intet spår af den utveckling, som ur den germaniska eröfringen steg för steg lät det moderna samhällsskicket uppkomma. Och hvarföre icke? Emedan någon sammansmältning af segraren och den besegrade här aldrig egde rum. Araben förblef vid sina fäders tro, och från sitt hemland hade han medfört en alltför stor kärlek till och stolthet öfver sitt språk, dess sång och litteratur, att han skulle nedstigit till att lära sig infödingens; hans nationalodling var också långt öfver dennes. Å sin sida åter gick den gotoromaniska befolkningen sin egen stig. Man har visserligen aldrig sett en befolkning så redoboget, så utan en enda strid, ett uppror, en klagan underkasta sig främmande trosfiendtliga eröfrare. Den qvarstannade som en afdöd massa under herrskarene, medan desse bekämpade deras bröder, de fåtaliga friskarorna i norden. Men då någon förändring icke kräfdes af honom, förblef mozaraben, den industriidkande i städerna, den under enskild herre hörande, krono-landbonden på femtedelarne (de så kallade beni-l-akhmas), och den på egna villkor lefvande, städse en kristen och för de herrskande en främling, huru mycket af arabiskt språk, arabiska seder och religionsbruk än må hafva blandat sig uti hans. Sjelfva den tolerans eller hellre passivitet, som den arabiske eröfraren härvid utöfvade, i det han tillät befolkningen fortlefva under sina egna lagar, sina grefvar, sina domare, sina prester,*) är ett bevis på att muhammedanen aldrig var bestämd, att nedlägga den organiserande principen i en statsutvecklings-process, samt är skulden till att den nu betecknade söndringen qvarstod såsom ett kraftigt frö till det arabiska väldets desorganisation.

En annan omständighet, som på samma gång bidrog till kalifatets hastiga fall och lättade för de kristne de skilda delarnes eröfrande, är att söka uti det arabiska samfundslifvet. Med samma hast, hvarmed araben eröfrade verlden, eröfrade han äfven välståndets och kulturens alla gebiter. I städerna vid Guadalquivir och medel

*) Det gotoromaniska folkets ställning efter eröfringen tecknas af en arabisk krönika sålunda: „Såsom Musa efter Spaniens eröfring skiftade mellan sina soldater fångarne och resten af rofvet, så delade han ock dem emellan den eröfrade jorden. Men femtedelen af länderierna och husen, som på dem funnos, förklarade han för statsegendom, såsom han ock gjort med femtedelen af fångarne och lösegendomen. Han utvalde bland fångarne de förnämste och hundratusen bland desses barn, för att sändas som skänk till Walid, de trognes beherrskare; men bönderne och de barn, som voro mycket unga, qvarlemnade han på khoms (femtedelen), på det de skulle odla den och gifva staten tredjedelen af frukten. Detta var byggdernas folk, och åt dem gaf man namnet akhmas (femtedelarne) och deras barn gaf man namnet beni-lakhmas. Hvad beträffar de öfrige kristne, som då befunno sig i fästningarna eller på bergen, lemnade Musa dem deras gods och den fria utöfningen af deras religion, med villkor att de skulle betala skatt för fruktgårdarne och den brukade marken. Beviljande dessa villkor, rättade sig Musa efter de bästa föredomen, i det att profeten beviljat detsamma åt judarne i Khaibar för deras palmplanteringar och åkerjord“. (Dozy, a. a. t. I pag. 79) Straxt efter eröfringen nämnes en Ardabast hvilken, såsom grefve af Spanien, uppbar all skatt från de kristna och var den syriske ståthållarens rådgifvare. De kristne domarne följde Reccesswinths lagar, men i lifssak skulle domen underställas provinsens wali. I Cordova fanns en öfverdomare för de kristne. Biskoparne utsågos af kalifen, desse åter utnämnde presterne, om hvilka en arabisk författare intygar: „De voro erfarne, insigtsfulle och medgörlige män, som visste hvad hvar och en inom deras församling hade att betala i skatt“. Bland Ahderrahman III:s sändebud till kejsar Otto var äfven en kristen biskop. Att de understundom bära arabiske eller arabiserade namn, hindrar dem icke att vara kristne. Icke förty öfvergingo dock många kristna slägter, äfven af de förnämsta och vanligen af politiska skäl, till muhammedanismen, hvarpå slägten beni-Casi i Arragon afger ett intressant exempel. Se dess historia hos Dozy, a. a. t. I pag. 21. Se för öfrigt s. a. pass. och jfr. Viardot, Histoire des Arabes et des Mores d'Espagne. Paris 1831, t. II pag. 18.

