fallna arabväldet, slitet och slappadt som det var i sitt inre, återtaga sina fäders land. Man finner det helt naturligt, då man inom de spanska samhällena tycker sig varsna nästan ett liknande tillstånd, samma oaflåtliga fejder mellan furstarne med förrädiska öfverfall och brutna fredsfördrag, samma ostadighet hos väldena som ständigt bildas och ständigt upplösas, samma godtycklighet hos de styrande, samma alltför stora anseende hos en otyglad adel, samma sveksamhet i karaktererna och samma ovissa rörlighet i alla sociala förhållanden. Det har visat sig inom några årtionden, huru tvenne omfattande välden söndras och huru söndringen alstrar af sig brödrakrig, vi hafva sett huru undersåter på blotta misstanken kräfva värjemålsed af sin laglige konung, dertill hade exempel kunnat anföras på andre vasaller, som i sin konungs, Garcias af Galicien, armar mörda hans ovärdige gunstling, och framdeles skall det omförmälas - sådane exempel äro föröfrigt talrika, huru kastilianske baroner, i tjenst hos någon arabisk furste, bekriga en annan furste, kristen eller arab, fastän denne för tillfället är Kastiliens bundsförvandt eller tillochmed står under dess beskydd *). Om man äfven genast skönjer olikheter mellan de begge folken, bestå de icke alltid uti några öfvervägande förtjenster hos de kristne. Om arabernes bildning var förvuxen, deras sedliga kraft förtärd af fritänkeri, deras karakter förslappad af njutningslystnad, äro i dess ställe de kristne ett rått folk utan vetenskap och litteratur, deras sinnelag grymt och svekfullt, deras tänkesätt vidskepliga af okunnighet. Äfven då man beundrar den fysiska och moraliska styrka, den ihållighet och uthållighet, som de i sina handlingar ådagalägga, så kan man dock icke i denna deras naturs friskhet ensamt finna grunden dertill, att de spanska folken hade framtiden för sig. Men oaktadt dessa så tumultuariska förhållanden, der man tycker sig knappast märka att något politiskt eller socialt band omsluter de obändiga individualiteterna, röjer sig dock vid närmare betraktande en grundväsendtlig olikhet mellan samfundsväsendet i södern och i norden. Då gotoromanerne i Asturien och Cantabrien fortsatte striden för en nationlig tillvaro, var det den ädlaste delen af folket som sålunda kämpande drog sig undan oket. Man känner att endast fà af vestgöternes höfdingar qvarstannande böjt sig under eröfraren. Det förefaller som all den motståndskraft, hvilken man med förvåning saknar hos den underkufvade mängden i södern, samlat sig hos desse frie i norden; eröfringen ter sig som en kemisk process, hvarigenom den ädla metallen utfallit; under Heschams, Heccams och Almanzors sablar blir den endast fastare och oförstörbarare. Denna begynnelse var ofelbart egnad att i nationalkarakteren nedlägga okuflig kraft och en stolt sjelfständighetskänsla. Men friskarorna förde dessutom med sig tvenne grundvalar för ett blifvande samhällsskick, hvilka, huru vacklande och öfvergifna de till en början ofta nog visa sig i de enskildta tilldragelserna, dock egde ett fortfarande bestånd, och på hvilka under seklernas lopp ett sedligt och starkt samfundsväsende uppbyggdes. *) Castellae vires(i) per saecula fuere rebelles; Sandoval, anf. ofvanföre pag. 11. Panegyriken öfver Alfons VII hos Den ena var kristendomen, till hvilken det sednare skall blifva anledning att återkomma; den andra var Reccesswinths lagsamling, som innehöll de rättsförhållanden och sedvänjor, hvilka ur germaniska och romerska elementerna bibehållits. Ur detta frö uppväxer småningom en organism, som med förenande kraft sluter sig omkring de egenvilliga individerna. Liksom i trotts af deras oberoende karakterer, danar sig i deras medvetande en samhälls- och statsbyggnad, hvilken de, buru ofta dess begränsningar än genombrytas när passionen är uppe, dock städse foga sig efter när den lagt sig, hvilken de skydda emot andras angrepp, utveckla när de utveckla sig sjelfve *). Till grundvalen, som är Reccesswinths torftiga lagar, lägges det ena partiet efter det andra med de privilegiebref (fueros), som innehålla de skilda orternas lagbestämda friheter och ordnade rättsförhållanden. Fuero de Leon, de Castilla, de Oviedo, de Aragon, de Cataluña, de Navarra, vid sidan af den åldriga Fuero Juzgo (Forum Judicum), äro frukterna af en organiserande kraft, som förstod att, allteftersom förhållandena