 1054. På dessa tider var bland kristne såväl som musulmän en öflig sed, att före drabbningens början, medan härarne lågo lägrade emot hvarandra, den tappraste kämpen steg fram ur ledet och utmanade någon af fienden till envige. En sådan envigeskämpe bar hos spaniorerne namnet campeador; bland araberne benämndes han mobariz *). Under de åskådandes bifall eller ångestrop afgjordes liksom i ett betydelsefullt förspel dagens öde, och segraren helsades af de sina såsom den, hvilken med ära kämpat deras kamp och bådat deras seger. Äfven på slagfältet vid Atapuerca, som efter den blodiga dagen benämndes campo de la matanza", försiggick ett sådant envige mellan en navarresisk krigare och en kastiliansk ädling med namnet Rodrigo Diaz de Bivar. Hemma ifrån hjertat af gamla Kastilien - Bivar är en mindre ort i närheten af Burgos,- tillhörde denne yngling en af de gamla ätterne bland Burgos stadsadel, hvilka med stolthet ledde sitt ursprung ifrån Asturiens och Cantabriens friskaror **). Ehuru ännu helt ung besegrade han sin motståndare, *) En sådan betydelse af ordet campeador erkännes visserligen icke af alla. I någon mån later saken genom derivation afgöra sig. Härledes ordet från campus, ligger det nära till hands, att med campeador förstå någonting liknande en fältöfverste. En sådan härledning omfattar Dietz i sin Etymol. Wörterbuch der roman. Sprachen, Bonn 1853 (se voc. campione). Emedlertid äro de romaniska språken föga, om ens alls, böjda för en derivation sådan som eador från us, isynnerhet då en latinsk mellanform, enligt analogin ludio, mulio, saknas, såsom fallet är med denna stam. Jag antar derföre hellre den germaniska härledningen från kampfjan, hvilken hr Dietz sjelf tidigare uppställt (se hans Grammatik der roman. Sprachen, Bonn 1836, Th. 1 pg. 308). Denna är rik på analogier t. ex. guardia af wardjan, esturion af sturjo, med hvilka campear 1. campeo af kampfjan genom chemfjo öfverensstämmer. Under germaniskt inflytande har sedan det medellatinska campio uppstått. Hvarföre den lärde romanisten frångått denna sin tidigare mening, är äfven derföre oförklarligt, att ett ord, som uttrycker krigarens värf i dess högsta potens, helt naturligt söker sin rot i den germaniska stammens språk. Hr Dozy omfattar med bestämdhet den sednare åsigten (a. a. t. II pag. 63). Hvilken än roten också vare, har det lyckats denne sednare skarpsinnige forskare, att i alla händelser återställa betydelsen. Genom en lycklig korrektion af det ställe i Gesta Roderici, der grefvens af Barcelona brefvexling med Rodrigo Diaz anföres (Gesta Roderici hos Risco, app. pag. XXXIV), och der denne sednare kallas än campeador än alboroz, bevisar han identiteten mellan det arabiska och det spanska ordet. Man läser hos arabiske författare högst intressanta berättelser om en sådan mobariz (i Dozys Recherches a. a. t. II pag. 66 och 256), der hans värf visas vara just det ofvanföre angifna. — Hr Dozy synes böjd för att anse plägseden från araberne hafva öfverkommit bland de kristne. De franska romans af carolingiska cykeln lemna exempel på ifrågavarande plägsed. Om ock Fierabras, eftersom han är saracen ifrån Spanien, är att anses som en mobariz, så är dock Olivier en campeador. Man kan ju icke genomläsa romanen, som bär den förres namn, utan att finna huru genuint enviget tillhörde det carolingiska fältlifvet. - **) Nobiliori de genere ortus, Quod in Castella non est illo majus; heter det i den ofvan (pag. 12) nämnda gamla klostersången. Ett sammandrag af hans lefverneshistoria, funnet i el tumbo negro“ uti St. Jagos kyrka, och enligt Sandoval, som publicerat det uti Cinco Reyes, sammanskrifvet år 1301, innehåller ett långt, nästan bibliskt slägtregister, hvilket leder hjeltens härkomst ifrån Lain Calvo, en folkets alcald under Alfons IV (omkr. 920); slägten sättes i förbindelse med den kungliga. Enahanda slägtledning återkommer i Gesta Roderici och hos Rodericus Toletanus, samt har från dem