Sivut kuvina
PDF
ePub

en stor och med elevantalet ständigt växande arbetsbörda hade hvilat. Den 4 december 1900 förordnades en andra assistent för handledande af en del elever vid öfningsarbetena. Från och med år 1908 existerar utom den ordinarie läraretjänsten, sedermera professuren i fysik ännu en annan lärarebefattning i ämnet, nämligen en extra ordinarie lektorsplats. Räknadt från det stora omorganisationsåret 1908 åtnjöt också Slotte ett särskildt extra årsarvode om 800 mark i egenskap af prefekt för det fysikaliska laboratoriet.

Med afseende å såväl lärarebefattningarna i fysik som laboratorium förmärkes sålunda en kontinuerlig utveckling till större och större tidsenlighet, om hvilken ej annat kan anmärkas, än att den begynte något sent. Densammas hufvudfaser falla in dels på tiden omedelbart före SLOTTES tillträdande af sin tjänst, dels på hela den långa tidrymd han stått på sin post. Initiativet till förbättringarna utgick kanske ej alltid från SLOTTE, som i synnerhet på äldre dagar hade en viss konservativ läggning, men då en dylik sak engång kommit upp, omfattade han den med full förståelse och sökte med all kraft drifva

på den.

I tur och ordning tilldelades de äldre ordinarie lärarene vid Polytekniska Institutet såsom belöning för deras verksamhet och förtjänster personell professorstitel; SLOTTE erhöll densamma den 3 maj 1897. Vid institutets omorganisation till Teknisk högskola erhöllo emellertid samtliga innehafvare af ordinarie läraretjänst namnet professor, som sålunda knöts vid befattningen på samma sätt som vid universiteten och utlandets tekniska högskolor.

Under många år var Slotte revisor för Polytekniska Institutets donerade fonder; likaså deltog han i en mångfald komitéers inom Institutet arbeten.

Ledighet från sin läraretjänst vid Polytekniska Institutet hade Slotte egentligen blott en gång, en kort tid från 15 november 1884 till höstterminens slut, såsom det uppgifves för sjuklighet. Denna torde stått i samband med att Slotte vid tiden för arbetet på sitt licentiatspecimen hade öfveransträngt sig, särskildt genom att långa tider i en fortsättning arbeta i en lokal i Institutet, som icke var hälsosam, beroende främst på den centraluppvärmnings- och ventilationsanläggning, en af de tidigaste i Helsingfors, hvarmed byggnaden var försedd. Det gick många år, innan SLOTTE riktigt repade sig från den knäck han därvid erhöll.

Sina utländska studieresor företog Slotte under ferierna. Så besökte han under julferien 1885–86 den elektrotekniska utställningen i S:t Petersburg. Med ett reseunderstöd om 1500 mark från Polytekniska Institutets för lärarenes resor anslagna medel besökte vidare Slolle under slutet af år 1898 och början af 1899 ett större antal fysikaliska och elektrotekniska laboratorier vid universitet och tekniska högskolor i Skandinavien och Tyskland, nämligen i Stockholm, Köpenhamn, Kiel, Hannover, Bonn, Darmstadt, Heidelberg, Karlsruhe, Stuttgart, München och Erlangen. Under denna resa, hvarom Slotte utgifvit en berättelse, studerade han inrättning af, arbetsprogram och metoder vid de fysikaliska laboratorierna samt den praktiska fysikens framsteg, och anknöt eller förnyade bekantskapen med ett flertal af samtidens mera kända professorer i fysik. SLOTTE öfvertygade sig under denna resa, att programmet för de praktiskt-fysikaliska arbetena vid de olika instituten var i hufvudsak detsamma och till innehåll och form tämligen öfverensstämde med det som följts vid Polytekniska Institutet.

Också sommaren 1906 företog SLOTTE en mindre studieresa med ett från Polytekniska Institutet erhållet reseunderstöd om 800 mark. Han besökte bl. a. Chemnitz och Dresden för inköp af instrument, bland hvilka var en TOEPLERS influens-elektricitetsmaskin med 20 par roterande skifvor, och besåg Tekniska högskolans i Dresden fysikaliska institut.

Sin sista utrikesresa företog SLOTTE sommaren 1910, efter att hafva erhållit ett understöd om 1300 mark för studier och rekreation ur Tekniska högskolans reseanslag för lärarne. Han vistades därunder en tid på Rügen.

Innan särskilda kommunala och statens inspektörer för elektriska anläggningar funnos anstälda, anlitades Slotte någon gång för dylika inspektioner. Så besiktigade han i november 1888 den elektriska belysningsanläggningen i Kirurgiska sjukhuset vid Kaserngatan i Helsingfors och i april 1889 på uppdrag af Järnvägsstyrelsen den elektriska belysningsinrättningen vid Hangö järnvägshamn.

