att han nu redan begynte för egen räkning tänka på den rika och vackra staden. I stället att fullgöra aftalet med fursten af Saragossa, erbjöd han Valencia åt fursten af Denia och samtidigt äfven åt Alfons, menande ärligt, såsom det tyckes, endast med denne. Ty man återfinner honom kort derpå (1089) hos Alfons, som vid denna tid har belänat honom med åtskilliga slott och utfärdat ett diplom, deri honom och hans efterkommande tillförsäkras alla borgar och byar, dem han kunde eröfra från de otrogne *). I spetsen för en armé af sjutusen man återvände han till valencianska området, derifrån grefven af Barcelona vid hans ankomst i hast uppbröt. Men de band, hvilka han sålunda lyckats återknyta med hemlandet, egde ingen varaktighet; ett missförstånd då han, kallad af Alfons till bistånd vid ett företag emot de otrogne, infann sig på orätt ställe, hvarigenom företaget misslyckades, var för hans vedersakare nog att hos konungen väcka det gamla agget till lifs; Rodrigo förklarades än engång i akt, hans gods konfiskerades och emot lagens uttryckliga stadgande kastades hans maka och barn i fängelse. Fåfängt sökte hjelten rättfärdiga sig genom fyrfalldiga försvarsskrifter, utfästande sig under olika villkor att i envige bevisa sin oskuld emot hvem som helst; han vann dermed endast att hans maka och barn tillätos begifva sig till honom **).

Ifrån denna tid (1090) en oberoende höfding öfver en här, hvilken han besoldade med krigsbytet, skapade sig Rodrigo Diaz ett egendomligt välde från Ebro i norr till Alicante i söder. I jemna ströftåg drog han genom dessa bygder, skonande derunder intet, så att i de utplundrade trakterna återstod hvarken vin eller säd; allt rofvet försändes till Valencia att försäljas. När man frågade honom, hvarföre han sålunda ofredade landet, skall han hafva genmält, att han gjorde det för att hafva något deraf han kunde lefva. Sina fästen måste småkungarne lösköpa genom årliga tributer. Kadir i Valencia ansåg han som sin lydfurste; han emottog årligen af honom hundratjugutusen dinarer och styrde staden genom sin alguazil, såsom hade han varit dess herrskare, „ty veten, säger krönikan, att hvad han befallte i Valencia det var befaldt, och hvad han förbjöd det var förbjudet" ***). Af fursten i Albarracin uppbar han tiotusen dinarer och samma summa af herren i Alpuente, af fursten i Murviedro sextusen och lika mycket af honom i Segorbe, fyratusen af Xericas och tretusen af Almenaras beherrskare. Som sin lägerstad, der han bevarade familj och egodelar, hade han utkorat och starkt befästat Catels klippa i Albarracins bergsbygd. Föredragande detta slags herravälde, synes Rodrigo på denna tid icke hafva tagit något herradöme i varaktig besittning eller „befolkat“ någon mera betydande stad. Med detta uttryck – poblar – betecknades de fasta platsernas eröfrande från de otrogne, på ett något vilseledande sätt, kunde man tycka, eftersom icke sällan åtgärden bestod i att låta en del af befolkningen springa öfver klingan, medan en annan del försåldes åt slafhandlarne. Att härvid icke alltid så noga skilnad gjordes mellan musulmän och mozaraber, åtminstone af Rodrigo Diaz, tyckes framgå ur den beskyllningen, som

n

från kristna sidan gjordes honom, att han „våldsamt nedbrutit och brännt Guds kyrkor“. Den sammanhänger också på det närmaste med en annan förevitelse, som kastar en intressant belysning på hjeltens karakter. Då krönikorna på ett samstämmande och lifligt sätt teckna hjelten vid tillfället när dessa förevitelser gjordes honom, må deras berättelser fullständigare återgifvas.

