Valencia! Valencia! Allt detta, som jag om dig förkunnat, har jag talat och sagt för den stora bäfvan som jag bär i mitt hjerta *). Undertiden lefde den usle ibn-Djahhaf ett sorglöst lif. Han omgaf sig med litteratörer och versmakare, hvilkas vittra nöjen upptogo hans tid, medan hans soldater voro sysselsatte att våldsamt fråntaga innevånarne och till palatset hopsamla deras munförråder. Oaktadt stadens vidsträckthet, möjliggjorde dock dess läge en fullständig blockering. Krönikorna, stödjande sig på den arabiska relationen, förvara noggranna uppgifter huru månad efter månad priset på lifsförnödenheter steg. Omsider betalades för en råtta, dess vigt i guld; de fattigare sökte sig näringsmedel ur kloakerna. Menniskorna föllo döde af hunger på gatorna och de lefvande voro förtärda till skuggor. Öfver murarna och när stadsportarne öppnades, störtade sig skaror ut till fienden. De delades af Rodrigo i trenne klasser; de svagaste nedhöggos genast, den andra klassen såldes för en kruka vin eller ett bröd åt morerne i förstäderna, de kraftfullaste försåldes åt slafhandlarne. Detta, säger krönikan, oroade emedlertid Campeadoren, som deraf befarade för stor tidsutdrägt. Han återsände dem derföre till staden med tillsägelse, att hädanefter hvarje flykting skulle brännas, såsom också skedde, ty en dag blefvo i valencianarnes åsyn aderton män och qvinnor brännda på höga bål; andre kastades lefvande för hundarne. Endast unga gossar och flickor, som stodo högre i pris, undanskaffades af soldaterne, hvilka, när de visste dem tillhöra rika familjer, förde dem upp på de högsta belägringstornen och sökte genom misshandling aftvinga deras anförvandter dryga lösepenningar. Så kunde Valencias folk, säger den arabiske författaren, på sig tillämpa skaldens ord: „Går jag till höger skall floden fördränka mig, går jag till venster skall lejonet uppsluka mig, går jag framåt omkommer jag i hafvet, går jag tillbaka förtäres jag af lågorna“ **). Sedan några försök att göra ett slut på eländet misslyckats, och anstiftarne blifvit af ibn-Djahhaf nedgjorde, ingaf ändteligen nöden och förtviflan åt någre af de förnämste mod, att med hot om en allmän resning tvinga honom till kapitulation. Rodrigo å sin sida beviljade, för att påskynda kapitulationen, de liberalaste villkor: ibn-Djahhaf förblef vid styrelsen och tillförsäkrades lif och gods; besättningen skulle utgöras af soldater, valde bland mozaraberne i staden; intet skulle förändras i lagar eller skatter; el Cid sjelf ville taga sitt qvarter i fästet Cebolla utanför staden. Den 15 Juni 1094 ryckte kastilianaren in i staden. Krönikan har återgifvit det tal, hvarmed han hälsade valencianarne, hvilka, rörde af så mycket ädelmod, kysste hans händer och sade till hvarandra, att de aldrig sett en så utmärkt och så ärad man, ej heller en härförare med så återhållsamma trupper. Jag är en man, skall han hafva sagt dem, som aldrig besutit ett konungadöme, och ingen af min stam har innehaft ett sådant ***). Men från den dagen jag såg denna stad, har jag funnit den *) Dikten finnes bevarad i de spanska krönikorna. Arabiska originalet torde man icke återfunnit. Jfr. Dozy, a. a. II app. pag. LXVIII. **) Cron. gener. från fol. 261. Chron. del Cid Cap. CLXXXVI-CXXIV. För dessa grymheter beskyller Qitab-al-Ictifa (Dozy, a. a. t. II pag. XXX) de musulmanska soldnärerne, dawayir kallade, i Rodrigos här. ***) Så heter det i Cron. gener. fol. 273. Chron. d. Cid har raka motsatsen: Mas so de linage de reyes»,, uppenbarligen en förändring, gjord att desto mera