hafskusten uppblomstrade en industri och en handel, hvars liflighet och rikedomar öfverglänsa äfven de flandriska och lombardiska städernas. Men handel och industri skapade här intet borgerskap, hvars intresse hade påkallat eganderättens beskyddande, och hvars goda vilje blifvit villkoret för furstens makt. Om ibland de arabiske herrarne saknades den feodala sjelfkänsla, hvilken i germaniska och romaniska samhällen påfann den representativa utvägen, att under vissa bestämda former på engång gifva lydnad och kräfva aktning, så saknades här uti stadskommunerna alla rättigheter och privilegier; spår af en verklig lagstiftning finnas icke inom det arabiska samhället. Om kalifen mäktade göra sin vilja gällande emot styresmannen i en provins, en stad, en korporation, hade desse intet lagligt värn att sätta deremot; uppror var deras enda utväg. Kalifen, som hos sig förenade den högsta religiösa och administrativa, var äfven den dömande makten; intill Abderrahiman II var han den sjelfskrifne arfvingen til enhvar af sina undersåter. Hans enda inskränkande grundlag var koranen, hvilken dock, som varande af gudomligt ursprung, ej kunde ändras *). Ohjelpligen bundet häraf, förblef muhammedanens rättsliga och politiska medvetande beröfvadt möjligheten till utveckling, hvilket åter är det oeftergifliga vilkoret för ett varaktigt bestånd. Sålänge huset Ommijah fortfor att med sällspord fruktsamhet skänka kalifatet en rad af visa och kraftfulla furstar, de der förstodo att till ett gemensamt mål länka den fanatiska hörsamhet muhammedanen har att sätta i stället för den germaniska pligtkänslan, kastade sig araben med öfverväldigande kraft öfver de splittrade kristna staterna i norden. Men när denna utmärkta regentrad med Heccam II upphört, när fanatismen genom förfining och fritänkeri förslappats, visade det sig att arabväldet hvilade på mindre säkra grundvalar, än den pligtkänsla och den individuella sjelfständighetskänsla, som buro de spanska samhällena uppåt. Sjelfve Almanzor, denne så kloka och energiske herrskare, hvars popularitet bland de rättrogne var lika stor som förskräckelsen för hans namn bland de kristne, måste dock trygga sitt välde på en fruktansvärd lifvakt af slaver, utaf hvars händer kalifatet efter el hagibs död, på det för alla despotier öfliga sättet, emottog ett slags herrskare till namnet för några tiotal år, som åtgingo till dess fullkomliga styckande.

Den intellektuella odlingen hos araberne höll jemna steg med utbredandet af deras välde och med utvecklandet af deras välstånd. Till historien om kaliferne i Cordova hör icke blott berättelsen om segrar och eröfringar, eller skildringen af odlade byggder, af lifliga och folkrika städer. Dit hör äfven berättelsen om underbara praktbyggnader som Azzahira i Cordova och moskén i Sevilla, om storartade biblioteker till hvilka furstarne mellan statsgöromålen affattade kataloger, om tusentals skolor och universiteter, som för en tid utgjorde vetandets högskolor för hela det vestra Europa, om berömda vetenskapsmän och lyckliga skalder. Den är verkeligen en tropisk vegetation, all denna lärda verksamhet inom medicinens, farmacins, historiens, språklärans område, den röjer samma yppiga vextlighet som hos den fantasi, hvilken skapade mezquitan i Sevilla med dess tusen pelare, dess oroliga fantastiska hvälfning och ornamentering. Knappt var en stad stormad och intagen, så byggdes der en

