Hvarken fray Prudencio de Sandoval, ej heller Berganza, utgifvaren af Antiquedades de España, leddes af sin kännedom om poemets tillvaro, att vidtaga några mått och steg till dess offentliggörande. De åtnöja sig med att ur manuskriptet citera några verser. Det var den högt förtjente bibliotekarien TOMAS ANTONIO SANCHEZ, som väckt af deras notiser gick att framdraga handskriften, hvars yttre han skildrar som en pergamentsvolym in 4:0, inom trädpermar, öfverdragna med corduan likt ett breviarium, och häktade med skinnknäppen. Det innehåller 74 brukbara blad, medan några, till obestämdt antal, saknas i början samt bortom midten ett, hvilket synbarligen bortskurits med sax, eftersom snitten är uddig. Tillfölje af dessa luckor utgöra versernas antal 3,700 och något mer; de skulle i annat fall sannolikt öfverstigit 4,000. Det publicerades för första gången af Sanchez i hans Coleccion de poesias castellanas anteriores al siglo XV år 1779 *). Handskriften slutar med följande rader det är: Quien escribió este libro del Dios paraiso: Amen. Per abbat le escribió en el mes de mayo En era de mill e CC.... XLV años. Åt den som skref denna bok gifve Gud paradiset: amen. Af år ett tusen tvåhundrade fyratio fem. Då författareverksamheten denna tid icke betecknas med escribir, utan med fer eller facer, och då, såsom Sanchez anmärker**), det långa poemet väl icke kunnat sammansättas på en månad, är denna slutstrof att anses som en utgjutelse af klosterbrodren, när han hunnit slutet af det enformiga renskrifningsarbetet. Dermed borde dock manuskriptets ålder vara angifven och, efter reduktion af den spanska tideräkningen, kunna fixeras till år 1207. Sådan är äfven Dozys åsigt ***). De flesta andre hafva deremot stannat för den meningen, att handskriften är hundra år yngre än som så, och daterar sig från år 1307. En rasur i årtalets latinska sifferbeteckning lemnar nemligen rum för det påståendet, att ett C blifvit bortraderat i någon bedräglig afsigt, att göra manuskriptet hundra år äldre och dyrbarare. Detta antages af utgifvaren, liksom ock af Damas Hinard och på det bestämdaste af den lärde orientalisten GAYANGOS, i hvars ego manuskriptet förnärvarande skall befinna sig†). Häri förena sig ock alla andra som sett manuskriptet, hvars spetsiga och tunna handstil förefallit dem, liksom den föreföll utgifvaren, tillhöra det 14:de seklet. Nu måste visserligen medges, att manuskriptförfalskningar i alla tider och allestädes varit en vanlig sak; men uti ifrågavarande fall hade dock en rasur varit ett för plumpt bedrägeri att ens försökas. Då förefaller det sannolikare, såsom till förmån för det förra årtalet kan andragas, att renskrifvaren begått ett skriffel och rättat det genom en rasur. *) Jag har begagnat den af Ochoa, Paris 1812, utgifna editionen af Sanchez' samling. Det anförda läses pag. 17. †) Se Adiciones y notas till hans version af Ticknors History of Spanish Litterature, t. I pag. 496. Lyckligtvist kan denna tvistefråga: 1207 eller 1307? så mycket hellre lemnas åsido, som den är mer egnad att gifva spelrum åt skarpsinnigheten, än den är oundgänglig för afgörandet af poemets egen ålder *). Det ges nemligen andra utvägar, att förvissa sig derom, att poemet i alla fall är äldre än 13:de seklet. Den spanska litteraturen eger aktningsvärda minnesmärken af denna tidiga datum, hvilka, försigtigt och omsorgsfullt jemförda med Poema del Cid, måste kunna tjena till att bestämma dettas ålder. Omkring år 1220 befann sig bland bröderne i S:t Millans kloster en verdslig prest, en diaconus vid namn Gonzalo, hemma ifrån den närbelägna byn Berceo i landskapet Calahorra **). Lifvad i sitt fromma sinne af de legendsamlingar, som förvarades i klostret der han erhållit sin uppfostran, ville han återge dem i det allmänna språket, roman paladino, som menige man sig emellan begagnade, eftersom han, enligt egen blygsam försäkran, icke var lärd nog „por fer otro latino" ***). Denna hans otillräckliga kännedom af den förskämda latin, som utgjorde klosterlärdomens språk, skyller spanska litteraturen utmärkelsen, att kunna öppna sin historia med diktverk, om ock i poetiskt hänseende nog legendartade och barnsliga, dock i formelt hänseende så fullkomnade, att man högeligen måste förundra sig huru den lärda dik *) Den bevisning hr Damas Hinard uttänkt är mera sinnrik än bindande. Han har framletat ur poemet 20 till 30 ord, hvilkas skrifsätt synts honom yngre än språket föröfrigt och äfven yngre än skrifsättet hos Gonzalo de Berceo; han anser dem som moderniseringar, införda af abboten Pedro, som följakteligen måste hafva tillhört ett sednare sekel än det 13:de. Se här de hufvudsakligaste: cuerpo, cuer, fuera, fuerza, nuestro, vuestro, echar, dexar, quebrantar, lamar, lenna, laña, mensaie, quando. Det äldre skrifsättet är corpo, cor, fora, forcia, nostro, vostro, getar, lexar, crebrantar, clamar, plena, plana, messaje, quant. Men hr Damas Hinard måtte den gången icke hafva sökt nog omsorgsfullt, hvarken hos Gonzalo de Berceo eller i Poema de Alejandro, ty i hvardera läser man cuerpo, nuestro, vuestro, fuerza, fuera, quebrantar, cuer (P. de Alej. str 83 och 1000, än oftare corazon), echar, dessar l. dexar, öfverallt, medan de gamla skrifsätten förekomma högst få gånger, i alla händelser icke oftare än de moderna förekomma i Poema del Cid. Hvad beträffar dexar och lexar finnes ock intet skäl, att anse det sednare äldre än det förra. Quant förekommer någon gång i Poema del Cid och icke heller oftare i P. de Alej. eller hos Gonzalo, samt är val att anses som en varietet, icke som ursprungsformen till quando. Llena finnes hos Gonzalo de Berceo, som dock visar i allt större förkärlek för det äldre pl; så är ock verkligen sällsynt i P. de Alej. (förek. str. 990), der pl likaledes bibehålles i plana; äfvenså medges, att det äldre skrifsättet nästan uteslutande bibehålles i messaje, messagero (dock läser man upprepadt mensageria och mensage i Loores de nuestra Sennora samt i vida de San Domingo de Silos). I stället vore lätt, att ur P. del Cid uppvisa åtminstone lika många gamla skrifsätt, som icke förekomma i de nämnda poemerna (exempelvis cinxo, tanxo, respuso, to för tu 1. tuyo), och hvilka alltså kunde tjena hr Damas Hinard, ifall han ville bevisa att poemets text är äldre än Gonzalos. Uti el libre del rey Appolonio, hvars text är åtminstone lika gammal som ifrågavarande poemers, förekomma de uppräknade orden alldeles skiftevis skrifna: str 459 llenero och plenero, dexar str 4 och lexar str 419, llamar str 11 och clamar str 37, llantos str 42 och plana str 68. Slutligen lases i det gamla, af markisen Pidal producerade språkmonumentet (hos F. Wolf, Studien zur Geschichte der Spanischen und Portugiesischen Nationallitteratur, Berlin 1859, pag. 55 och 56) icke corps och forza, utan cuerpo och fuerza. Summan af allt detta är, att i förra hälften af 13:de årh. de ifrågavarande orden skrefvos än si än så, hvarföre det i Poema del Cid ställvis förekommande yngre skrifsättet icke är något bevis emot år 1207. För de citerade poemerna se Sanchez, Coleccion. **) Gonzalo de Berceos ålder bevisas ojäfaktigt af Sanchez (Coleccion, pag. 70 o. ff), som publicerat hans poemer. ***) Quiero fer una prosa en roman paladino, En qual suele el pueblo fablar á