delse af ordnad institution, kan icke hafva varit kändt eller erkändt på den tid då Poema del Cid författades. Huru mycket än af feodala sedvänjor och tänkesätt röjes uti den vidsträckta familjemakt som länsherren utöfvar, uti vasallens underdaniga bemötande emot denne, med knäfallande och handkyssning, och om härtill äfven kommer det aktningsfulla bemötandet emot qvinnan, böjelsen för ett ståtligt uppträdande med präktiga hästar och sadelmunderingar, vimpelprydda lansar, ringrännande o. s. v., så saknas dock ännu helt och hållet den chevalereska andan såväl som chevaleriets bud och bruk *). Hos Gonzalo de Berceo förekommer deremot chevaleriet, såsom en allmänt bekant sak. Uti vida de San Millan (str. 412) heter det El rey don Ramiro un noble caballero och om möjligen ordet här kunde tolkas i dess äldre mening af adelig ryttare, så gäller detta omöjligen om versen Priso bien la orden el novel caballero **) ty här är fråga om Domenicus, vallherden, som inträdde i klostrets gemenskap, hvarvid skalden rimligtvis icke kunde tänka sig honom som en adelig ryttare, men deremot mycket väl kunde förlikna honom vid en riddersman, som aflade ordenslöftena. Så benämner han ock den helige Millan el santo caballero", andra ställen att förtiga ***). Men ett sådant tillfälligt begagnande bevisar huru mycket chevaleriet på hans tid måtte hafva gripit omkring sig, då begreppet derom så lefde i den isolerade klosterinnevånarens föreställningar. Men sådana förändringar i lefnadssätt, föreställningar och språk försiggå icke inom en kort tiderymd. Det tidsförlopp, inom hvilket språket så väsendtligen hunnit utarbeta sina tendenser och ett kosmopolitiskt chevaleri göra sig allmänt gällande, kan väl icke gerna anslås till mindre än ett halft sekel. Poema del Cid har sålunda ofelbart det 12:te seklet att tacka för sin uppkomst. Såsom ett ytterligare stöd för denna slutsats, vill jag sammanställa det med ännu ett språkmonument, som sjelft afgjordt härstammar ifrån brytningen mellan detta och det efterföljande århundradet. Jag erinrade redan, att den grad af utveckling verskonsten hos Gonzalo de Berceo företer, nödvändigtvis förutsätter en föregående öfning. Gonzalo må vara den förste verskonstnär i Kastilien, hvars namn gått till efterverlden, men han måste dock hafva haft sina föregångare. Man känner icke, hvilka alla volymer med versifierad romanz St. Millans kloster kunde gömma i sin boksamling. Måhända skall i framtiden af dessa föregångare en och annan dyka upp. En sådan framdrogs för någon *) Uttrycket escuderos, qui son de la criazon, som förekommer tvenne gånger (v. 187 och 2930) och betyder beväpnade huskarlar, vapens venner, gemenligen vasallers söner i tjenst hos länsherren (jfr. v. 2824 om Diego Tellez, som var Alvar Fanez man, och v. 743 om Muño Gustioz, som var Campeadorens »criado») kan jag icke anse ensamt nog att bestyrka tillvaron af ett utveckladt eller ordnadt riddareväsende. **) Vida de Santo Domingo de Silos, str. 84. ***) Vida de San Millan, str. 56. Alli sufrió grand guerra el Santo caballero tid sedan af den om medeltidslitteraturen så högt förtjente FRANCISQUE MICHEL, ur samlingarne i dåvarande bibliothèque royale i Paris *). Detta poem, bekant under namn af Cronica rimada, har gifvit professor Dozy tillfälle att nedskrifva ett af den moderna kritikens briljantaste kapitel **). Inför hans öfvade blick upplöser det sig i mindre partier, af hvilka åtminstone tvenne särskilja sig ur det hela. Ännu kan man genom tiraderne följa assonansrimmet, som bibehållit sig oaktadt det bedröfliga prosaskick, hvari poemet uti handskrift återfanns, och derur det af utgifvaren återförhjelptes till versform. Oaktadt dess titel, som ej bör vilseleda till tanke på en torr faktisk rimkrönika af det nordiska slaget, har jag icke upptagit