ära hjelten. efter mitt behag och önskat mig densamma, och jag har bedt till Gud, att han måtte göra mig till herre deröfver. Sen, huru mäktig Gud är! Den dagen jag begynte kringskansa Cebolla, egde jag endast fyra bröd, och nu har Gud behagat skänka mig Valencia, och jag är insatt der som furste. Om jag nu derstädes beter mig rättvist, och om jag väl handhar dess angelägenheter, skall Gud bibehålla mig dervid; om jag handlar högfärdigt och illasinnadt, vet jag väl att han skall återtaga det. Sålunda må nu enhvar återvända till sitt arfvegods och besitta det som tillförene; den som finner sin vinodling eller sin trädgård fri, må genast inträda der, den som finner sitt fält odladt må betala arbetaren dess penning och återtaga besittningen, såsom morernes lag bjuder. Jag vill ock, att skattesamlarne i staden, enligt eder plägsed, taga endast tionden, och jag har så beställt att jag tvenne dagar i veckan skall åhöra edra klagomål, nemligen måndagen och onsdagen; men om j hafven någon nödig angelägenhet, så kommen när j viljen och jag skall åhöra eder; ty jag stänger mig icke in med qvinnor till att äta eller dricka, såsom edra furstar pläga, dem j aldrig kunnen se; sjelf vill jag ordna edra angelägenheter, vara eder som en kamrat, skydda eder som en vän och en fader, jag skall vara eder kadi och eder wezir, och hvar gång en af eder klagar på en annan, skall jag skipa eder rätt“. Men när valencianarne anlände till sina hem, funno de hus och gods besatte af kristne, och när onsdagen kom att de skulle klaga för herrskaren, förde denne redan ett mindre vänligt språk. Han lofvade dem dock sin ynnest, om de förde till honom ibn-Djahhaf, den han sade sig vilja straffa för mordet på Valencias furste. Egenteligen vill han dock af denne utbekomma Kadir-Billahs skatter och dem kadin sjelf sammanplundrat. Valencianarne fogade sig häri, och då den olycklige sökte försticka någon del, blef han marterad, intill midjan nedgräfd i jorden och brännd tillsammans med flere af sin omgifning. Samma öde skulle ock, säges det, hans familj fått undergå, derest icke Rodrigos egna soldater bedt honom om skonsamhet. Sjelfve undergingo Valencias innevånare innan kort det hårda ödet, att utblottade på allt nödgas öfverge den älskade fädernestaden. „Jag kunde, talade åter herrskaren, taga af eder allt det j i verlden egen, edra personer, edra qvinnor, edra barn, men jag vill icke göra det. Det behagar mig att tillstädja det de aktade männer bland eder, de hvilka städse visat sig pålitlige, qvarbo i Valencia, i sina hus och med sitt folk; men jag vill icke att j egen enhvar mer än en mulåsna och en tjenare, ej heller att j bären vapen eller egen sådane i edra hus, om det då icke är ifall af behof och med min tillstädjelse; eder andre befaller jag utrymma staden och bosätta eder i al-Kudia". Denna sin vilje genomdref han utan barmhertighet; raden af de bortdrifne, som med hustrur och barn genom de öppnade portarne drogo ut, var så stor att den räckte i tvenne dagar. Medan morerne tågade ut, intågade de kristne och mozaraberne från förstäderna, och från denna tid framåt, slutar krönikan, kallades Rodrigo furste af Valencia. Sådan är de spanska krönikornas berättelse om Valencias eröfring. De hafva hämtat den från den arabiska relationen, som måhända författades i Valencia under det händelserna pågingo, och deras uppgifter besannas i det väsendtliga af ibn-Bassáms och andre arabiske författares berättelse. Den ofördelaktiga dager, hvari hans person lighet genom densamma framträder, kan icke