utvecklade sig, binda dem med lag och dermed sammanbinda enskildtheterna till en enhet. Och märkvärdigt är att flertalet af dessa privilegiebref tillhöra just detta samma 15:de århundrade, af hvars oroliga lif jag har att teckna en bild. De äro nära på ett sekel äldre än frihetsbrefven i det öfriga Europa. Oaktadt den tumultuariska karakteren af det yttre, hade sålunda spanska nationen ganska tidigt, och på det hela taget lyckligen, löst den uppgiften, att i bergsbyggarnes vilda stridbara sinnen gifva utveckling åt en samhällsordning och stifta endrägt mellan den styfvaste germaniska sjelfkänsla och peremtoriska lagbud. Dermed ger hon ock i det inre ett svar, som man i den yttre historien tycker sig sakna, på den frågan, huru det kunde hända att det råa, fåtaliga folket från bergen, som egde ringa åkerbruk, ingen industri och än mindre intellektuel kultur, under oupphörlig inre split och oro går segrande framåt och vidgar sitt välde från floddal till floddal, från berg till berg, medan det andra folket, gynnadt af den mildaste himmel, i besittning af den fruktbaraste jord, af den rikaste industri och af den högsta intellektuella odling går ohjelpligen under. Det folket, som egde den sedliga samhällsutvecklingen, var i besittning af talismanen. I sjelfva verket medförde den eljest så vådliga ställningen gentemot en öfvermäktig fiende åt den spanska samhällsutvecklingen ovärderliga fördelar. Å ena sidan har man att häri söka en af orsakerna dertill, att de nämnda privilegiebrefven röja en otvetydig tendens till större borgerlig frihet, än i de flesta andra feodala samhällen. Den gradvisa eröfringen medförde åt städerna en öfvervägande betydenhet. De utgjorde bollverken mot den yttre fienden, i det deras murar lemnade ett skydd, som den öppna landsbyggden och dess isolerade borgar icke erbjödo; det var i dem den höga krigiska anda underhölls, som på denna tid utmärker de spanska folken, och i en sednare tid var det ur dem allena den representativa principen i Spanien framgick **). Men de utgjorde ock bollverken för friheten i det inre, såväl som *) Fuero de Leon slutas af den lagstiftande församlingen med denna förskräckliga besvärjelse: „Om någon af vår stam, eller af annans, afser att uppsåtligen förändra denna vår författning, så skall han med afhuggen hand och fot och hals, med utrifna ögon, med utslitna och kringströdda inelfvor, slagen af spetelskan och af bannlysningens svärd, i den evinnerliga fördömelsen gälda straffet för sitt brott tillsammans med djefvulen och hans englar". Se Lafuente a. a. t. IV pag. 133. **) Tapia, Historia de la Civilizacion de España, Madrid 1840, t. I pag. 75 o. ff. hörnpunkterna hvarpå samhällsbyggnaden hvilade; i deras privilegier innefattades väsendtligen äfven adelns, hvars förnämsta slägter utgått ur deras sköte, inom deras murar hade sina boningar, och sina egna intressen förenade med deras. Å andra sidan åter tjenade i sin mån det farliga trycket af en outtröttlig fiende att stärka den monarkiska enheten. Nöden tvang de store, att hålla sig tillsamman under kungamakten. Konungen i Kastilien afstod aldrig den höga suveräniteten öfver hvarje undersåte, han skipade lag och gaf nåd i yttersta instans samt erkände aldrig någon domstol af pärer, han uppbar skatt och hade af lagen rätt att taga den trottsande vasallens fäste, han bortgaf blott engång ett län och slog ensam mynt i sitt rike *). · Feodalismen i dess aristokratiska stränghet fanns icke i Kastilien. Adelskapet, caballeria, berodde mindre på börd än på förmögenhet, såsom antydes redan af namnen på dess tvenne klasser, ricos hombres och fijos d'algo, hvilka klasser på långt när icke äro så kastartadt isolerade, som inom andra feodala samhällen; en skattdragande, en pechero, gjorde sig till caballero, såsnart han till häst kunde följa konungen i kriget, - ir a la fosado, alltså genom rusttjenst **). Denna större, så att säga, borgerlighet står nära tillsammans med en starkare monarkisk känsla hos adeln. I alla feodala stater var bördsadeln den för suveräniteten farligaste. Huru sjelfständig än den spanska högadeln kände sig, såsom af tilldragelsen med Alfons VI skönjes, afger den dock långt färre exempel på uppror, än den franska eller anglonormandiska. All sin tillgifvenhet och vördnad för det af fädren ärfda samhällsskicket öfverföra de på monarken och