den medfört icke mindre olägenheter för historien om Rodrigo Diaz de Bivar, som derigenom i hög grad bemängts med fiktiva elementer. Buret genom seklerna, dels i fabelfyllda krönikor dels i romanser af ett allvarligt historiskt tycke, nedkom hans minne så poetiseradt, att äfven för den forskande lärdomen verklighet och dikt lågo i den intimaste blandning. Så förblef det under 17:de och en stor del af 18:de seklet. Uppslår man en så allvarlig bok som Moreris Grand dictionnaire historique från 1716, finner man en framställning af el Cids lefnadsöden, hämtade förnämligast från Marianas Historia de España, deri ej med ett ord omnämnes den hufvudsakligaste tilldragelsen i hans lif, hans landsförvisning, men väl med mycken omständlighet refereras romansernas fiktioner ur hans enskilda lefverne. När sedan det litterära skarpsinnet vaknade, öfvergick man blott alltför lätt ifrån en godtrogenhet utan kritik till en kritik utan tro: i stället för att man tillförene uti alla berättelserna om el Cid skådat idel historie, ville man nu uti dem igenkänna endast alstren af en poetiserande inbillningsgåfva. El Cid blef förklarad för en mytisk personlighet, som aldrig existerat i verkligheten. Man medgaf honom ej ens så mycken realitet som måste tillmätas den grekiska sångens Achilles, eller den franska romanens Paladiner, eller Arthur-sagans riddare. Han förvisades helt enkelt till den krets af gestalter, som, sammanförd af mytiska åskådningar, i ovissa konturer aftecknar sig mot ett förhistoriskt morgondunkel, densamma krets föröfrigt, der Herakles, „der hörnene Siegfried, och den finska sagans hjeltar hafva sina rum.

Ett sådant skarpsinne, som felar målet af för mycken skärpa, representerar jesuiten MASDEU, som vid början af detta århundrade i sitt stora arbete Historia critica de España) till först begynte kritiken af källorna till el Cids historia, och med den framgång, tillfölje af sitt lätta och förståndiga sätt att resonuera, att jemte urkunderna el Cid sjelf utmönstrades ur den historiska verklighetens område. Masdeu har uti hrr ASCHBACH och ROSSEW DE ST. HILAIRE funnit tvenne, om ock försigtigare lärjungar, och hans åsigt är visserligen ännu icke öfvergifven. DUNHAM i sin historia öfver Spanien betviflar nästan allt af hjeltens lefnadsöden, så när som sjelfva hans tillvaro, och dertill säger den lärde annotatorn och öfversättaren af hans historia, ALCALA-GALIANO: „Frågan om el Cid existerat eller icke är alltän beroende; varande densamma omöjlig att afgöra på ett sätt, som icke gåfve rum för något tvifvel, tillfölje af bristen på gällande auktoriteter“ **).

Detta förfarande är visserligen jemlikt med det, att jemte vattnet bortkasta barnet. Äfven om pålitliga urkunder, som förtäljde hvem och hurudan el Cid var, bevisligen icke funnes, är dermed ingalunda bevisadt att han icke existerat, ej heller alla bevisen för hans tillvaro vederlagda. Till sådant ändamål borde också ådagaläggas, att kastilianska folket under århundradet efter Alfons VI:s regering, när traditionen om el Cid först framträder, innehade en sådan ståndpunkt, att en rent mytisk personlighet hos detsamma kunnat uppstå och innan kort antaga utseende af historisk verklighet. Ty det ena eller andra måste vara fallet: antingen äro sägnerna om el Cid af ett rent mytiskt ursprung, så att hans gestalt sammanflutit ur en *) Madrid 1783 till 1804, t. XX.