Jag kommer numera till prof. SLOTTES verksamhet i Finska Vetenskapssocieteten. Han invaldes i densamma den 21 november 1898 och blef ledamot i dess Meteorologiska utskott den 17 december 1900 samt fungerade sedan år 1908 som ordförande i detta utskott och i den under Societetens inseende stående Hydrografisk-biologiska kommissionen. Sin största betydelse inom Societeten har emellertid Slotte haft genom de talrika afhandlingar han publicerade i dess skrifter. Endast få forskare hafva så regelbundet levererat sin tribut till Societeten. Ännu kort förrän han träffades af det slaganfall, som sedan hastigt ledde till döden, var SLOTTE sysselsatt med utarbetandet af en afhandling „Über die Schwingungszahlen der Metallmoleküle und die Absorption des Lichtes in Metallen“, hvilken äfven hann blifva så färdig, att den kunde offentliggöras efter Slottes bortgång. Inom Societeten skall saknaden efter prof. SLOTTE länge göra sig kännbar.

SLOTTES vetenskapliga forskning, hvilken fortgick lika oafbrutet och intensivt som hans lärareverksamhet, skall jag här söka karakterisera mera i dess hufvuddrag och endast så mycket inlåta mig på detaljer, som är nödvändigt för ernående af en något så när riktig uppfattning af densamma hos en icke fysikaliskt bildad läsare.

SLOTTES första större arbete var hans licentiatspecimen: „Undersökningar angående den inre friktionen hos vätskor“, till hvilket experimenten såsom nämndt utfördes dels i Leipzig, dels i Helsingfors. Då vätskepartiklar röra sig med olika hastighet i närheten af hvarandra, sträfva de snabbare att påskynda de långsammare och de senare att fördröja de förra. Orsaken härtill är den s. k. inre friktionen eller viskositeten i vätskan, på hvilken en s. k. friktionskoefficient är måttet. Denna utgör en af de viktigaste konstanterna, som karakterisera en vätska. Öfver den inre friktionen i vätskor hade på 1840-talet beundransvärdt noggranna undersökningar utförts af POISEUILLE, som observerade tiden för vätskors utrinnande genom fina kapillarrör och äfven uppställde teorin för detta fenomen. SLOTTE använde POISEUILLES metod och utrinningsapparat, som han dock förbättrade och gjorde bekvämare att begagna. Han värkstälde därmed ett stort antal friktionsmätningar och framstod redan då genom de gjorda försöken och den teoretiska behandlingen af resultaten som en ytterst omsorgsfull, kritisk och erfaren experimentalfysiker. Med det fysikaliska arbetet var ett betydande rent kemiskt arbete förenadt, som bestod i beredning och rening af salter samt analyser af syror och saltlösningar. Ledande synpunkter vid SLOTTES undersökningar voro sträfvan att å ena sidan finna ett samband mellan saltlösningars inre friktion och salternas kemiska sammansättning, å den andra att närmare undersöka friktionskoefficientens beroende af temperaturen. Tidigare hade SPRUNG kommit till viktiga resultat, som kunde sammanfattas i två satser:

1. „Den inre friktionen hos lösningar af de salter, hvilka metallerna K och Na samt radikalen NH, bilda med syrorna H,SO,, HCI, HNO3, HC103, HBr och HJ, följer, vid lika koncentrationsgrad och samma temperatur hos lösningarna, med hänsyn till syrorna den ordning, i hvilken de äro uppräknade, så att friktionen är störst hos sulfaterna, minst hos jodiderna.“

2. Med hänsyn till baserna gäller för de salter, hvilka K, Na och NH, bilda med de ofvan uppräknade enbasiska syrorna, att vid lika koncentration och temperatur, lösningar af natriumsalter besitta den största, lösningar af ammoniumsalter den minsta viskositeten.“ Sulfaterna göra dock ett mindre undantag härifrån, i det kaliumsulfat har något mindre friktion än ammoniumsulfat.

[ocr errors]
[ocr errors]

-4

SLOTTE fann den första Sprung’ska regeln vara den väsentligare; den i ett salt ingående syreradikalen spelar en viktigare roll för lösningarnas inre friktion än basen. Denna regel tydde på att ju mera komplicerad molekylen är hos de salter, som bildas af samma metall med olika syror, desto större är också viskositeten hos saltlösningar af samma koncentration och temperatur. Till bekräftelse af detta sakförhållande undersökte han den inre friktionen hos ett flertal saltlösningar af den tvåbasiska kromsyran H,Cro, och af den trebasiska fosforsyran H,PO,. Han fann därvid att kromaterna med afseende å den inre friktionen inordnade sig i den Sprung’ska serien mellan sulfaterna och kloriderna samt att de normala fosfaterna af alla undersökta salter hade den största viskositeten. Men vidare bestämde SLOTTE också den inre friktionen hos lösningar af syrorna själfva; dessa kunna ju i viss mån också uppfattas som salter, nämligen med väte som bas. SLOTTE fann, att syrorna också i allmänhet inrangerade sig i den Sprung’ska serien, så att t. ex. svafvelsyra, saltsyra och salpetersyra med afseende å den inre friktionen följde samma ordning som deras salter. Endast kromsyran bildade härvid ett undantag.

