ene wâlin efter den andre ett oberoende välde. Med otrolig yppighet växte det ena herradömet ur det andras sköte, för att inom kort slukas af någon mäktigare granne. Mångenstädes, isynnerhet i Murcien och byggderna söder om Ebro, bestod hela riket af en enda stad med något land dertill. Skämtande skildrar en arabisk författare. en sådan miniatyrstat: „Den är mycket liten, säger han, den inbringar föga och man omfattar den med en blick; förgäfves utgjuta molnen der sina välgörande droppar, ty den frambringar hvarken korn eller frukter; fälten der äro nästan ofruktbara, der framskjuta endast örter. Men, Gud må vara mig nådig! jag glömmer att tala om Pechinas ström, om denna stora flod, som någon gång blir så stor som ett snöre. Dess källa sviker den väl ofta, men den tröstar sig, när daggens droppar eller regnet kommer den att svälla. Vid dess stränder finnas kornfält och ängar, väl icke större i sjelfva verket än en handsbredd, men der dufvor och kor kunna finna sitt bete". Öfver en sådan liten bråkdel herrskar arfvingen till kalifernes makt. Medan weziren är sysselsatt att hos vinhandlaren, handelsmannen, landtbrukaren utpressa sista dropparne ur de engång så ymniga spenar, derifrån rikedom i strömmar flöt till Abderrahmans och Heccams skattkamrar, söker fursten att i möjligaste grad härma desses statshushållning. Han bygger moskeer och azzahiras, han underhåller biblioteker och begåfvar frikostigt de vandrande lärde eller skalder som besöka hans hof. En sångare, hvilken af fursten önskar erhålla ett landtgods till skänks, tilltalar honom sålunda: O prins, under din spira har tyranniet försvunnit, förutom det som öfvas af unga tärnor med smärt midja och blixtrande ögon". Hurumånga bait (hus) finnas i den by, hvarom du talar?" frågar honom fursten. Omkring femtio". ,,Nåväl, säger han, jag ger dig dem för denna enda bait (vers)". Hans tid är i främsta rummet egnad åt vitterlekarne och litteratörerne. Af deras inbördes strider, deras intriger, framgångar och otacksamhet, och af kritiken öfver deras prestationer upptages hofvets uppmärksamhet. Det var ett gladt, ett bekymmerslöst lif, ett lif mellan blommor och bägare" sade sångaren. Af den fordne arabens allvar, hans enkla seder och hans religionsnit fanns intet spår. Den korankunnige imâm måtte förgäfves anstränga sig att i en lärd afhandling, emot det betänkligt växande fritänkeriet, bevisa det Muhammed verkligen varit Guds utskickade. När qvällen kom, fann den honom i samqväm med den lärde geografen, som under dagens lopp fördjupat sig i aflägsna länders lägen och namn, sjungande: „Ack, mina vänner, jag brinner att få bägaren i min hand och att andas doften af myrten och violer. Välan då, lemnom oss åt nöjena, öppnom örat för sångerna och hastom flyende undan obehöriga blickar". Härunder gaf man icke akt på att ett oväder samlade sig, som törhända redan följande dagen skingrade de sorglöse. Fursten, som aflägsnat sig från sin stad, fann vid återkomsten sin hofkrets förjagad och sig sjelf störtad ifrån thronen. I spetsen för den förtryckta befolkningen och understödd af presterskapet, missnöjdt med det skydd som af fursten lemnats fritänkare af alla slag, hade stadens kadi förklarat riket för republik. Eller någon wâli i en af miniatyrstatens provinser hade rest sig och beröfvat honom hälften af riket, hvarefter han fann klokast att försälja återstoden åt en mäktigare grannfurste. I alla händelser blef ändan på den solbeglänsta dagen, att almoraviderna, det moln som någon tid stått hotande vid den leende taflans södra rand, bröt " fram och bortsopade den ene efter den andre af Granadas, Andalusiens och Murciens småfurstar, eller inemot alla dem, som ej samtidigt lades under de kristnas välden*). Isynnerhet var ställningen vådlig, lefvernet oroligt och väldena vanskliga i byggden från Ebro i norr till Alicante i söder. På det sednare hållet stodo almoraviderne, som småningom besatte Murcien och derifrån under sken af hjelp sträckte eröfrande handen till det ena och det andra herradömet. I norr åter sökte de båda småparterne af Sancho Mayors välde, Aragon i förening med Soprarbe, att ifrån Pyreneernas fot uppnå den bördiga Ebro-dalen. Jemnsides med dem, åt hafvet till, drefs grefven af Barcelona utaf samma sträfvan. Furstarne af familjen Hud, hvilka beherrskade Saragossa och dess lydstater å ömse sidor om Ebro, underlättade dessa deras planer genom sina jemna inbördes stridigheter. Det heter om denna familj, att den städse föredragit att rekrytera sin armé med kristne krigare, hellre än med musulmänner. I öfverensstämmelse med denna princip vände sig gemenligen den ena brodren till konungen af Aragonien, medan den andra sökte hjelp och skydd hos grefven af Barcelona, och man finner någongång de kristna furstarne, lika oenige som de arabiske, kämpa mot hvarandra i de otrognes tjenst. Hände det sig att de orolige beni-Hud höllo frid sinsemellan, förde de i stället sina vapen i listig täflan emot någon småfurste söderut. Denne åter, derest han ej kunde uppehålla den ena genom den andra, kastade sig i armarna på almoraviderne. Valencia, hvilken stat såväl genom rikedom som genom landvidd varit egnad att här i södern spela den dominerande rollen, var förlamad genom en rad af inre oroligheter. Sedan Almanzors ätt med den siste alameriden (1065) blifvit förjagad, hade usurpatorn vunnit någon stadga åt sitt välde genom att ställa sig under Kastiliens beskydd. — Sådan är terrängen, på hvilken Rodrigo Diaz nu inträder, åtföljd af en handfull ryttare, de der under hans ledning hoppades med svärdet kunna skapa sin lycka. Emellan de jagande i norr och de jagande i söder tränger sig denne hund från Galicien" och begynner med tiden för egen räkning en jagt, som slutar i de vackra lustgårdarne vid Guadalaviar. " Det är ovisst, om han till en början någon tid uppehöll sig hos grefven af Barcelona, innan han ställde sig i tjenst hos Saragossas furste, Mutamin ibn-Hud. Såsom vanligt befann sig denne äfven nu i krig med sin broder Mondhir, herrskare i Denia, Tortosa och Lerida, hvilken sednare till sin hjelp kallat konungen af Aragon och grefven af Barcelona. Men deras förenade krafter uppvägde icke den krigslycka och den vapenskicklighet, hvarmed Rodrigo Diaz anförde furstens af Saragossa härnadståg. Snabb och förödande som blixten föll han in i fiendens länder, både kristnes och arabers **). Understödd af åtskilliga franska seigneurer, hade grefven af Barcelona lägrat sig kring Almenara, och Rodrigo, betänkande deras öfverlägsna antal, rådde sin furste att friköpa denna fästning genom tribut. Men då anbudet förkasta *) För denna teckning se de intressanta notiserna och utdragen hos Dozy i hans Essai sur l'Histoire de Todjibides, des beni-Hachim de Saragosse et des beni-Çomadih d'Almérie (a. a. t. I). Jfr. äfven Lafuente, a. a. t. IV, Capp. XIX och XXI, samt Viardot a. a. t. I pag. 214 o. ff. **) Terram itaque Aragonensem depredati sunt, et spoliaverunt eam divitiis suis, et habitatoribus terrae, quam plures captibus secum duxerunt.... Rodericus Diaz irruit in terram de Alfagib, fratris Almuctamam ... et detrimenta ei