**) Historia de España redactada y anotada con arreglo a la que escsribio en Ingles el doctor Dunham por D. A. Alcalá-Galiano, Madrid 1844, t. II. pag. 323.

naturåskådning, som på antropomorfisk väg blir gestaltad, eller ock har den sitt upphof från en historiskt gifven individualitet, som på det vanliga traditionella sättet vidare ombildas. Men hvarken den sociala utveckling Spanien på ifrågavarande tidpunkt hunnit, ej heller den politiska roll traditionen åt el Cid tilldelar, medger tanken på en mytbildning af detta slag. Samfundslifvet var då redan till sina grunddrag ordnadt, de skilda staterna hade länge stått med hvarandra och med den gemensamma fienden i öppen beröring och kristendomen, sedan århundraden rotfästad, måste nödvändigtvis hos folket hafva dödat all profan mytopoetisk verksamhet. Det kunde ännu, äfven under dylika förhållanden, vara tänkbart att i fråga om en sådan personlighet som Robin Hood, hvilken dvaldes inom folkets lägre skymda regioner, kritiken kunde reducera det faktiska hos diktgestalten till ett blott namn på ett allmänt förhållande. Men att under sådana omständigheter påstå det traditionen om en härförare, som intog den yppersta platsen närmast sin konung och som, drifven i landsflykt, från fienden eröfrade ett blomstrande konungarike, vore en myt, är att af hyperkritik drifvas till att påstå det orimliga.

Emedlertid må gerna medgifvas, att detta resonnemang, så ovederläggligt det än kan vara, medför ringa båtnad för sjelfva saken. Att bevisa tillförlitligheten af en enda urkund, som belyser hjeltens tillvaro, är mer än att med de giltigaste förnuftsskäl bestyrka densamma. Jag är väl icke i tillfälle att i detta hänseende lägga något nytt til hvad en Dozy,*) en HUBER,**) en EDÉLESTAND DU MERIL ***) åstadkommit; men då frågan är en af de lifligast behandlade inom den nyare kritiken, anser jag mig först böra företaga en revision af källorna, bland hvilka Poema del Cid intar sin plats, för att dermed begrunda den uppfattning af el Cids historiska personlighet, som jag anser för den sanna och med tidsförhållandena öfverensstämmande.

Källorna till historien om el Cid.

El Cid tillhör en tiderymd då, såsom redan antyddes, historiens källor flöto ymnigt nog uti Spanien. Han intog en sådan plats, att nödvändigtvis spåren af hans tillvaro måste finnas i dessa källor aftryckta. Det är derföre man yrkat, då detta endast i ringare grad är fallet, att el Cid antingen icke existerat, eller ock intagit en helt annan och mycket obemärktare ställning, än den traditionen tilldelar honom, eller sluteligen att det gifvits flere, mer eller mindre obetydliga personer med namnet Rodrigo Diaz, hvilkas öden blifvit sammanförda till ett †).

*) Recherches sur l'Histoire et la Littérature de l'Espagne, sec. ed., Leyde 1860.

**) Chronica del famoso Cavallero Cid Ruydiez Campeador, nuev. ed. con una introduccion historicoliteraria, Marburg 1844.

***) Poésies populaires du Moyen-âge, Paris 1847.

†) Dunham och Alcalá-Galiano. Den sednare säger (a. a. och st.), »que cree que hubo un señor lamado el Cid, el cual se señaló por algunos triunfos en las guerras contra los infieles. Que hubiese mas de un Cid, es asimismo probable: que á uno se achacasen las hazañas de varios, no parece menos evidente». Jfr. Ed. du Méril, a. a. pag. 284.

"