*) Viardot, a. a. t. II pag. 6.

moské och vid moskén inrättades en skola. Bland sändebuden, som utgingo från Cordova till främmande länder, voro äfven de hvilkas uteslutande uppdrag var, att insamla manuskripter för kalifens bibliotek. Det var en öflig sed bland arabiske lärde, att företaga vidsträckta resor till utvidgande af sitt kunskapsförråd och sin produktivitet. Också räknade Heccam II:s boksamling omkring 600 tusen volymer, och af sådana inrättningar funnos 70 större och mindre i det arabiska Spanien. Ej under, att oaktadt mer än en million böcker blefvo lågornas rof på det stora bålet i Granada 1492, der likvisst kunde återstå 80 tusen för kardinal Ximenez att bränna. Men vid allt detta saknades, liksom i stats- och samfundslifvet, den rätta sedliga halten, den som friheten och sjelfkänslan, kristendomen och germanismen ensamne förmått skänka folken. Vetandet, i de högre andliga sfärerne, var bundet af den ofruktbaraste dogmatism och tanken skrämdes af despotin, såsom visar sig uti arabernes historieskrifning, hvilken, under fatalismens och enväldets tryck, aldrig höjde sig öfver en lycklig berättarekonsts fina omständlighet. Icke mindre röjde sig denna brist uti skaldekonsten. Sannolikt har aldrig verskonsten spridt sig vidsträcktare genom hela det sällskapliga lifvet. På vers gick icke sällan de diplomatiska noterna, utmaningen, fredsfördraget. „Hvarje man som sysselsatte sig med intellektuelt arbete, astronomen, läkaren, kemisten, teologen förenade med sin speciella talang den allmänna förmågan att skrifva vers". Så inströdde historiografen ideligen verser i sin berättelse, icke för att karakterisera eller bestyrka, men emedan versen gjordes vid den tilldragelse han håller på att berätta, emedan den är vacker och för historiografen lika mycket värd som en handling. Det är en tilldragelse af historisk vigt, att en poet i Cordova besjungit rosens prakt“, medan en annan gjort en „beskrifning öfver regnet"; tidens vittra publikum tog parti för den ena och andra, och väckte en litterär strid som utkämpades i snillrika poemer. Men en diktkonst, hvilken öfvas som ett blott tidsfördrif, som en utsökt sinnesnjutning, samt derjemte förplattas till en allmän umgängeskonst, verkar motsatsen af den höga sedliga skaldekonsten: „långt ifrån att höja, försvagar den en nation och betecknar i stället för kulturens fasthet, dess nära och oundvikliga förfall" *).

Liksom i allt detta så förblef Araben äfven deri österländing, att hans sympatier i hög grad bestämdes af slägtförhållanden. Oaktadt den högtdrifna centralisationen, upplöste sig samfundskänslan genom en mångfald slägter eller stammar, bland hvilka de äkta arabiske och syriske bildade en aristokrati, hvilken tillvällat sig de vigtigaste embeten i provinserna. Såsom wâli eller wezir representerade de derstädes kalifens envåldsmakt, och den del, som icke tillkom dem, usurperades såsnart tyglarne ifrån Cordova kändes lösare. När derföre, efter Almanzors och hans äldre sons Abdelmeliks död, alla de nämnda orsakerna till förfall begynte verka och kalifens tron kändes vacklande, gjorde sig de förnäma slägterna så mycket lättare oberoende i provinserna, som deras makt derstädes var utan annat band, än det furstens

*) Viardot, a. a. t. II, chap. II, sect. 2. pass. Jfr. Aschbach, Geschichte der Ommaijaden in Spanien, neue Ausg., Wien 1860, t. II, Cap. 8 pass. samt „Anhang" pass. Såsom lifliga vittnesbörd om det ofvantecknade vanmaktstillståndet se brefven från Omar ibn-Afthas, Mutamin ibn-Abed och från dennes alcatib Abu-Bekr till Jussuf ibn-Tasfin hos Conde, Historia de la dominacion de los Arabes en España, Paris 1840, pag. 363-367, 371-373.