mildras af en samvetsgrann pröfning *). Men äfven om man erkänner, att det ges moraliska bud som förpligta hjelten, hvilket tidehvarf han än må tillhöra, att icke vara obarmhertig, sniken eller trolös äfven emot fienden, så får man ej förgäta att tillse huruvida tadlet, som träffar honom, icke äfven måste utsträckas till hela hans tidsålder. Och tidehvarfvet, som föregick det första korståget, är sjelft mera kraftigt stort än ädelt, det företer öfverallt i Europa ett tillstånd, hvarunder de menskliga känslorna klämdes inom våldsamma vasallers stålhufvor och ringpansar, der de stundligen undanträngdes af rofgirighet och förakt för menniskolif och menniskolycka. Desto mer måste i Spanien det rådande känslo- och tänkesättet utgöra en mörk botten, från hvilken Rodrigos idrotter i spetsen för en tapper fribrytarskara framstiga, icke som en skriande kontrast, men endast genom den likafärgade gestaltens stora konturer. Så visst som hans anseende hos samtiden ohjelpligen varit förloradt genom ett enda drag af feghet eller kraftlöshet, så visst förverkades det icke genom ett hårdt eller svekfullt handlingssätt. Det vore redan annat, om han stode med dessa karaktersdrag ibland det påföljande århundradets chevalereska gestalter i glänsande harnesk, med den artigt höjda lansen i hand och riddarebuden i hågen. I sådant fall skulle hans förfarande vid Valencia icke blott varit en kränkning af moralen, men ock en anstöt emot tidens bättre vetande. Men chevaleriet, som ännu låg i knoppning i sitt hemland, hade desto mindre på denna tid begynt uti Spanien sin mission, att förädla tänkesätten och förfina känslorna. Dertill kommer, att Rodrigo landsflyktig inkastats bland folk och förhållanden, der han snart måste lära sig att samfundslifvet var blottadt på hvarje sedlig driffjeder, att ett handslag betydde löftesbrott och att ädelmodet var en larv som borde misstros. བཏུ Förlusten af det blomstrande Valencia, nästan likaså betydelsefull som förlusten af Toledo, väckte allmän sorg och bestörtning bland musulmännerne. Denna förskräckliga olycka var ett åskslag för alla halföns innebyggare, säger ibn-Bassâm, och höljde alla samhällets klasser med sorg och blygd**). Vid den tiden sammansatte den berömde ibn-Kafâdja följande verser om Valencia: „O palats! uti din borggård hafva svärden rasat. Eländet och elden hafva ödelagt dina behag! När man nu beskådar dig, eftersinnar man länge och gråter. Olycksfulla stad! dina bebyggare hafva varit bollar som kastats mellan olyckorna; alla qval hafva tumlat om på dina öde gator. Olyckans hand har skrifvit öfver portarne till alla sina borggårdar: Du är icke mer du sjelf, dina hus äro icke mer några hus!“ ***) Men på all denna veklagan följde dock icke några kraftiga försök att återtaga *) De rent kristna urkunderna förtiga väl Rodrigos svekfulla kapitulationsbrott. Poema del Cid v. 1217 såväl som Gesta antyder emedlertid att en kapitulation ingicks, och den sednare förtäljer vid Murviedros eröfring att Rodrigo tillvägagick på ett sätt, hvars listighet och grymhet fullkomligt bestyrker de arabiska berättelserna om hans förfarande vid Valencia. Så mycket mindre kan man vara af samma tanke med hr Damas Hinard, att de sednare borde förkastas som partiska, då man tyvärr icke finner, att denna sammansättning af trolöshet, grymhet och girighet utgjort någon så särdeles sällsynt eller mot tidslynnet stridande karakter, hvarken i Spanien eller annorstädes under medeltiden. – Hvad särskildt vidkommer det barbariska beteendet emot ibn-Djahhaf, kan man