närmast, ty sådan är tiden, på hans personlighet. Denna enhet af tvenne motsatser, af sjelfkänslan och oberoendet å ena sidan, af hörsamhet ja äfven den blindaste trohet å andra sidan, denna enhet, som kanske är den underbaraste företeelsen i medeltidens motsatsrika karakter, är loyaliteten; men af alla ledande känslor i det kastilianska samhället är denna den starkaste, den som mest karakteriserar det ***). I sjelfva verket representerade Rodrigo Diaz den ena sidan, den manliga sjelfständighetskänslan, i det ögonblick då han framträdde och på medvasallernes vägnar tog eden af sin konung. Hans hela återstående lefnad är en fortgående framställning af den orubbliga undergifvenheten mot samme monark, sedan han engång gett honom sin hyllning. För att i klarare dager framställa det förhållande, hvari Alfons och Rodrigo Diaz, konungen och vasallen, nu träda till hvarandra, och för att derjemte framlägga en fullt bestyrkande och fullt belysande verifikation på ofvanförda resonnemang, vill jag närmare karakterisera en kastiliansk konungs ställning öfverhufvud till sina ricos hombres, genom att andraga följande märkvärdiga kapitel ur Las siete partidas: Om de orsaker för hvilka konungen ur riket får förjaga sina ricoshombres). „Konungen, heter det, kan fördrifva dem för någon af dessa tvenne *) Tapia a. a. t. I pag. 64 Jfr. Lafuente, a. a t. IV Cap. XXVI pass. **) Tapia, a. a. t. I pag. 69 Jfr. Lafuente. a. a. t. IV pag. 130 Poema del Cid, vers 1222 bestyrker på ett märkeligt sätt detta förhållande, som synes ej olikt det i Sverige en tid gällande. ***) Mycket oförtäckt uttrycker en af tidens diktare denna ledande känsla, då han låter den gamle ädlingen säga till sin son: „Konungen, som du tjenar, bör du tjena utan allt svek; så vakta dig för honom som för din dödlige fiende“. Cronica rimada (hvarom längre fram) hos Duran, Romancero General, t. II apend. IV v. 375. †) Part IV, tit. XXV, leg. 10. orsakers skuld. Den första, när han vill taga hämd för något agg han bär till dem. Den andra, för missgärningar som de gjort i riket. Den tredje, för något felstegs skuld, som innebär förräderi eller bedrägeri. Och när så händer, att konungen skall ur riket förvisa en rico hombre för aggs skuld, bör denne, ändock det är konungen som vill förvisa, enskildt och i hemlighet bedja konungen om nåd att han icke må göra det, på det sättet att ingen annan är der tillstädes än de begge; och vinner han ej dermed sin önskan, bör han bedja om nåd den andra gången inför en eller tvenne af konungens följe. Och om så händer, att konungen icke vill bevilja det, kan han bedja honom om nåd den tredje gången inför hela hofvet. Och skulle han ändock icke benåda honom, och bjuder han honom lemna landet, så kunna hans vasaller, då orsaken är sådan, följa honom och lemna landet med honom. Men konungen bör gifva honom trettio dagars rådrum till att utgå, och under dessa trettio dagar bör han bevilja, att man säljer honom lifsmedel på de ställen der han framtågar. Men innan de trettio dagarne äro förflutna bör el rico hombre lemna landet. Men sedan han utgått, kan han begynna krig, om han vill, emot konungen, för att vinna sitt lifsuppehälle. Och detta kan han göra af tvenne skäl. Det ena, emedan konungen förvisade honom, utan att vilja gifva skäl hvarföre han så gjorde. Det andra, emedan han bör kunna hafva sitt uppehälle från det land der han är född. Men i ett krig som detta bör han icke hemligen röfva, ej heller med våld intränga i stad eller borg, ej heller bränna den. Men om konungen konfiskerat någonting af hans, kan han dock besätta stad eller slott, eller annat arfvegods som är konungens, till samma värde som det honom fråntagits, och behålla det intills konungen återger det han tagit; men sälja eller på annat sätt afhända sig det, kan han icke. Och för sådan landsflykt och sådant krig bör konungen intet ondt göra åt hustrun eller åt barnen till el rico hombre, ej heller åt hustrun eller barnen till de vasaller som följa honom. Och ej blott hans vasaller och anförvandter, men äfven tjenarne och de öfrige männen ur hans omgifning kunna följa el rico hombre i en landsflykt som denna, för det goda de af honom åtnjutit". Man skönjer här nationens genius under dess organisationsarbete, huru han försöker att inpassa de obändiga individualiteterna i ett ordnadt samhällsskick, att med lag