öfvergått, mer och mindre förändrad, uti de spanska krönikorna (Cron. gener. och bar ifrån den stunden det ärofulla tillnamnet *). Envigeskampen egde dock i Spanien en vidsträcktare användning än blott i fältlifvet. I det rättsliga och offentliga lifvet öfverhufvud var den af största betydelse, såsom bland annat bevittnas af det högtidliga envige, då några årtionden sednare, under Alfons VI:s regering, på det sättet afgjordes huruvida Kastilien borde antaga den romerska ritualen, eller bibehålla sitt missale mozarabe och sitt kyrkliga oberoende af Rom. Historien har i tacksamt minne bevarat den ädle campeadors namn, hvilken dervid segrade, ehuru förgäfves, för folkets och det lägre presterskapets sak, i striden emot Gregorii VII:s herrsklystna planer.**) När då nationen framför denne och andre berömde envigeskämpar, uteslutande tillägger Rodrigo Diaz benämningen campeador, hvilken fäste sig vid hans namn äfven bland de otrogne,***) och med hvilken han sjelf stolt betecknar sig vid underskrifvandet af dokumenter, så bevisar det i hvilken hög grad han egde de för tiden högtskattade egenskaperna af mannamod och kroppsstyrka, samt att han vid flere än ett tillfälle måste hafva framträdt såsom den krigare, på hvilken nationen ville våga ära och seger †). parte IV fol. 192 och Chron. del Cid Cap. II). Hvad det nämnda mscr. vidkommer, har jag ej upptagit det bland källorna, då utgifvaren tillägger det en så sen datum. Jag anmärker blott härvid, till försvar för detta dokument, att det slutar med följande mening: El rey don Garcia (konungen af Navarra, el Cids dotterson) hobo en su moyller la reina donna Margerina al rey don Sancho de Navarra, à quien dios dé vida honrada." Denna önskan kan omöjligen referera sig annat än till en samlefvande furste och skulle häntyda på att författaren varit från Sancho den VI:s af Navarra tid, d. ä. från medlet af 12:te, icke fran början af 14:de seklet. I sådant fall blefve detta dokument af största vigt för el Cids historia. *) Hoc fuit primum singulare bellum, Cum adolescens devicit Navarrum; säger klostersangen. Hr Édélestand du Méril, såväl som hr Dozy, hänför detta Rodrigos första envige till Sancho IV:s krig med Navarra år 1067. Om Rodrigo då varit en yngling, hade han naturligtvis icke kunnat deltaga i Ferdinands krig. Också blir enligt Gesta hans födelseår 1050. I sådan händelse hade Rodrigo fulländat sitt lefnadslopp vid 49 års ålder. Redan detta synes mindre sannolikt, och då jag icke känner någon anledning att betvifla äktheten af gåfvobrefvet till Lorbaons kloster, hvilket snart skall anföras, och som bestyrker att el Cid deltog i Ferdinands krigsföretag, antar jag att det var i dennes krig, på campo de la matanza, icke i det för kastilianarne så olyckliga slaget på campo de la verdad,, Rodrigo kämpade sitt första envige. Den sednare åsigten finner jag också derföre oantaglig, att om Rodrigo 1067 varit en yngling, han knappast då kunnat blifva nämnd till Sanchos härförare och närmaste man. **) Här må anmärkas den lätt i ögonen fallande skilnaden mellan en campeador och en campeo. Vid den betydande roll enviget spelade i tidens rättsskipning, blef det, i Spanien som annorstädes, ett lumpet yrke att låta hyra sig som envigeskämpe i rättstvister; men denne illa ansedde campio, sp. campeo, som beväpnad med sköld och staf drog kring landet, är icke beslägtad med den ädle Juan Ruiz de Matanzas, hvilken vid ifrågavarande tillfälle kämpade for nationens sak (Se Lafuente, a. a. t. IV. pg. 336). På en sådan förvexling stöder emedlertid Masdeu ett af bevisen emot el Cid. Då campeadorn, enligt hans mening, är intet annat än campeonen, och denne var en högst illa noterad personlighet, rimmar det sig icke att el Cid, nationalhjelten, var en campeador; ergo har el Cid icke existerat. ***) Roderick el Kambytur. †) Mscr. från el tumbo negro, nämner visserligen, att han för sin konung Alfons VI bekämpat en muy buen caballeiro Ximenez Garceis