intulit; non enim reliquit in terra illa domum, quam non destruxit, neque substantiam, quam non abstulit. Gesta Roderici. des, beslöt Rodrigo förbittrad af deras öfvermod att angripa dem, slog deras mångdubbla skaror och tog ett lysande byte. Vid sin återkomst från dessa lyckliga härnadståg, emottogs han på orientaliskt sätt af Mutamin, som med sina söner gick bugande till hans möte, och af folket, som följde dem lofsjungande och under höga glädjerop. Ryktet om hans segrar spred sig vidt och bredt och lockade till hans fana skaror af de band, som det jemna krigstillståndet alstrat. Af dessa trupper, en sammanlupen blandning af kristne och otrogne, erhöll han, sannolikt här såsom furstens af Saragossa härhöfvitsman, det bekanta tillnamnet Seid, d. ä. herren, hvilket sedermera hans nation, glömsk af ursprunget, upphöjde till ett namn för nationalhjelten. I sjelfva verket var han ock, genom de äreställen och det inflytande han hade hos Mutamin och äfvenså hos dennes son, att anses som Saragossas beherrskare *). Men alla dessa framgångar kunde icke hos Rodrigo utplåna trohetskänslan emot hemlandet och dess konung. Han hade icke, såsom lagen tillät, fört sina vapen emot Alfons, men väl sökte han engång, när denne nalkades arabiska gränsen, att, öfvergifvande sin lysande ställning hos de otrogne, återvinna sin laglige furstes bevågenhet. Ehuru först med vänlighet emottagen, måste han kort derpå hemligen och i största hast öfvergifva konungens läger. Han återvände till Saragossas furste, i hvars tjenst han förblef under sju år. Måhända finnes i el Cids historia ingenting, som lifligare strider emot hvad man enligt gängse föreställningar hade bordt kunna vänta af en man, hvilken skulle blifva Spaniens nationalhjelte, än denna beredvillighet att tjena en otrogen furste och föra hans vapen icke sällan emot kristne. Dertil kommer, att detta inträffar vid en tidpunkt när, enligt samma gängse föreställningar, de kristne samla sig mangrannt och ifrån många länder, liksom till ett korståg, för att ur de otrognes händer rycka kristendomens i Spanien förra vördnadsvärda hufvudstad, Toledo. Och man måste medge att, ifall religionshatet mellan musulmän och kristne verkligen hade varit så oaflåtligt, som man lätteligen föreställer sig att det måste vara mellan tvenne folk af himmelsvidt skilda trosbekännelser, hvilka för denna olikhets skuld djupt föraktade hvarandra, och hvilka under blodiga strider sekel efter sekel måtte hafva lärt sig att lika djupt hata hvarandra, i sådant fall måste ju Rodrigo Diaz, der han i spetsen för musulmanska fribytare slår de kristne och ödelägger deras länder, anses som en renegat, en äfventyrare utan tro och hållning, hvars förvandling till spansk nationalhjelte blir en oförklarlig gåta. Kanhända har dock det redan anförda, om kristne furstar som sluta förbund med musulmannen, eller hos honom söka sitt skydd, samt om kristne baroner som söka sin lycka hos hedningarne, kunnat tjena till att något modifiera en sådan uppfattning, enligt hvilken bjeltens karakter stode i skarpaste strid med tidens. Man får ej missförstå tiden, genom att fatta dess känslor och ledande principer ensidigt. - Utan tvifvel kan man måla detta religionshat såsom det oförsonligaste, ifall man fäster sig ensidigt vid de utbrott deraf, hvilka som en röd tråd löpa genom hela *) Den brokiga beskaffenheten hos Rodrigos härskara skildras i Qitab-al-Ictifa, som finnes i utdrag öfversatt af Dozy (a. a. t. I append. pag. XXX) · Gesta Roderici: Almuctamam vero exaltavit, et sublimavit Rodericum in diebus