binda det laglösa. Konungen har rättighet att för aggs skuld förjaga en rico hombre, och denne, suverän genom sin landsförvisning, har rättighet att med väpnad hand hålla sig skadeslös. Allenast det skedde under vissa former, bevarades loyaliteten så godt sig göra lät, äfven då trohetsförhållandet var brutet. Denna konungens rättighet utgör enda skönjbara förklaringen till den långvariga landsflykt, i hvilken Rodrigo Diaz fick tillbringa en stor del af sitt lif. Alfons VI kunde aldrig förgäta att det var han, hvars svekfulla råd vid Carrion beröfvat honom friheten och tvenne kronor, och han, som ensam djerfdes göra sig till taleman för kastilianarnas misstroende. Till en början dolde han skickligt sitt agg, sålänge spänningen med denna del af hans välde fortfor. Måhända af klok beräkning att försona sinnena i Kastilien, tillstadde han ett år sednare Rodrigos förmälning med hans fränka donna Ximena, grefvens af Asturien dotter,*) och betrodde honom derpå uppdraget, att hos *) Sådan framställes konungens tanke af traditionen i Cronica rimada, v. 352-357: konungen af Sevilla afhemta den tillkommande tributen. Medan Rodrigo uppehöll sig i Sevilla, blef Motamid ibn-Abed oförmodadt angripen af fursten i Granada. Med Rodrigos kraftiga bistånd samlade han sina trupper och lyckades vid Capra förskingra Granadas här. I denna tjente åtskillige kristne baroner och äfven flere af konung Alfons undersåter, bland andre Garcias Ordoñez, en leonesare af kunglig härkomst. Denne förbittrad öfver nederlaget begynte, återkommen till hemlandet och understödd af andra afundsmän, att hos konungen förtala Rodrigo, eller hellre att upplifva det dolda agget. Han skall dervid, tyckes det,*) hafva föreburit, att Rodrigo försnillat en del af tributen. Sådan är den enda antagliga orsaken till Alfons stränga förfarande, då han omkring år 1081 förklarade Rodrigo i akt och bjöd honom lemna sina riken **). Och så stor skall konungens förbittring dervid varit, att han i stället för de trettio. dagars frist som, enligt Kastiliens lag, tillkom vasallen, beviljat honom endast nio dagar, enligt Fuero de Leon ***). Ätföljd af ett antal vasaller och förtrogne, riktade Rodrigo Diaz sitt tåg emot östra delen af halfön, hvars upplösta förhållanden tycktes öppna det tacksammaste fältet för hans mod och hans förslagenhet. Ty ingenstädes hade fröen till arabväldets undergång funnit en så bördig jordmån, som i provinserna utmed medelhafskusten. Här voro staterna minst till omfång och störst till antal, samt följaktligen krigen mest oafbrutna och vexlingen i alla förhållanden jemnast. Här isynnerhet utvecklade sig den trolöshet, som karakteriserar tidens politiska förhållanden, i högsta grad af vederstygglighet. Derunder lefde man, i skötet af den yppiga naturen och i besittning af det gamla välståndets qvarlefvor, ett lif som egnades åt sinnesnjutningar och åt njutningen af den mest raffinerade odling, i hvilket rus man sökte glömma tingens ostadighet. Det är om detta lefverne den arabiske skalden utbrister: Den dygdige mannen, som lefver i ett förderfvadt tidehvarf, är som facklan uti en öken; han skulle sprida sitt ljus, om vindarne lemnade honom i fred“. Äfven i provinserna härstädes sökte till en början de större familjerna göra sitt välde gällande. Men inom deras områden eller vid sidan af dem skapade sig den En gran coyta son mis reynos; Castilla alçarseme ha; *) Jfr Poema del Cid v. 111 och 112. Gesta Roderici antyder beskyllningen blott med orden: de falsis et non veris rebus illum apud regem accusaverunt». **) Om tidsbestämningen 1081 se Dozy a. a. t. II, app. pag. XLIII-V. En sednare tradition (Chron. del Cid, Cap. LXXXIX), antagen af Qvintana och äfven Dozy, förmäler orsaken hafva varit att Rodrigo, medan konung Alfons var i härnad, afslagit ett anfall af araberna från Saragossa och dervid förföljt dem in på furstens af Toledo gebit. Då denne var Alfons förbundne, hade afundsmännen dermed gjort honom uppbragt emot el Cid. Jfr. Gesta Roderici. Jag finner denna tradition äfven derföre osannolik, att ett dylikt steg under ifrågavarande tid icke gerna kunde andragas som förseelse, allraminst af Garcias Ordonez. ***) Cron. gener. anger (parte IV fol. 224), liksom Poema del Cid, nio dagar; Kastiliens lag medgaf 30 dagar, såsom visade sig i det nyss anförda utdraget. Jfr. D. Hinard a. a. pag. 269. |