Vid dessa och tidigare undersökningar mättes lösningens koncentration genom viktsmängden substans på 100 delar vatten, men Slotte anlade därjämte den moderna synpunkten att mäta den efter normalitet, hvarvid likanormala lösningar på samma mängd af lösningsmedlet innehålla lika många molekyler af saltet. Själfva namnet normalitet förekom dock ej på den tiden; det är en af den nyare fysikaliska kemins skapelser, numera ytterst alldagligt. Resultaten voro i hufvudsak desamma som på det förra sättet.

Medan saltlösningarnas inre friktion bestämdes vid fyra olika temperaturer 10°, 20°, 30° och 40° C, fann sig SLOTTE på grund af tidigare undersökningars bristfällighet föranlåten att göra en fullständig undersökning öfver vattens inre friktion från 0,2° ända upp till 97° C. Den inre friktionen hos vätskor har den märkeliga egenskapen att förete en mycket stark föränderlighet med temperaturen, ej alls jämförbar med t. ex. täthetens eller kapillaritetskonstantens förändring, utan snarare med de konstanter, som hänföra sig till vätskans mättade ånga. För friktionskoefficientens hos vatten beroende af temperaturen uppställde SLOTTE en enkel och noggrann formel, hvars tillämplighet äfven på andra vätskor han dessutom ådagalade. Af SlotTES formel hafva senare forskare på detta ända till senaste tid mycket bearbetade område haft stor nytta.

Resultaten af undersökningarna öfver vätskors inre friktion publicerades också i ett par uppsatser i WIEDEMANNS Annalen der Physik, delvis redan före själfva licentiatspecimen. Sitt arbete på detta område fortsatte SLOTTE också

[ocr errors]
[ocr errors]

framdeles och delgaf resultaten åt Vetenskapssocieteten i afhandlingar från åren 1890, 1895 och 1905. Desamma innehålla dels nya noggranna bestämningar af vattnets inre friktion vid olika temperaturer, dylika bestämningar för olivolja och kvicksilfver, den vätska, som af alla har den enklaste sammansättningen, undersökningar af olika formlers användbarhet för framställningen af den inre friktionens hos vätskor beroende af temperaturen, dels teoretiska spekulationer öfver sambandet mellan inre friktion och molekylarkrafter i en vätska, som gå ut på både att härleda en icke empirisk formel för sambandet mellan inre friktion och temperatur och att finna de lagar, enligt hvilka vätskemolekylerna attrahera hvarandra. Slotte kommer här in på ett område, de flytande och fasta) kropparnas molekylarfysik, på hvilket ett stort antal af hans senare undersökningar röra sig.

Genom KRÖNIGS, Clausius', MAXWELLS, BOLTZMANNS m. fl. monumentala arbeten har gasernas molekylarfysik bragts till en hög grad af fullkomning. Genom att utgå från enkla antaganden öfver gasmolekylernas rörelse lyckas man teoretiskt härleda nästan alla kända egenskaper hos gaserna och kan konstatera, att dessa i verkligheten förhålla sig nogrannt såsom denna s. k. kinetiska gasteori ger vid handen. Framgången hos denna vackra teori beror till stor del på att en gas molekyler under vanliga förhållanden befinna sig på så stora afstånd sinsemellan, att de icke utöfva nämnvärda krafter på hvarandra, de stöta endast tidtals tillsammans med hvarandra eller med kärlväggarna och återkastas därvid. Tillämpar man på detta kaos af oordnade rörelser i det så att säga oändligt lilla grundsatserna inom sannolikhetsläran, så finner man välordnade, lagbundna förhållanden inom det ändligas värld, m. a. 0. de kända gaslagarna. För fysikerna har det nu länge hägrat som ett ideal att kunna härleda vätskors och fasta kroppars egenskaper ur antaganden öfver rörelserna hos deras molekyler, att ställa upp en kinetisk teori också för vätskor och fasta kroppar. Denna uppgift är emellertid på grund af molekylernas ömsesidiga, icke närmare kända inverkan på hvarandra väsentligen svårare än uppgiften för gaser, och tillsvidare har man i stort sedt icke kommit särdeles långt på detta område. SLOTTE har emellertid kanske mer än någon annan bearbetat det från olika sidor och funnit en mängd vackra detaljresultat; det stora målet, en slutlig tillfredsställande kinetisk teori för vätskor och fasta kroppar, har aldrig upphört att skimra för hans inre blick; från olika håll har han sökt närma sig det och äfven gjort vackra eröfringar inom det främmande okända landet. Först på sista tiden har detta arbetsområde med allvar upptagits äfven af andra forskare.

« EdellinenJatka »