suis super filium suum, et super regnum suum, et super omnem terram suam, ita ut ille videretur esse quasi dominator totius regni sui. Ditavit eum quoque nimiis muneribus, et innumerabilibus donis aureis, et argenteis multis«. — Jfr. ibn Bassâm, i den ofvan pag. 18 och 19 citerade berättelsen. Spaniens medeltidshistoria. Alltifrån den stund då friskarorna under Alfons I begynte striden, intill den då Ferdinand och Isabella med Granadas ruiner återeröfrat det sista fienden egde, äro krönikorna, de arabiska som de kristna, fulla af vittnesbörd om ett krig på lif och död, så skoningslöst och hatfullt, som något religionskrig historien vet omtala. Under Abderrahman III:s regering förstördes, vid ett ödeläggelsetåg emot Burgos, det i närheten belägna klostret San Pedro de Cardeña. Tvåhundrade af dess munkar blefvo inom samma timme på det grymmaste nedgjorde. Ifrån denna tid färgar sig på årsdagen af deras martyrskap hällen, som betäcker grafvarna, röd af blod, och så skall det förbli, tillägger traditionen som omförmäler detta, intills de otrogne fördrifvits från sin sista tillflyktsort i Spanien**). Ofelbart uttrycker legenden här en så kallad ledande princip i de spanska folkens tidigare historia. Men om öfverhufvud sådane principer i verkligheten erhålla ett helt annat utseende, blir det isynnerhet fallet under medeltiden, en tidsålder när reflexionen ännu icke gifvit nationalkänslorna, den religiösa så litet som någon annan, ett nog stadigt herravälde öfver sinnena. De uppblossa ofta nog, och i sådana ögonblick göra de sig gällande med en uteslutande häftighet; men när de lägga sig, gifva de åter så helt och hållet rum för andra privata eller allmänna, stundom rent motsatta passioner, att man i dessa ögonblick tycker dem vara ur sinnena spårlöst försvunna. Man kunde derföre skrifva en historia öfver tidehvarfvet, hvari ådagalades att förhållandet mellan de tvenne folken varit, så när som på några längre och kortare afbrott, ett förhållande af ömsesidig hjelpsamhet och vänskaplig beröring. Tillochmed under de betänkligaste af dessa afbrott upphörde toleransen icke från hvarkendera sidan. Munken från Silos vet berätta, att sjelfve Almanzor i sin här hade en stor mängd kristne soldater, och på sådant sätt, tillägger han, skipade Almanzor rättvisa, enligt hvad jag hört förtäljas af min egen fader, att när något uppror förspordes i vinterqvarteren, han till att stilla tumultet förr lät afstraffa en otrogen än en kristen" **). I hans harem funnos tvenne kristna prinsessor, ditsända af Leons konung ***). Den patriotiska historieskrifvaren får i dylika afvikelser ifrån den känslan, som tyckes honom hafva bordt vara obetingadt herrskande, oupphörliga anledningar till de varmaste klagomål. För att allt skall vara utan lag och regel i denna förvirrade tid, begaf sig Sancho den fete, sedan han afsatts af sitt folk, från Pampelona till Cordova för att söka bot för sin onaturliga fetma, och fann vid kalifens hof musulmanske läkare, som återgåfvo honom hans förra rörlighet, och en otrogen kejsare, som hjelpte honom att återvinna sin thron. Och den kristne konungen, förjagad af en kristen furste, en kristen grefve och en kristen här, återinsattes af en Mahomets efterföljare och af profetens härskaror. Äfven denna gång offrade kristne och musulmänner den religiösa principen dels åt äregirigheten, dels åt politiken. Mycket kunde trons sak icke befrämjas af att spirorna eröfrades under skygd af otrogna standarer"). I främsta rummet är dock Alfons VI:s regering egnad, att åt en sådan fridsällare