Inom den kristnade delens af Spanien litteratur, den latinska eller spanska, finnas verkeligen icke några vigtigare bestyrkande och upplysande vittnesbörd, som vore samtida med hjelten, eller från det 11:te seklet. Man eger visserligen ett äktenskapskontrakt, en charta arrharum, afslutet år 1074 mellan Roderico Didaz och Scemena, grefve Diegos af Asturien dotter, deri hvardera uppräkna de arfvelotter, som de i öfverensstämmelse med Fuero de Leon medföra åt hvarandra. Bland de talrika byar med egor, vingårdar, parker, ängar, betesmarker och qvarnar," dem Roderico tillförsäkrar sin maka „såsom hennes jungfruliga bröllopsgåfva och till att bepryda hennes skönhet" (ob decorem pulcritudinis, et foedere matrimonii viriginalis connubii), förekommer äfven ett gods det han eger uti Bivar. Det är då icke gerna tillständigt att förneka identiteten mellan denne Roderico och traditionens el Cid, så mycket mindre som flere af de personer, hvilka nämnas uti kontraktet, äro desamme som af traditionen grupperas kring hjelten: Scemena, grefvens af Asturien dotter, är den Ximena, som den tidigare traditionen, såsom Poemet till exempel, ger honom till gemål; hans syskonebarn, Alvar Fañez och Alvar Alvarez, äro tvenne af de mest framstående hjeltar, hvarmed dikten beledsagar honom; och Garcia Ordoñez, traditionens fula karakter, är en af löftesmännen i kontraktet. Men det var å andra sidan jemförelsevis lätt att skjuta detta dokument åsido, såsom föga upplysande för de vigtigare förhållanden i hjeltens lif, eller att helt enkelt förkasta det såsom oäkta,*) då det icke understödes af några andra betydligare samtida vittnesbörd **).

En omständighet, som dock borde tagas i betraktande, innan man drar för afgörande konklusioner ur denna brist på samtida vittnesbörd, är den förgänglighet, hvilken måste råda inom en litteratur, der i vanliga fall ett dokument berodde på uppbevarandet af ett eller annat handskrifvet exemplar. Den tillfälligheten är alltså lätt tänkbar, att spåren el Cid måste hafva qvarlemnat i de historiska källorna till större delen förstörts. Så har den hithörande delen af den trovärdige munkens

*) Äktenskapskontraktet publicerades först af Sandoval i hans Cinco Reyes samt återfinnes hos Lafuente, Historia general de España, Madrid 1831, t. IV. pag. 388. Edélestand du Méril, Poésies populaires latines pag. 294 n. 1., förkastar dokumentet helt och hållet; aucun document, véritablement historique, ne parle du mariage du Cid; car nous ne pouvons reconnaitre la moindre authenticité au Charta Arrharum. Jag beklagar att den utmärkte kännaren af medeltidens urkunder icke anger skälen för sitt domslut.

**) Qvintana, Vidas de Españoles célebres, ed. Ochoa, Paris 1843, anför bland apéndices ett privilegiebref af Alfons VI åt Rodrigo Diaz, rörande hans arfvegods och förläningar uti Bivar och andra delar af Kastilien. Brefvet, af den 28 Juli 1075, skall finnas uti kgl. arkivet i Simancas och har sednare blifvit publiceradt af Gonzalez uti en Coleccion de privilegios y fueros. Tyvärr måste jag beklaga att icke hafva egt tillgång till denna samling, lika litet som till den i språkligt hänseende så vigtiga samlingen af Fueros och Cartas pueblas, af Tomas Muñoz. Som ett bestyrkande vittnesbörd må likväl andragas emot hvad Alcalá-Galiano anför (a. a. pag. 323: En verdad, el silencio de los escritores mas antiguos tocante al Cid, no deja de tener peso.......... Otro silencio hay no menos inexplicable y muy poderoso para probar que era poco conocido el Cid en los tiempos en que floreció, y es haber cartas pueblas del tiempo de don Alfonso el VI, firmadas por varios de los principales magnates del reino, entre los quales no está el nombre de Rodrigo Diaz), att el Cid är bland dem som undertecknat Ferdinand I:s privilegier åt munkarne i Lorbaons kloster, äfvensom åtskilliga dokumenter från Sanchos regeringsår 1068, 1069, 1070 och 1072 samt från Alfons VI:s tid, 1074 och 1075. Se Dozy, a. a. t. II, appendices. pag. XLIII, IV och jfr. Lafuente a. a. o. st

från Silos krönika förkommit och dermed det vigtigaste ögonvittnet för Alfons VI:s regering förstummats. Genom jemförelse med återstoden af hans krönika har man visserligen funnit, att Rodrigo af Toledo och Lucas af Tuy i sina knappa berättelser öfverhufvud troget följa denne föregångare; men då de tillhöra förra hälften af 13:de seklet, ligger således mellan dem och el Cid hela det 12:te, hvarunder den poetiserande traditionen var i så liflig verksamhet vid hjeltens minne. På samma grund har man jäfvat, såsom ohistoriska i fråga om el Cid, alla 13:de seklets krönikor; det är, hela den spanska häfden som i dem har sin begynnelse.