den, då fråga var om urkunderna till el Cids historia. Den är i hög grad fabulös och på intet sätt historisk, den slutar midt i berättelsen om el Cids bragder i Frankrike, efter att hafva förtäljt om hans något kärfva beteende emot påfven i Rom. Sin begynnelse tar den långt bort i tiden, men rör sig, i sitt nuvarande skick, i sjelfva verket omkring el Cid som sin hjelte, dock icke kring hans sednare historiska lefnadslopp, utan bland de fabelaktiga ungdomsöden, hvilka traditionen, ej utan märkbara spår af utländskt inflytande, begynte utspinna redan under seklet närmast efter hans död. Det är häri poemet väsendtligen särskiljer sig från Cronica rimada. Den spanska nationaldiktningen är till sitt lynne alldeles icke fabulös, och poemet, som icke heller är det, representerar en genuin och ursprunglig ådra i densamma, medan fabelkrönikan är ett oskickligt flickverk efter fransyskt mönster, inkommet i samfärd med det kosmopolitiska chevaleriet. Ej under då, att Cronica rimada känner vapendragaren til skilnad från chevalieren, samt banéret med devis eller vapen,***) hvilka begrepp först mot slutet af 12:te århundradet synas hafva blifvit allmänt gängse i Spanien. Det sades nyss, huru främmande de äro för Poema del Cid. I ålder stiger alltså poemet om el Cid äfven utöfver detta gamla diktverk †). Det återstår nu att tillse, huruvida dess ålder ur poemet sjelft icke kan närmare fixeras. Redan Sanchez blef af en sakkännare gjord uppmärksam på det ställe i dikten (v. 3014), der vasallerne samla sig till cortes. Vid det diktaren nämner el conde don Remond, tillägger han Aqueste fue padre del buen Emperador. Denne grefve Raimund af Burgund, Alfons VI:s måg, blef nemligen fader åt Alfons VII, hvilken, som bekant, lät 1135 utropa sig till kejsare af Spanien. Före denna tid kan dikten således icke vara affattad, och väl ligger uti uttryckssättet en lindrig antydning att det icke heller kunnat inträffa under denne furstes lifstid,††) men väl på en tid då hans minne ännu var helt friskt i allas sinnen. *) Publicerades af Fr. Michel 1846 och reproducerades af F. Wolf uti Wiener Jahrb. d. Litteratur b. 116, af A. Duran uti andra delen af hans Romancero general, samt delvis af Damas Hinard i hans ofta citerade verk, appendice, äfvensom sluteligen i utdrag af Malo de Molina, El Cid Campeador, apendice. **) A. a. t. II pag. 90 o. ff. ***) Jfr. Damas Hinard, a. a. appendice pag. LXXVIII, LXXIX. †) Detta är äfven F. Wolfs åsigt, se Studien etc. pag. 47 not. ††) Med all skyldig aktning för den invändning, härvid göres af professor Wolf, och för den åsigt, som härvid uttalas af professor Huber, kan jag icke annat än anse att Sanchez med skäl drar i tvifvelsmål, huruvida poemförfattaren skulle användt epitetet buen till emperador, ifall kejsaren då ännu lef Ett annat upplysande ställe, af icke mindre vigt, är vers 3735, der det heter: Denna vers, det är: Fed, qual ondra crece al que en buen ora nació, Quando sen oras son sus fijas de Navarra é de Aragon. Sen, hvilken ära växer åt den i lycklig timme borne, Det bör anmärkas, att diktaren endast en enda gång (v. 3526) använder ordet hoy i den ovissare betydelsen: nuförtiden eller denna stund, medan han föröfrigt alltid dermed betecknar den närvarande dagen. När derföre diktaren, med ett anmärkningsvärdt eftertryck, säger: „I dag äro Spaniens konungar hans fränder", så ligger det nära till hands att med hr F. Wolf antaga, det dikten varit affattad för ett visst tillfälle, då någon ny ära tillskyndades nationalhjelten genom en kunglig familjeförbindelse. Hr Wolf föreslår dertill högtidligheterna, då prinsessan Blanca, el Cids dottersons dotter, förmäldes med Kastiliens thronföljare **). Jag vågar ett annat projekt. Om den gamle diktaren med sin cantar skulle förherrliga något tillfälle genom att