Vid ett af sina ströftåg inträngde el Cid på furstens af Tortosa område. I sitt betryck vände sig denne till sin fordne bundsförvandt grefve Berengar af Barcelona, hvilken beredvilligt samlade en stor härskara genom att kalla till bistånd åtskilliga franske seigneurer från Pyreneerna. I spetsen för dessa trupper och i förening med morerne anryckte han emot fribytaren. Befarande en ojemn strid för sina fåtaliga trupper, intog Rodrigo en dalgång mellan tvenne höjder. Sedan Berengar derstädes kringskansat honom, sände han till kastilianaren en skrifvelse, i hvilken han ger luft åt harmen öfver många lidna oförrätter: „Jag Berengar, Barcelonas grefve, samt med mina soldater, säger dig Rodrigo, att jag sett den skrifvelse, hvilken du sändt till Almostain, och hvilken du ber honom visa oss, och deri du begabbar och skymfar oss och retar oss till det största ursinne. Tillförene har du tillfogat oss ganska många oförrätter, för hvilka vi måge vara fiendtlige och högst uppbragte emot dig. Våra egodelar, dem du bortfört, behåller du ännu hos dig. En annan och svårare oförrätt är begabbelsen emot oss, då du jemför oss med våra qvinnor. vi att du, förlitande på detta ditt berg, vill strida med oss. Vi se och känne, att bergen, korpar, kråkor, sparfvar, örnar och alla slags fåglar äro dina gudar, alldenstund du mera förlitar dig på järtecken från dem, än på den Allsmäktige. Vi deremot förtröste och tro på en Gud, som skall hämna oss på dig och skall lemna dig i våra händer. Men om du nedkommer från ditt berg till oss på slätten, må du aktas som denne Rodericus, hvilken man kallar krigare och campeador. Men vill du icke göra det, skall du vara en sådan som man i Kastilien benämner förrädare alevoso, men på frankers språk bauzator och fraudator. Intet skall det båta dig, att visa dig hafva sken af en så stor styrka. Ändteligen skole vi göra med dig, Alboroz, såsom du skrifvit, att du ärnar göra med oss. Gud skall hämnas sina kyrkor, dem du våldsamt nederbrutit och skändat“ *).

Rodrigo har i sitt svar till grefven intet att genmäla emot dessa märkeliga förevitelser. Att döma af andra vittnesbörd, torde han ock svårligen kunna frikännas från att hafva tillhört dem, hvilka lefde efter järtecken, och hvilkas antal ännu vid denna tid var så stort i Spanien, att denna vidskepelse norr om Pyreneerna kallades att lefva à la manière espagnole **). Anblicken af de stora stridskrafter, som

Nu se

*)

„Videmus namque, quia una cum tuo monte confidens in illo, vis nobiscum debellare. Videmus etiam et cognoscimus, quia montes, et corvi, et cornellae, ei nisi, et aquilae, et fere omne genus avium sunt dii lui, quia plus confidis in auguriis eorum, quam in Deo. Si autem exieris ad nos in plano, et separaveris te a monte tuo, eris ipse Rodericus, quem dicunt bellalorem, et Campeatorem. Si autem hoc factum nolueris, eris talis qualem dicunt in vulgo Castellani, alevoso: el in vulgo Francorum, bauzador, el fraudator. Tandem vero faciemus de te, alboroz, illud idem, quod scripsisti fecisti tu ipse de nobis. Deus autem vindicet suas Ecclesias, quas violenter confregisti et violasti“. Gesta Roderici ed. Risco, pag. XXXIV.