Men är väl den uppgiften omöjlig, att framleta sanningen af en tilldragelse i det 11:te seklet ur krönikor från det 13:de, om ock endast med ledning af det mellanliggande seklets tradition? Är då denna ett så helt och hållet otacksamt föremål för kritiken?

Den spanska häfden är af kunglig börd. Den stora krönika, som är bekant under namnet El cronica general de España, är, numera utom allt tvifvel, att till alla dess delar anses som ett verk af konung Alfons X. Med hvilken rätt man eljest må yrka, att denne konungs tillnamn el Sabio icke må tolkas som den Vise, utan som den Lärde, så är det dock visst att de tvenne hugstora tankarne, den ena, att stadfästa laglig ordning bland sitt folk och hvilken ledde honom till att utarbeta Las siete partidas, den andra att begynna sitt folks historia för att, såsom han sjelf säger, åt efterverlden bevara minnet af förfädrens handlingar", äro fostrade af en konungslig visdom, sällspord under den fridlösa medeltiden. För att uppnå det sednare syftemålet, förtäljer han, hafva vi Alfonso, med Guds nåde Kastiliens konung, befallt hopsamla alla tideböcker, så många vi kunnat, i hvilka någonting förtäljes om Spaniens öden, och sammansatt denna bok om alla de händelser hvilka derstädes kunnat tima“*). För det mesta hafva väl de källor, han sålunda hopbragte, utgjorts af äldre latinkrönikor, men att äfven den poetiska traditionen, kanske ofta nog mundtligen föredragen, deri ingått, är otvifvelaktigt och lätt skönjbart på metern och assonansrimmet, som icke allestädes under bearbetningen utplånats. Det ligger i öppen dag, att behandlingen är likså okritisk och källorna likså ofta ohistoriska, som hos Livius, men att derföre skjuta det hela åt sidan, i stället för att upplösa det i sina beståndsdelar och bestämma dessas värden, är icke klokt i afseende å den ene eller den andre. Det sednare är hvad den nyare kritiken till stor del utfört vid den alfonsinska krönikan. Låtom oss tillse dess resultater i afseende. å den fjerde och sista delen, hvilken, sträckande sig ifrån 11:te århundradets början intill Alfons egen regeringstid, till mer än hälften är egnad åt el Cid.

Detta Cid-parti utgör i många hänseenden en egendomlig del uti verket. Redan dess oproportionerliga utsträckning har gifvit anledning till många olika meningar. Den märkbara skiljaktigheten i skrifsätt, som deruti ställvis förekommer, har gifvit fart åt åsigten att partiet icke vore att anses som ett verk af konung Alfons egen hand, utan som en sednare inskjutning. Det skall dock visa sig, att denna skiljaktighet låter på annat sätt förklara sig. Den kunglige auktorns tillgörande är öfverhufvud en fri bearbetning, icke en öfversättning af källorna; äfven der han uppenbarligen har en sådan för ögonen följer han icke alltid dess ordning, ej heller dess uttryckssätt. Men emedlertid

*) Företalet till Cronica general, ed. Walladolid 1604.