personlighet pålagt. Början gjordes af furstarne i de större provinserna, såsom Todjibiderne och beni-Hud i Aragonien, alameriderne af Almanzors slägt i Valencia, beni-Zomadih i Murcien, beni-Zeiri i Granada, beni-Abed i Sevilla, beni Dhin-nun i Toledo. Men dessa samma orsaker, hvilka verkat det helas upplösning, qvarstodo och utvecklade sig än hastigare inom delarne. Vi sågo dem delvis framskymta under Ferdinand den stores eröfringskrig emot Toledo. Vi skola på närmare håll lära känna deras verkningar vid berättelsen om den ofrid, Rodrigo Diaz bragte och i en följd af år underhöll i det olyckliga kalifatets sköte.

I stället att förundra sig öfver den hastiga omsvängning, som förhållandena på halfön vid 11:te århundradets midt företer, förvånas man fastmer öfver de långsamma framsteg de kristne härvid gjorde. Ferdinand den stores eröfringar fortsattes icke, och orsaken var alldeles densamma som den, hvilken uppehållit honom sjelf i början af hans regering. De idrotter, genom hvilka Rodrigo Diaz höjde sig öfver mängden af medvasaller, skulle icke öfvas emot de otrogne, utan i ett af skyvärdt familjekrig. Tidpunkten, från hvilken han som politisk personlighet begynner ingripa i sitt fäderneslands öden, är den olycksdigra delning Ferdinand den store vid sin död verkställde mellan sina barn. Blind för de svåra följder, han af en sådan åtgärd sett uppväxa åt sig sjelf, och drifven af tidehvarfvets fatala sedvänja, testamenterade han åt sina länder ett årtionde af inbördes krig. Sancho, den älste sonen, en bister och samvetslös furste, skall redan vid fadrens dödsbädd hafva förklarat sig missbelåten med sin arfvedel, Kastilien *). Också egnade han hela sin regering till strid med syskon och fränder. Till en början förde han sina trupper emot syskonbarnen Sancho af Navarra och Sancho af Aragonien. Så orättfärdigt kriget var begynt, så olyckligt slutade han det på campo de la verdad". Man känner föröfrigt föga om dess förlopp, men urkunderna synas ense derom, att han vid den nämnda drabbningen bland sina kastilianske vasaller funnit i Rodrigo Diaz de Bivar sin man, hvilken, med en karakter snarlik hans egen, med en campeadors styrka och mod förenade den yppersta fältherregåfva. Konungen skall vid detta tillfälle hafva utkorat honom till sin alferez, det är fanbärare eller härhöfvitsman **). I sådan egenskap följde han konung Sancho i dennes härnadståg emot sina syskon. Efter ett resultatlöst fälttåg emot Alfons, hvilken af fadren såsom sin lott erhållit konungariket Leon, återtogos fiendtligheterna trenne år sednare (1071). De begge bröderne lägrade sig med sina härskaror invid Carrion. Före träffningens början ingicks öfverenskommelsen att den, som under dagens lopp blef segrare, godvilligt skulle afstå sin krona. Lyckan och en rättvis sak gaf framgång åt leonesarnes vapen. Kastilianarne drogo sig mot aftonen besegrade ned från höjderna, der Alfons och hans vasaller öfverlemnade sig åt glädjen öfver den betydelsefulla framgången.

*) Chronica del Cid, Cap. XXXVI.

**) Rex autem Sancius adeo diligebat Rodericum Didaci multa dilectione et nimio amore, quod constituit eum principem super omnem militiam suam», samt längre fram tenuit signum regale Regis Sanctii Gesta Roderici hos Risco. Klostersången hos du Méril, a. a. pag. 310, säger

Quem sic dilexit Sancius, rex terra.
Quod principatum velit illi primæ,

Cohortis dare.