su vecino, Ca non so tan letrado por fer otro latino. Vida de Santo Domingo de Silos, str. 2. ten kunde i dess första uppträdande röra sig så fermt och skickligt i det spanska folkspråket. Utan tvifvel måste en förberedande öfning hafva försiggått, jemte det dessa klosterskalders öfning att göra vers på latin utgjorde en slags skola för den nationella verskonsten. Också förekomma hos Gonzalo de Berceo talrika vändningar, fraser och bilder, dem han lärt sig från de latinska volymerna i S:t Millans kloster. Vid den naiva sammanställning, hvari han sätter den allmänna mundarten vid sidan af annan latin, kan han naturligtvis icke tveka att i sitt språk införa latinska ord. En vers sådan som denna Que siempre fici é dixi vanitaté folia är i sjelfva verket latin lika mycket som romaniskt mål. Understundom inblandar han hela latinska fraser i sin vers, såsom Si ad opera manum los mandaban exir. Guardate ne ad lapidem pedem tuum offendas *). Men med afdrag af denna lärda inblandning visar sig hos Gonzalo den spanska romanz på en ståndpunkt, der den redan lemnat den kaotiska bildningsperioden långt bakom sig. Syntaxen är i det väsendtliga bestämd, formbildningen med konseqvens genomförd, accenten flyttad på nya ställen i verbernas flexionsändelser, allt i öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå det nya idiomet hade att omarbeta det latinska språkmaterialet: artikeln är fullfärdig i kasus och genus, af casusändelser finnes intet spår, de blifvande pronominerna äro från det latinska förrådet utgallrade och verbet har omformat sitt paradigm genom att insätta de nygestaltade flexionsändelserna på deras rätta platser. Såsom språket hos Gonzalo framträder, återstår blott att satsfogningen blir mindre styf och mindre vacklande i sin logik, att här och der uppdykande latinska ord blifva omformade, samt att längre och kortare episka paralellformer, som kringflyta jemte de regelbundna pronominerna och verbaländelserna, blifva uteslutna, för att den kastilianska dialekten skall vara fullständigt utvecklad**). Jemför man nu härmed spåket i Poema del Cid, så får man blott akta sig för en alltför hastig konklusion om dess höga ålder. Det faller genast i ögonen att Gonzalo de Berceo och den med honom samtida författaren till Poema de Alejandro skrifva temmeligen felfria alexandriner och städse indela sina verser i strofer om fyra rader, alla med ett genomgående mestadels qvinligt konsonantrim, medan deremot versradernas längd i Poema del Cid varierar till den grad (från 8 till 24) och poetens förmåga att genomföra ens assonansrimmet är så klen, att de mest olika åsigter gjort sig gällande om dess prosodiska principer. Men en bättre verskonst kan bero på en större poetisk förmåga, en felfriare prosodi på intimare kännedom af klassikerna, en ledigare alexandrin på större förtrogenhet med verskonsten norr om Pyreneerna; man är deraf icke berättigad att sluta till olikhet i ålder. Det tjenar *) S. Domingo de Silos, str. 89 och 141. **) Sådana parellformer äro: pron. person. 3:je pers. elle och elli för el, cas. obl. masc. lo och li vid sidan af le samt i plur. lis vid sidan af les; poss. mienno för mio; determ. essi; verbaländelser: ien för ian; siedes, sieden som eres, son; vidi, vido, vidieron; fuisti, m. fl. dock min bevisning till något stöd, att en språkkännare, så utmärkt som Diez, hufvudsakligen på grund af den omständigheten, att Gonzalo de Berceo använder den fyrradiga alexandrinstrofen och poemets alexandriner blott gå i enrimmiga tirader, tilldelar det sednare en högre ålder än det förra *). Öfverhufvud må man väl akta sig, att hos ett sådant