icke betvilla krönikornas utsago, då man läser det tillfälliga omnämnandet deraf uti ibn-Tahirs bref till den olyckliges anförvandt, hvarur utdrag är meddeladt ofvanför pag. 17. **) Dozy, a. a. t. II pag. 24. ***) Dozy a. a. t. pag. 25. det förlorade. De rättrognes emir, Jussuf ibn-Tasfin, tillfreds med den lager han vunnit vid Zallâca, åtnöjde sig att emot Valencia sända sin fältherre Muhammed, som gång på gång blef slagen af Rodrigo. I den otröttliga verksamhet kastilianaren ådagalade, skönjer man tydligen afsigten att grunda åt sig ett vidsträckt herravälde i dessa trakter. Redan föll det ena arabiska furstendömet efter det andra i hans händer. Almenara togs och Murviedro gaf sig på ett liknande sätt som Valencia. Huru djerft han sträckte sina planer, kan slutas af ett yttrande, som ibn-Bassâm säger att man hört honom fälla. „En Rodrigo, skall han hafva sagt, har förlorat denna halfö, en annan skall återeröfra den *). Också är det icke osannolikt, att vid det allmänna upplösningstillståndet i denna östra del af halfön, en man med sådan skoningslös energi och sådana härföraretalanger kunnat grunda ett konungarike och, genom att gå Aragonien i förväg, omgestalta för framtiden halföns öden. De kristne furstarne sågo i honom. ej blott en jemnlike, men ett stöd. Peter I af Aragonien ingick med Rodrigo ett anfallsoch försvarsförbund, infanterne af Navarra och Barcelona äktade hans döttrar, de enda arfvingarna till hans välde. Det bevisade sig dock snart, i hvilken grad detta väldes upprätthållande var beroende af hans arm. Medan en sjukdom hindrade honom att deltaga i ett nytt härnadståg emot Muhammed, blefvo hans trupper under Alvar Fañez befäl slagne i en blodig drabbning. Man säger att vreden och smärtan öfver denna motgång skall hafva tillskyndat honom döden, som kort derpå inträffade i Juli 1099. Hans värdiga maka, donna Ximena, sökte i tvenne år att värna sig i Valencia emot almoravidernes angrepp. Konung Alfons, af sin fränka kallad till biståând, lyckades endast bereda henne och de kristne utväg att öfvergifva staden, hvilken, uppbränd af de aftågande, nu besattes af almoravidernes härförare Abu-Muhammed Mazdalî. Det välde Rodrigo Diaz varit mäktig att skapa, mäktade efter honom ingen af de kristne att upprätthålla. Ännu i etthundrade trettiosex år förlustade sig de rättrogne i spatsergångarne vid Guadalaviar, innan dessa genom Jakob Eröfrarens segersälla svärd återkommo i de kristnes våld. Vid affärden medtog donna Ximena sin makes lik och nedsatte det i klostret San Pedro de Cardeña, hvilken högtvördade ort från den tiden blef den af nationens känsla helgade medelpunkten för traditionerna om nationalljelten om el Cid. Poemet om el Cid, dess ålder, uppkomst och sammansättning. I samtidens medvetande åstadkommer en personlighet, sådan som Rodrigo Diaz de Bivar, en fortgående rörelse hvilken i det närmaste kan förliknas vid de ringar, som af ett föremål åstadkommas uti vattenspegeln; ju längre rörelsen fortgår, desto mer sväfvande och ovissa blifva bilderna af första intrycket; ju närmare begynnelsepunkten, i desto noggrannare aftryck återgifvas de ursprungliga konturerna. Det är vid detta, den fortgående rörelsens tidigare stadium, dikten ännu icke skiljt sig ifrån krönikan, utan båda ligga slutna inom traditionen såsom tvillingsväsenden inom ett och samma närande sköte. Småningom växer dock den ena från den andra. Nationaldikten fortgår Dozy a. a. 24. länge i intimaste samband med traditionen, medan historien, i händerna på reflexionen, som silar minnets