de Torreyllolaf, och de spanska krönikorna omnämna samma tilldragelse, hvilken uti Chronica del Cid Ruydiez (cap. LXXXVI) sålunda omförmåles: En esto año lidió Sedan han sålunda, genast vid sitt första inträde uti historien, tillkämpat sig den manligaste utmärkelse en krigisk tidsålder kände, medföljde Rodrigo i de krigsföretag, hvilka Ferdinand den store, efter den lyckligt ändade fejden emot broden Garcias af Navarra, omsider fick tillfälle att utföra emot trosfienden. Med Kastiliens och Leons samlade härsmakt gick konungen (1055) öfver Duero, eröfrade under ett femårigt krig allt land intill Guadarrama-bergen, öfversteg äfven denna bergskedja och härjade intill granskapet af Toledo. Al-Mamun ibn-Dhin-nun, hellre än att samla sina stridskrafter till undersåtarnes skydd, föredrog att köpa sitt område fritt genom en tribut. Det starkaste motståndet rönte Ferdinand utanför Coimbra, som gaf sig först efter sju månaders belägring. Vid detta svåra och vigtiga företag bisprangs han redoboget af munkarne i Lorbaons närbelägna kloster, hvilka försågo hans här med lifsförnödenheter, såsom synes af ett gåfvobref, garanteradt enligt tidens sed utaf några närmast konungen stående ricos hombres, och bland hvilka äfven Rodrigo Diaz de Bivar tecknat sitt namn *). Att sålunda en kristen befolkning, af samına stam med eröfrarne från norden, och hvilken derföre med längtan, åtminstone utan knot, måste hafva emotsett ombyte af herrar, öfverallt förefanns under arabernes välde och mångenstädes äfven talrikare än den musulmanska,**) underlättade tvifvelsutan i hög grad segervinningen vid dessa Ferdinands härnadståg, hvarigenom Leons och Kastiliens gränsor så ansenligt nedskjötos söderut och början till Portugals eröfring blef gjord. — I detta grundförhållande inom den arabiska staten ligger ock en af de kraftigast verkande orsakerna till dess snabba upplösning. Det stora kalifatet i Cordova, så lysande och mäktigt, bar likväl intet samhälligt organisationsarbete inom sig. Araberne i Spanien begynte visserligen, alldeles liksom germanerne på Roms områden, såsom en inqvarterad armé. Araben, syriern eller berbern hos den gotoromaniske landtmannen är herren, som under det vänliga namnet châric d. ä. bundsförvandt, i skatt uppbär tredjedelen af äringen från hans vingårdar och åkerfält, som drar i fält när provinsens wâli på kalifens bud (eller för egen räkning) kallar de rättrogne till strids, som deremellan under freden omger sig med den förfinade orientaliska lyx och blir delaktig af den intellektuela odling, som af araberne i Spanien utvecklades. Men dervid stannar det. Huru liflig och rik den kultur är, i hvars utveckling han deltar, undergår han såsom medborgare alls ingen förvandling. Han öfvergår icke, som den germaniske eröfraren, till en feodalbaron, hvilken till intressen, språk, seder och religion småningom känner sig af en stam med den infödde vasallen under honom. Inom det arabiska väldet röjes otrosi el Cid Ruydiez con un cavallero de los mejores de Navarra, que avia nombre Ximen Garcia, uno por otro, por mandado del Rey don Alfonso su señor: e lidiaron sobre el castillo de Pazulengas, e sobre otros dos castillos, e venció el Cid, e ovo el Rey don Alfonso los castillos. Despues desto otrosi lidió el Cid en Medina Celi con un moro que avia nombre Faris, que era buen cavallero de armas, e vencióle el Cid e matólo». Äfven Gesta Roderici oförmäler dessa tvenne tilldragelser: . . . pugnavit cum Eximino Garcez, uno de melioribus Pampiloniæ et devicit eum. Pugnavit quoque pari sorte cum quodam Sarraceno in Medina-Celim, quem non solum devicit sed etiam interfecit». Sannolikt ligger här Gesta till grund för krönikan. *) Lafuente a. a. t. IV pag. 199. **) Huru talrik den kristna befolkningen måtte hafva varit, kan slutas deraf, att den tillochmed i Granada ännu så sent som i 12:te seklet kunde sända 12000 vapenföre män som hjelptrupp åt Alfons Batallador. Dozy, Recherches, t. I. |