historia gifva stödjepunkter ej blott ur det politiska, men äfven ur det sociala lif *) Dozy, a. a. t. I pag. 166. **) Lafuente a. a. t. II pag. 43. vet. Vid skildringen af en bröllopsfest förtäljer en gammal författare, huru prinsessan Urraca, Alfons VI:s dotter, ledde dansen med den ridderlige Firmin Yahyah på moriskt sätt, och att ädlingarne dansade hvar med sin morinna *). En af Alfons VI:s gemåler, Zaida, var dotter till ibn-Abed af Sevilla. Det är redan omnämnt huru Alfons, samtidigt med sin broder flyende för en annan broder, kastade sig i arabfursten Almamuns af Toledo armar. Emellan dem uppstod ett varmt och varaktigt vänskapsförbund, hvilket Alfons dock icke ansåg sig pligtig utsträcka till Almamuns son, den svage Yahyah, gemenligen kallad Kadir-Billah. Efter att småningom, under föreburen hjelp emot hans fiender, hafva afpressat denne skatter och fästningar tills ensamt Toledo återstod, och sedan nöden i denna stad under några månaders belägring blifvit uppdrifven, tvang han Kadir-Billah att genom kapitulation år 1085 öfvergifva densamma **). Detta praktiska förfarande, som i hög grad öfverensstämmer med Alfons hela karakter, passar deremot föga i hop med hvad nationalhäfden, i långt högre grad genomträngd af den religiösa känslan än den historiska verkligheten sjelf, vetat förtälja om ett storartadt korståg, som öfver Alfons regering spridt en gloria af brinnande trosnit. Ju mera historiografin hinner skingra hvarje sådant sken och låta verkligheten framträda, desto mera visar det sig att Rodrigo Diaz icke behöfde handla som en troshjelte, för att vara en nationens man. Bland villkoren för Toledos öfverantvardande hade Kadir-Billah förbehållit sig, att med Alfons tillhjelp blifva satt i besittning af Valencia. Usurpatorn, hvilken derstädes förträngt alameriderne, stod visserligen under Kastiliens skydd, men Alfons fann det förmånligare att uppfylla fördraget med Kadir-Billah. Med bistånd af en handfull kastilianske ryttare under anförande af Alvar Fañez, satte sig Kadir i besittning af staden. Men då undersåtarne svårligen plågades af de kastilianske legosoldaternas roflystnad, spred sig snart ett så allmänt missnöje, att när Alvar Fañez bortkallades - Alfons behöfde honom i slaget vid Zallaca, - afföll den ene lydfursten efter den andre. Detta var tecknet för bröderne af familjen Hud, att emot Valencia begynna den öfliga arabiska politiken. Förbindelser anknötos ifrån Valencia än med fursten af Denia och Tortosa samt dennes bundsförvandt, än med fursten af Saragossa, än åter med almoraviderne, hvilka alla redoboget ryckte an emot den olyckliga staden under förevändning att hjelpa, men i sjelfva verket blott för att utföra egna planer. Snart fingo dock de arabiske småfurstarne med förskräckelse erfara, att en som var listigare och starkare än de sjelfve, inkommit i det stagnerande vattnet af den arabiska verlden, till förderf för den ena efter den andra af existenserna som der blifvit kläckta till lifs. Fursten af Saragossa hade med Rodrigo Diaz träffat öfverenskommelsen, att denne med sina trupper skulle utföra eröfringen och derpå behålla allt bytet för sig, men åt honom öfverlemna sjelfva staden ***). Man säger att Kadir-Billah lyckats genom rika skänker besticka honom †). Dertil kom måhända, *) Lafuente a. a. t. IV pag. 348. **) Dozy, a. a. t. II pag. 123 o. ff. ***) Qitab-al- Ictifä, öfversatt af Dozy; utdraget finnes i öfversättning äfven hos Malo de Molina, a. a., apend. pag. 139. t) Dozy, a. a. t. II pag. 133. Jfr. Lafuente, t. IV, Cap. „El Cid Campeador". |