data genom urkunder och stridiga fakta, sträfvar att återgå till utgångspunkten, till den ursprungliga bilden. Men äfven vid nationaldikten begynner snart nog en annan kraft, än det blott reproducerande minnet som i traditionen är verksamt, att arbeta på bildens utvecklande. Denna kraft är fantasin, hvilken vill på det traditionella förrådet göra sina lagar gällande. Sålänge dock den egentligen såkallade nationaldiktningen varar, det är, sålänge de många handhafva den poetiska kraften, förblir bilden fortfarande i intimaste beröring och öfverensstämmelse med den traditionella, den i den allmänna erinringen fortgående. Först när den individuella skalden helt och hållet öfvertagit densamma, lösrycker han bilden från traditionen, behandlande honom uteslutande efter fantasins lagar. Att följa Rodrigo Diaz genom denna poetiska utvecklingsprocess, eller med andra ord, att skrifva historien om el Cids öden i minnets verld, vore en så mycket intressantare och vigtigare uppgift, som en sådan historia, begynnande med de motiver uti hjeltens lefverne och karakter, hvilka anslogo nationen och blefvo impulserna till den poetiska verksamheten, nödvändigtvis måste åtskådliggöra sjelfva den poetiska kraften och redogöra för lagarne, enligt hvilka den spanska nationen vid idealiseringen tillvägagick. En sådan uppgift måste jag dock för denna gång åsidosätta för den mera begränsade och kritiska uppgiften, att bestämma den särskilda plats Poema del Cid uti traditionen intar. Till den ändan vill jag försöka att till besvarande upptaga den gamla tvistefrågan om poemets ålder, samt derefter undersöka, hvem som kan anses vara dess författare, och sluteligen, i hvilket förhållande poemet står till nationaldiktningen. Ofvanföre antogs poemets affattande hafva inträffat samtidigt med affattandet af Gesta Roderici, eller vid medlet af 12:te seklet. För denna åsigt hafva de eminentaste forskare utan tvekan uttalat sig. Så FERDINAND WOLF, DIEZ, Huber, Damas Hinard, medan de grundligaste spanska kritici *) förklarat poemet i språkligt hänseende tillhöra denna period. Dermed kunde frågan anses afgjord. Men då Édélestand du Méril lemnar henne oafgjord **), då TICKNOR anser sannolikt att poemet uppstått inemot 13:de seklet ***), och då professor Dozy helt och hållet skiljer sig ifrån den allmänna meningen och anser poemets affattande tillhöra förra hälften af 13:de århundradet, så är frågan visserligen öppen ännu. Under afvaktan på resultaterna af den bevisning hr AMADOR DE LOS RIOS i sin Historia critica skall hafva företagit emot professor Dozy, har jag så mycket mer ansett mig böra försöka en egen bevisning, som den af hr Damas Hinard uppställda icke förefallit mig tillfredsställande†). *) A. Duran, Romancero General, t. I. pag. XLI, LII. Malo de Molina, a. a. pag. XV. ***) Historia de la Litteratura Española, trad. por D. P. de Gayangos, Madrid 1851. I Ticknors åsigt synes den berömda öfversättaren instämma. †) Poeme du Cid, pag. XIV o. XV. Förutom de ofta undersökta verserna i poemet sjelft, hvilka längre fram skola beröras, utför hr Damas Hinard sin bevisning sålunda, att han antar uttrycket mio Cid vara uppfunnet af författaren till poemet, och, då nu detta uttryck förekommer hos Alfons VII:s panegyrist (se ofv. pg 11), deraf drar slutsatsen att poemet är äldre än panegyriken. Såsom ett annat bevis anser han sig kunna påpeka den omständigheten, att biskopen don Hieronymus säges vara kommen ifrån Orienten hvilket, menar hr Damas Hinard, är ett påhitt föranledt af andra korståget. |