besjunga nationalhjelten, och genom att beprisa den stora ära han med döttrarnes giftermål grundade åt sig och sin ätt, är väl att som det lämpligaste tillfället anses Sanchos kröningsfest, då en ättling af el Cid i rätt nedstigande led gick att som drottning intaga vat: det hade ju ej rätt motsvarat den vördnad, hvarmed spanjoren nämner sin regerande monark. Allraminst hade han väl tillåtit sig detta talesätt vid ett tillfälle, som, just enligt hr Wolfs åsigt, varit en hoffestlighet, der säkert kejsaren sjelf var närvarande. *) Jfr det ofvanciterade mskr från el tumbo negro. Kastiliens thron. Da, men icke förr, var rätta dagen att minnas det Spaniens konungar voro hans fränder, och då, men icke förr, kunde uttrycket buen vara på sitt ställe om den nyss aflidne Alfons VII. Professor Dozy polemiserar med en viss skärpa emot att dikten må uppfattas såsom ett sådant festqväde. Det måste också medges, att en sådan mening ingenstädes i dikten bestämdt antydes. Att poemförfattaren som en hufvudsaklig del af sitt ämne anser el Cids åstundan att väl förmäla sina döttrar, är visst otvifvelaktigt; sednare delen af poemet hvälfver sig kring deras dubbla giftermål, kring den sorg och den lycka som af äktenskapen alstras. Men denna tråd förknippar han icke genom ett enda ord med någon yttre anledning; såframt det då icke skett i poemets begynnelse, hvilken, såsom redan angafs, är förkommen. Huru sannolik den framkastade tanken än må synas, förblir den dock tillsvidare en hypotes. Vid hvilket tillfälle dikten föredrogs, kan lika litet med visshet sägas, som man kan gissa till af hvilken person den författades. Det enda man ser är en skald, som djupt gripen af nationalhjeltens storhet, hans bragder och hans dygd, förtäljer derom inför en åhörarekrets, med hvilken han befinner sig i ständig rapport. Han ber senjorerne lyssna till hvad han har att förtälja, han försäkrar dem att de tillförne aldrig sett eller hört något så underbart, vid vigtigare eller gladare tilldragelser önskar han att de kunnat närvara och deltaga, när någonting i berättelsen djupare gripit honom, vänder han sig till dem med ett utrop eller en reflexion, och han har enkom några ord, t. ex. sabet (veten), veriedes (j skullen sett), hvarmed han underhåller beröringen med dem. Detta liffulla sätt att föredraga har han gemensamt med medeltidsskalderne öfverhufvud, och berättigar på intet sätt till den föreställningen, att han varit en extemporatör, en folksångare i ordets egentliga betydelse, eller en af de vandrande juglarer, hvilka af dikten gjort sig ett yrke. Äfven den lärde skalden, som kunde nedskrifva sin dikt, tänkte sig alltid en åhörarekrets såsom närvarande. Om för ett så allmänt iakttageligt faktum något bevis erfordrades, finnes ett sådant tillhands uti den gamla klostersången, som jag ofvanföre omtalat. Det faller dessutom genast i ögonen att Poema del Cid icke är någon af dessa episka sånger, som länge och väl kringlupo genom mundtligt meddelande, innan de i skrift upptecknades. Den lider icke af motsägelser och utväxter, som vid ett sådant fortplantningssätt blefvo oundgängliga, den följer alltigenom en gifven plan, enligt hvilken detaljerna sammanhållas, och der något förut berördt åter beröres, märker man på samstämmigheten hvarmed detta sker, att författaren icke varit öfverlemnad blott åt sitt minne, men haft tillfälle att ur skrifven text återhämta ordalagen *). Dertil kommer att diktionen, isynnerhet emot slutet, röjer en finhet och pointering som jag aldrig funnit hos någon mundtligt fortplantad dikt**), medan det slags upprepningar, hvilka i sådant fall användes att underlätta sångarens minne, här alldeles saknas. *) Jfr. v 3342–3354 och v. 3375-3378 med teckningen v. 2292-2316. I de förstnämnda verserna utmanar Pero Bermuez infanterne af