lägrade sig på ömse sidor om hans ringa, i dalgången instängda skara, afskräckte
dock icke Rodrigo från att med sitt genmäle än ytterligare förbittra den öfvermäk-
tige fienden. Han upprepade sina smädelser, förliknande dem ånyo vid deras hu-
strur och erinrande om de nederlag han tillförene tillfogat grefven af Barcelona. När
Berengar och hans män, så förtäljer krönikan, hört denna skrifvelse, upptändes de af
en omåttlig vrede. Under nattens lopp, sedan de rådslagit, sände de i hemlighet
soldater, hvilka bestego berget ofvanom Rodrigos läger, i akt och mening att deri-
från inbryta bland tälten och fullständigt taga dem. Detta gjorde de Rodrigo ove-
tande. Tidigt i gryningen följande dagen inbröt från annat håll grefven och hans
väpnade härskara, omgifvande tälten under höga rop. När nu Rodrigo genomskådade
detta, begynte han gnissla med tänderna och befallte straxt sina soldater påtaya
pansaren samt manligen ordna sig mot fienden. Derpå gjorde han ett snabbt infall
i grefvens leder, hvilka han bragte i oordning och besegrade. Men under sjelfva
striden, medan han tappert kämpade, nedföll Rodrigo af hästen; han reste sig
snart, fast sårad och skadad till kroppen. Derunder afstodo hans krigare icke från
striden, fastmer kämpade de med käcka sinnen, intills grefven och hela hans här
var besegrad. Sedan otaliga dödats, togo de lägret, der soldaterna gjorde rika by-
ten. Grefven sjelf tillfångatogs och med honom oräkneliga cataloniske och franske
seigneurer samt omkring femtusen man. När grefve Berengar, slagen och bedröfvad,
infördes i tältet der Rodrigo befann sig och ödmjukt bad om förskoning, ville denne
icke emottaga honom och bad honom icke sätta sig, utan befallte soldaterne vakta
honom utanför samt rikligen förse honom med mat. Några dagar sednare, när han
återfått sin helsa, öfverenskoms om lösepenningen, hvilken de fångne tillätos emot
gisslan gå att sammanbringa i hembyggden. När de iman kort återvände med det
öfverenskomna, efterskänkte Rodrigo efter hållet rådslag och bevekt af någon from
sinnesrörelse, hela löscpenningen samt lät dem draga hem till deras land, hvilket
de gjorde med glädje, beprisande hjeltens ädelmod och skonsamhet. För Berengar

.
sjelf var det svårare att vinna hjeltens bevågenhet. Först på sina vasallers föreställ-
ningar lugnade han sig och gaf honom fred, hvarefter grefven ställde en del af sitt
land under hans beskydd *).

Dessa krönikornas berättelser gifva en liflig inblick uti fribytarens fältlif på denna tid, om hvilken Poema del Cid, liksom sammanfattande sin berättelse, säger: **)

Så tog han och så slog han uti de morers land,

Om dagen sofvande och vakande om natten.
Om Rodrigo var trottsig, om han bidde i en fiendes åsyn orörlig som klippan

hålla en sådan icke det minsta måttet på hans storhet. För att emedlertid fatta möjligheten, att ett dylikt brandskattningsvälde kunde upprättas och i trenne års tid underhållas, får man icke förgäta vidden af det lägervall, hvari det saraceniska väldet härstädes befann sig.

Af de många småstaterne var sluteligen Saragossa den enda, som ännu icke erkänt sig skattskyldig. Kastilianaren stod äfven i beråd, att dertill tvinga dess furste, sin fordne vän och bundsförvandt, då ett bref anlände från Kastiliens drottning, deri han underrättades om ett härnadståg, som konungen förberedde emot almoraviderne i Andalusien, och uppmanades att deltaga i detsamma, såsom ett säkert sätt att utverka åt sig försoning med hemlandet. Rodrigo skyndade att hörsamma kallelsen och inställde sig med sin bär. Han emottogs åter med mycken vänskapsbetygelse. Men en ringa omständighet - han hade slagit läger nedanom konungen, närmare fienden - tyddes af vedersakarne som ett förolämpande öfvermod, och åter afslogs hans till försoning sträckta hand. Konungen, häftigt uppbragt, förebrådde honom allehanda och ville låta gripa honom. Men Rodrigo, som tålmodigt åhört förebråelserna, igenkände tecknen på det gamla hatet och bidde icke *). Han skilde nattetid sin här ifrån konungens, och historien känner icke vidare någon beröring mellan konungen, som försköt den tappraste af sina vasaller, och undersåten, som uppstigit till konungs vederlike. Alfons begynte, såsom en hämd och en ersättning för den förolyckade expeditionen emot Jaen, att belägra Valencia, hvaremot Rodrigo, antingen för att rädda denna stad, eller af förbittring emot sitt fädernesland, eller sluteligen för att tukta sin ständige vederdeloman, Garcias Ordoñez, inbröt i dennes ståthållareskap, Najera och Calahorra, de nordostligaste af Kastiliens provinser. Det var enda gången hemlandet fick känna tyngden af hans hand; byggderna ödelades med eld och svärd, och med storm intogos städerna Alberite, Logroño och Alfaro, hvilkas ödsliga ruiner ännu trenne år sednare vittnade om den förskjutna handens styrka **).