genomskimrar otvetydigt käll-urkundens säregna tankegång, stil och språk. Så kan man med visshet säga, att han hämtat uppgifterna om tidens allmännare historiska förhållanden hos erkebiskop Rodrigo af Toledo och biskop Lucas af Tuy, hvilka par årtionden tidigare sammanskrifvit sina latinkrönikor. Deras torra relationer, som borde utesluta all misstanke att de lyssnat till någon hörsägen, eller öfverhufvud anlitat någon annan källa än den skrifna krönikan, kontrastera starkt med den traditionella omständligheten i andra delar. - Hvad uppgifterna om el Cid sjelf vidkommer, igenkänner man på många ställen samma berättelser, samma tankegång och äfven samma uttryck som i Poema del Cid. Antingen har detta, eller ock dess källor, eller kanske hvardera förelegat konungen, der han behandlar hjeltens landsflykt, hans uttåg från Burgos och närmast påföljande tilldragelser, samt sednare efter något afbrott der, hvarest han berättar de familjeförhållanden och relationer till hemlandet el Cid uti Valencia skall hafva anknutit, hans döttrars giftermål, kränkande och återupprättelse*). Emellan dessa skildringar, som stå på poetisk grund och mestadels röra hjeltens privatlif, förekomma relationer af ett något olika tycke och ursprung. Dem har man återfunnit uti ett slags lefnadsteckning, med titel Historia 1. Gesta Roderici Campidocti, gemenligen känd under namnet Historia Leonesa**). Att denna åldriga biografi verkeligen förelegat konungen, låter bevisa sig till långt större evidens, än fallet är med poemet. Man kan lätteligen öfvertyga sig derom vid det ställe, der el Cids brefvexling med grefven af Barcelona förtäljes. Dessa bref, dem den latinske biografen, måhända enligt de gamles sätt, bibringar, äro, ehuru bedydligt förkortade, noggrant återgifna af Alfons. Förutom de sägner, som tillhöra Poema del Cid, hafva otvifvelaktigt ett stort antal andra varit för den kungliga auktorn bekanta; annorlunda låta de öfverallt rådande afvikelserna, tillsatserna och detaljerandet knappast förklara sig. Professor Huber, som egnar sin samvetsgranna forskning till att återgifva den spanska krönikan dess historiska värde, stegrar krönikeförfattarens kritiska tillgörande och inskränker det traditionella förrådets anlitande ***). Han medger dock obetingadt att det förefunnits, ehuru sannolikt i form af fornkunnige mäns recitationer. Ett hithörande stycke är det som afslutar Cid-partiet, och som vidtager der Poema del Cid upphör, det är, sedan hämnden för den skymf som öfvergått el Cids döttrar blifvit utaf infanterne af

*) Hrr Dozy och Huber samstämma i den åsigten, att Poema del Cid verkeligen legat till grund för ifrågavarande ställen. Jag tillstår likvisst, att invändningar kunna göras, dem jag för min del ej förmår besvara. Så är samstämmigheten aldrig större än t. ex. i skildringen af uttåget från Burgos, och likväl är framställningen af hjeltens görande och låtande så pass olika i hvardera, att öfverensstämmelsen säkert lättare kunde förklaras ur gemensamma källor, derifrån de liknande uttrycken härflutit. Källorna för Poema del Cid äro folksånger och sägner, mundtliga och törhända sedermera upptecknade. Att konungen, jemte dessa poemets källor, anlitat äfven detta sjelft, synes framgå derur, att dettas gång och anordning är i krönikan bibehållen. Men att han derjemte återgått till dess källor, synes bland annat dermed antydas, att han, vid användandet af en uppgift som återfinnes i poemet, begagnar uttrycket e dizen algunos. Äfven professor Huber medger (Introd. pag. LXIV) att det icke är bevisligt, fastän sannolikt, att poemet förelegat konungen jemte dess källor.

**) Upptäckt af Risco och publicerad i hans arbete Castilla y el mas famoso Castellano, Madrid 1792 Hr M. Malo de Molina, hvars arbete Rodrigo el Campeador, Madrid 1857, jag lyckats bekomma först i det ögonblick när de första af dessa blad skulle läggas under pressen, reproducerar Historia Leonesa, ehuru tyvärr icke felfritt.

***) A. a. Introd. pag. LXIV o. ff.