Carrion. Han säger derförinnan v. 3327: Las tus man as yo te las sabré contar. V. 2178 är det åt Pero Bermuez som Campeadoren uppdrar att vakta infanterne, **) Se v. 21 och v. 3529; Martin Antolinez' svar v. 3539-41. På grund häraf anser jag det afgjordt, att poemet om el Cid skriftligen affattats af någon viss person, och att det framkommit till oss, så när som på bristfälligheterna i manuskriptet och i afskrifvandet, i dylikt skick som det författades. Men i medeltidens episka diktning känner man öfverhufvud tvenne slag af poemförfattare, som voro nog lärde att kunna skrifva sina poemer. Den ene var truveren, den andre klosterbrodren. Då det är af vigt att afgöra, till hvilkendera klassen författaren af Poema del Cid är att räknas, vill jag försöka en utredning af frågan. Den förre af desse, truveren, är till namnet så godt som okänd uti Spaniens medeltidspoesie **). I stället finner man talrika spår af hans mindre aktade yrkesbroder jonglören, hvars verk under namn af cantares joylarescos, cantares de los joglares flerestädes omnämnas i krönikorna. Hans namn begagnas någongång till att beteckna diktaren i gemen, utan afseende å slaget, såsom då Gonzalo de Berceo (Vida de S. Domingo de Silos, str. 775) säger sig hafva stor åhåga att vara en Guds joglar**). Ofelbart äro han och hans konst att anses som ursprungligen främmande, till Spanien inkomne i de franska vasallers följe, hvilka under skygd af fransyska regentslägterna i 12:te seklet trängde sig in i landet. Redan Alfons VI med sin böjelse för främlingarne, deras seder och äfven religionsbruk, hade öppnat dem tillträde i Kastilien, och när med hans dotterson, Alfons VII, den burgundiska dynastin besteg thronen, ökade sig än mer beröringen med grannlandet. Jonglörernes eget författareskap inskränkte sig för det mesta till att efter omständigheterna omgestalta, förlänga eller förkorta truverernes dikter, eller ock att bearbeta det mundtligen kringlöpande sångförrådet. För att öka intresset hos åhörarne beledsagades föredraget af mimiska åthäfvor, hvilka, der publikens smak så medgaf, utgjorde hufvudsakliga delen af prestationen. Hur ringa aktning de nykomne yrkessängarne till en början åtnjöto i Spanien, der folklynnet sympatiserade hvarken med andan eller formen hos deras prestationer, bevisas bäst af språket, som med deras konstnärskap, jogleria, eller (för att än bättre visa den franska härkomsten) jongleria, betecknar lumpet skämt, gyckel ***). Konung Alfons X i 6:te delen af las siete Partidas (tit. 7 leg. 5) förklarar juglarerne för vanhederliga och berättigar fadren att göra arflös den son, som söker tan vil oficio. Ur desse vandrande sångares lif lemnar Libre d'Appolonio, denna gamla romance från medlet af 13:de seklet, en lika intressant som fullständig bild. Det är den unga olyckliga Tarsiana, som, för att rädda sig ifrån ett än nesligare lif, erbjuder sin dålige herre att med ett yrke, som är mindre syndigt, mera vinstgifvande och mera aktadt“, inbringa honom den äskade vinningen. Hon gör sig till joglaresa och utgår bittida om morgonen, rikeligen klädd och med en fiol i handen, för att på tor*) De få ställen der jag funnit trobadorn omnämnd äro jemförelsevis föga anmärkningsvärda. Gonzalo de Berceo kallar sig trobador i Loores de N. Sennora. I Chronica del Cid, Cap. CLXXXVI kallas de arabiske sångarene uti ibn-Djahhafs hus trovadores, och under en urkund af 1197 skall finnas tecknadt: Gomez, trobador. Se Adiciones y Notas till spanska öfversättningen af Ticknors History of Spanish Literature, t. I pag. 492. **) Jfr. samma dikt, str. 759 der Gonzalo vill sluta sången, på det senjorerne icke må säga att han var en ledsam joglar. ***) Gonzalo de Berceo, Vida de San Millan str. 384; vida de S, Domingo de Silos, str. 89. Por nula jongleria non lo furian reir. |