medeltids språkmonument sluta till någon högre ålder allenast af det ålderdomliga tycke, som dess otympliga vers och oviga språk bär på sig. Paralellformerna uti Poema del Cid äro ojemförligt talrikare än hos Gonzalo och hans samtida, omkastningarna så regellösa, sammandragningarna så våldsamma och satsfogningen så styf, att häraf ovillkorligen väckes föreställningen, att författaren af vår dikt haft att kämpa med oböjligheten, osäkerheten och tafattheten hos ett långt äldre språk **). Men huru genomgående alla diktens delar dessa egenskaper än må vara, och huru fullständig tillfölje deraf den ålderdomliga färgläggningen än är, måste man noga ihågkomma den varning de erfarnaste forskare, såsom Wolf och Diez, i detta hänseende gifva; medan i en provins och hos en skriftställare tungomålet i dessa laglösa språkperioder bibehåller arkaismer af alla slag, röjer det i en annan författares hand, från samma tid men från en annan del af landet, en långt högre utveckling, en större böjlighet och konseqvens. Men det ges likvisst, vid jemförelsen mellan tvenne språkmonumenter, en iakttagelse som uti ifrågavarande hänseende kan tjena till säker premiss för en konklusion. Denna iakttagelse afser hvarderas förhållande till de tendenser, som språket under sin utveckling vill genomdrifva. Vid latinets ombildning till spanska röjer sig vissa afsigter, dem folkets genius söker konseqvent utföra. Om det nu visar sig, icke i afseende å en tendens, men i afseende å flere, icke vid ett exempel, men vid många, att det ena språkmonumentet står närmare latinet, det andra närmare den moderna spanskan, så beror denna olikhet icke på några tillfälliga förhållanden hos de respektive författarne, utan på allmänna språkförhållanden i de olika tider de lefvat. Af sådana olikheter förekomma ganska många uti Poema del Cid å ena sidan samt i Gonzalos poemer och de med dem ungefär samtida Poema de Alejandro och Libre d'Appolonio å den andra sidan. Jag vill anföra några af de väsendtligaste. Tendensen att utbilda en bestämd artikel gör sig gällande hos spanskan, som hos de andra romaniska språken. På Gonzalo de Berceos tid befinnes den redan fixerad; uti Poema del Cid förekommer ännu, om ock sällsynt, den längre formen: ello, elo ***). Bland verbalformerna vill spanskan ombilda latinets tredje person pluralis genom att bortlemna t, och hos Gonzalo de Berceo kan man icke upptäcka spår af bokstafven; uti Poema del Cid qvarstår den åtminstone på trenne ställen †). De romaniska språken bildade sitt futurum utaf presens habeo och *) Altromanische Sprachdenkmale, Bonn 1846, pag. 86, 107. **) Pron. elli, elle, ele, él; ambos, amos. Verb. hube, hove, ove, off, of och med suffix ofl; ei, he; tendrás, ternás, terrás; pondrá; porná, porrá; ygamos, iscamos; exco. Omkastningar och sammandragningar: yndos, idnos; tobeldo, toveldo, túvetelo; valelde, valedle; amasdo, asmado; lan, le han; nimbla, ni me la. ***) Jfr. Diez, Grammatik der roman. Sprachen, Th. II pag. 27. Hit hör det i Poemet återkommande uttrycket: Ellos mediados gallos (v. 325), som rättast upplöses i en illos, enligt det efter latinska språkbruket, hvilket här, som i mycket annat, stöder sig på det fornlatinska; Terentius har ellum, ellam för en illum, en illam. Törhända är dock ordet att upplösas i en los, genom sammandragning ellos. †) Vers 563 puedent, vers 593 darant, vers 664 prendend. - verbets infinitiv (fr. aimer-as, sp. amar-as). Beviset för denna genesis finnes i den älsta spanskan, som använder den ursprungliga fördelade formen vid sidan af den sammandragna, t. ex. decir-te-han jemte te decirán, quererme ha jemte quereráme. Uti