Då framträdde, säges det, Rodrigo Diaz till sin bedröfvade furste och sade: „Än är det tid, herre, att återtaga hvad som förlorats, ty leonesarne hvila sorglöse i våra tält. Låtom oss öfverfalla dem i gryningen och segern är vår". Det trolösa rådet följdes, leonesarne blefvo slagne och konung Alfons, hvilken med de tappraste försvarade sig i Carrions kyrka, tillfångatogs, hvarefter Sancho gjorde sig till konung öfver Leon *).

Med mindre svårighet förjagades den yngste brodren, konung Garcias af Galicien, hvilken genom dålig styrelse gjort sig förhatad af sitt folk. Flyende undan brodrens vapen och sina vasallers missnöje, sökte han skydd hos Motamid ibn-Abed i Sevilla, på samma tid som Alfons, undflyende från klostret dit konung Sancho insatt honom, sökte sin räddning hos Almamun i Toledo. Sålunda herre öfver sin faders riken, kände sig Sancho dock icke tillfreds, innan han underlagt sig äfven sina systrars små förläningar. Utan motstånd öfvergaf prinsessan Elvira sitt herradöme Toro, hvaremot donna Urraca hjeltemodigt försvarade sig i Zamora. Under belägringen af denna stad fann konung Sancho sin bane för Vellido Dolfos, en förrädisk öfverlöpares, lans (1072). Rodrigo, vid tillfället närvarande, lyckades ej ens att hämnas illgerningen. Han var utan sporrar och kunde ej upphinna mördaren, hvarvid han, enligt traditionen, utbrustit i förbannelser öfver ryttaren, som rider sin häst utan sporrar **).

Undertiden hade Alfons af Almamun i Toledo blifvit skyddad med en gästfrihet och ett ädelmod, som äfven erkebiskop Rodrigo i sin krönika ej kan omförmäla utan mycken berömmelse. Af donna Urraca underrättad om brodrens ändalyckt, skyndade han till hemlandet och blef af leonesarne med glädje åter erkänd som konung. De församlade kastilianske baronerne, hos hvilka någon misstanke för medvetenhet om Vellido Dolfos gerning måtte hafva vidlådt honom, vägrade deremot hyllningen, med mindre han medelst ed ville svärja sig fri all misstanke för brodermord. Alfons, qväfvande med klokhet oviljan öfver vasallernes trotts, begick högtidligen i kyrkan Santa Gadea i Burgos den ed, som inför de församlade vasallerne förestafvades honom af Rodrigo Diaz de Bivar. Lucas af Tuy förtäljer, att i förstone en djup tystnad hade herrskat i kyrkan, emedan ingen vågade affordra sin blifvande konung en så kränkande försäkring. Då har Rodrigo Diaz framträdt och tillsport konungen: „Svärjen j, Alfons, att ingen den ringaste del hafva haft i Sanchos, konungens af Kastilien, mord?" samt, enligt en annan berättelse, dertill lagt - så visst, j ej mågen dö en sådan död som konungen eder broder, eller dräpas af bönder, de der icke äro ädlingar, eller af utländing, den der icke är kastilianare ***). Dermed vardt Alfons VI af Leon konung äfven i Kastilien, och hans första regeringsåtgärd blef att sätta sig i besittning af Galicien och i fängelse inspärra Garcias för hans återstående lifstid.

Vid anblicken af tilldragelser sådana som dessa upprepar man knappast frågan, hvarföre så lång tid för de kristne åtgick, att ifrån det, sedan seklets början sönder

*) Lafuente a. a. t. IV, pag. 217 enl. Lucas de Tuy och Rodrigo Toletanus.

**) Chronica del Cid, Cap. LXII.

***) Cron. gener. Cap. 3 fol. 360. Jfr. Lafuente, a. a. t. VI pag. 228. att tolf edgärdsmän svuro med konungen. Cap. LXXVII.