Tillfölje af detta plötsliga infall nödgades Alfons uppbryta från Valencia, der samtidigt en tilldragelse inträffade, hvilken genast kallade Rodrigo inför dess murar. Den svage Kadir, som i sjelfva verket var Rodrigos lydfurste, blef efter en ömkelig styrelse ömkeligen dräpt af befolkningen, som kände sig hårdt tryckt af kastilianarens utpressningar. I spetsen för de missnöjde stod ibn-Djahhaf, stadens kadi. ,,Denne, säger ibn-Bassâm, tog sitt föredöme af filuren, hvilken har utmärkta tillfällen att öfva sitt yrke, när der är någon uppståndelse på torget; han ville tillvälla sig styrelsen genom att bedraga begge partierna; men han hade glömt historien om räf

ven och de tvenne stenbockarne“ *). Såsom stundom plägade ske vid dylika omstörtningar, förklarade han staden för republik och sig sjelf för president i statsrådet, el djamaa. Emedlertid besatte Rodrigo förstäderne, och ibn - Djahhaf skyndade att anknyta underhandlingar med honom. Ett annat parti med ibn - Tahir sökte deremot stöd hos almoraviderne. Under än listiga, än öfvermodiga underhandlingar med ibnDjahhaf, fick kastilianaren en del af stadens inflytelserikaste personer i sitt våld, på samma tid han till valencianarnes stora bedröfvelse tog sitt säte i trädgårdarne vid Guadalaviar. Snart derpå begynte han afskära staden all tillförsel. De angränsande moriske furstarne vågade icke hjelpa, men underhöllo förhoppningarne med falska löften. Almoraviderne, som visat sig ett ögonblick och uppväckt den lifligaste glädje, vände oförmodadt om. Man begynte redan förutse stadens undergång. En gammal mor skall då hafva bestigit alcazarens spets och i följande sorgsna sång gifvit lopp åt den allmänna förtviflan:

Valencia! Valencia! en skara af olyckor hafva drabbat dig och du är hotad med en nära undergång; om din goda lycka vill att du skall räddas, så är det ett stort under för alla dem som se dig.

Om Gud vill någonstädes visa sin nåd, så värdes han bete den emot dig; ty du nämndes glädje och ro; i dig hade alla morer sin lust, sin vederqvickelse och sin förströelse.

Men om Gud vill att du denna gången förgås, så är det för dina stora synders skuld och för den stora djerf het du i ditt öfvermod ådagalagt.

De fyra hörnstenarne, på hvilka du byggdes, vilja sammankomma att begråta dig, men förmå det intet.

Dina ädla murar, resta på dessa fyra stenar, darra från den ena ändan till den andra och hota att störta, ty de hafva förlorat den styrka de tillförene egde.

Dina höga och vackra torn, som syntes på långt håll och gladde folkets hjerta, falla småningom i hop.

Dina hvita tinnar, som fordom glänste i solstrålarne, hafva förlorat sin skönhet.

Din stolta flod Guadalaviar, som ock de andra vattnen af hvilka du så väl betjentes, har utgått från sin bädd och vandrar dit den icke borde gå.

Dina klara kanaler, som voro dig så nyttiga, hafva grumlats; af brist på vård äro de alldeles fyllda med dy.

Dina ädla och kostbara fruktgårdar, hvilka omgåfvo dig, dem har den rasande vargen undergräft vid rötterna och de kunna ej bära frukt.

Dina spatsergångar fulla af vackra blommor, hvarest ditt folk förlustade sig, äro alldeles förtorkade.

Din stolta hamn, öfver hvilken du så yfdes, är beröfvad rikedomarne den bragte dig.

Det stora område öfver hvilket du kallade dig herrskarinna, det har elden förstört, och den stora röken drifver ända hit till dig.

För din svåra sjukdom kan man finna intet botemedel; läkarne fortvifla att någonsin kunna bota dig.