Poema del Cid förekomma båda formerna vexelvis, hos Gonzalo är den ursprungliga mycket sällsyntare och står närmare sin förvandling, i det att hur hjelpverbet oftast bortfallit (tornarse an icke han, fervos é icke he, contarvos emos icke hemos) *). Äfven det spanska idiomet, liksom de flesta systerspråken, hade ifrån början beslutit sig för att använda habeo som sitt aktiva hjelpverbum; men innan kort begynner det, af någon böjelse för prydlighet, att begagna äfven teneo i sådan egenskap och utvecklar kontinuerligt detta bruk, måhända under portugisiskt inflytande **); i Poema del Cid kan man knappast uppvisa exempel derpå, medan Gonzalo och hans samtida flitigt begagna sig deraf ***). Genom dessa iakttagelser anser jag det vara bevisadt, att författaren af Poema del Cid tillhör en äldre språkperiod, än Gonzalo de Berccos,†) och tillägger blott för fullständighetens skuld den af Sanchez gjorda iakttagelsen, att den förre stundom rimmar puerte, fuerte, luen, nues, fuent med carrion, campeador, amor, sol, hvaraf skönjes, att på hans tid öfvergången af det latinska o till we ännu är i görningen, då den hos Berceo redan är viss och verkställd. Likartade bevis med dessa ifrån språket hemtade borde äfven ifrån innehållet stå att erhållas; Gonzalo de Berceo måste tillhöra en sednare kulturperiod, liksom han tillhör en sednare språkperiod. Men den fromme patern lefver icke i samma rymder som el Cid; han fyller och befolkar sin verld för det mesta med legendernas tilldragelser och det kyrkliga troslifvets känslor, tänkesätt och personligheter, medan el Cid är en bild ur det bullersammaste feodala lefverne. Jag har likväl anträffat en omständighet, som i och för vår fråga är afgörande. Chevaleriet, i dess bety *) Ett sådant utelemnande af h har jag iakttagit uti P. del Cid blott pa ett ställe (v. 3462 och 3463) och kan väl vara infördt af kopisten, som i alla händelser är samtidig med Gonzalo. **) Jfr. Diez, Grammatik, Th. III pag. 262. ***) I Poema del Cid har jag observerat verserna 273 och 281: E nos de vos partirnos hemos en vida. Ya lo vedes que partirnos tenemos en vida. der teneo insättes för haber uti ett fördeladt futurum, samt uttrycken espuelas tienen calzadas (v. 2732) och tiene aver monedado (v. 126), der dock participiet icke är att refereras till verbet. Hos Gonzalo de Berceo se t. ex. Vida de S. Domingo de Silos, str. 63, 79, 169, 175, 177, 248 o. s. v. Med rätta anmärker A. Fuchs, Die roman. Sprachen in ihrem Verhältnisse zum lateinischen, Halle 1849, pag. 352, att tener icke är ett hjelpverbum i alldeles samma mening som haber, hvilket synes redan deraf att participiet rättar sig adjektiviskt efter objektet. Men dess karakter af hjelpverbum, eller, så att säga, af hjelp åt aktiva hjelpverbet, kan icke derföre förnekas. †) Professor Dozy stöder sin åsigt, att poemet tillhör början af 13:de årh. äfvenledes och förnämligast på dess språk, som han funnit långt mindre latinskt än språket i los fueros de Oviedo, gifna af Alfons VII år 1145. Då jag icke haft tillgång till detta eller andra privilegiebref, som utgöra de älsta monumenterne af spanskt språk, tryggar jag mig vid den invändning hr Damas Hinard (Poeme du Cid, pag. XII) gör emot hr Dozy, att, nemligen, dessa Fueros äro skrifna på latin, icke på spanska; och då jag dervid tar i betraktande det kuriösa språkprof Lafuente (a. a. t. IV pag. 248) anför ur Ramiro I:s testamente, förefaller det verkeligen möjligt, att de gode klerkerne, hvilka tjenstgjorde som den tidens statssekreterare, trodde sig uti dessa Fueros skrifva latin, då de i sjelfva verket redan till hälften skrefvo spanska. |