Sivut kuvina
PDF
ePub
[ocr errors]

ett högre plan vid bedömande av företeelserna inom samhälls- och människolivet, han ville att skulle vinna insteg inom pressen, som ju skulle icke blott återspegla utan även leda och uppfostra. I vilken mån Mattsson lyckats i denna strävan, kan väl i detta nu icke bedömas, men utan inflytande och betydelse har den för visso icke varit. Han ställde kanske varm idealist som han var målet för högt, för att detsamma skulle kunnat förverkligas i fråga om dagspressen med dess arbetsmetoder, möjligheter och resurser åtminstone i vårt land. Inom tidningsmannavärlden, så högt man än där skattade Mattsson, var man icke fri från intrycket, att han intog positionen av en publicistikens mentor, men man betvivlade icke hans rena avsikter eller bestred hans överlägsenhet. Vårt lands äldsta tidningsman har om honom yttrat, att han blev den svenska pressens i Finland mest mångsidiga och mest lysande representant på grund av sitt medfödda geni och sin rika begåvning“, men han tillägger, att han icke blivit det han blev utan en djup fond av arbete.

Lätt flöt språket ur hans penna, lätt formade sig tankarna i ord. Det var, såsom han själv sagt, en njutning för honom att arbeta med språket, att tvinga fram det riktiga uttrycket. Det var hos honom den vetenskapligt skolade och tänkande mannens exakthet och konstnärens sinne för det sköna i uttrycket i lycklig förening. Men det var icke det plastiskt sköna i stilen han strävade efter, utan mera välljudet och färgharmonin. Han var genommusikalisk och såsom språkkonstnär var han främst musiker och målare. Den skämtsamma, lekande stilen, kåseriet, humorn och ordvitsen, var väl hans starkaste sida, men även allvarstonerna lågo honom nära. Under den skämtsamma formen eller det filosoferande kåseriet gömde sig oftast djupt allvar och under de lätta melodierna hördes ofta vemodets toner ljuda. Huru vackert och kraftigt kunde han icke teckna en stor mans livsgärning, med vilken fin känsla och smak kunde han icke måla förgångna tiders kultur och konst och huru mästerligt kunde han icke skildra naturen, giva uttryck åt dess stämning, då hans lyssnade till havets musik, till bärgens röster, till pinieskogarnas sagosorl eller stjärnehimmelens gnistrande legioners oändlighetsspråk. I dylika skildringar, vilka ofta förekommo i hans resebref, förnim

I mer man icke blott den skarpa iakttagaren utan även en lyssnande, fint uppfattande själ, en djup religiositet i panteistisk mening. Människokrypets litenhet i universum

, och människoandens evighetsvärde stodo icke för honom såsom oförenliga motsatser. „Han talade om allt“, yttrar Alb. ENGSTRÖM, ,om filosofi, seismologi, dynamik, mate

„ matik och andra dystra hemligheter. Han skrev om djupet i människornas själar och försökte översätta Guds språk till svenska“. Men det är naturligt att bland det myckna han skrev och gav sina läsare stundom även fanns sådant, som icke var av fullhaltigt värde. Även den rikaste kan ju understundom känna sig tom, även den mest givande åder kan någongång sina, men tidningsmannen får icke kasta bort pen

[ocr errors]

nan, även om han ville det. Och den som har skämtets och vitsandets gåva i blodet, kan i svagare stunder frestas att begagna den även på ett mindre lyckligt sätt. Det får man icke heller här glömma.

MATTSSONS kynne och stil såsom humorist hade sin alldeles individuella prägel. Själv kände han sig i detta avseende befryndad med tysken VIKTOR AUBERTIN och österrikaren KARL KRAUS, båda journalister och medarbetare i stora världsblad. I den förra såg han till och med en sin läromästare. Även erinrar hans kåserande stil mycket om tysken Otto Julius BIERBAUMS. Då man läser dennes „Reisegeschichten“ kommer man ovillkorligen att tänka på Mattssons resebrev. Det är samma egenartade sammanflätning av god humor och allvar. MATTSSONS gemyt var rent germanskt. Bland humoristerna i den svenska litteraturen är det måhända HENRIK BERNHARD PALMAER, i förra hälften av senaste århundrade, med vilkens hans kvickhet och stil, till art och genialitet, visar mest släktskap. Rätt egendomligt är, att även PalmaER var kemist och därtill med hög begåvning. Men han var en person med ringa energi och ut

. hållighet. Det var om honom BERZELIUS säges hava yttrat, att han var den största syndaren i Svea rike“, varmed han ville antyda, att ingen svensk man gjort ett så sparsamt bruk av så rika naturgåvor som PALMAER. MATTSSON förvaltade sina pund annorlunda. Hans sorg var snarare, att icke kunna göra dem tillräckligt fruktbringande.

Huru kvantitativt betydande MATTSSONS publicistiska skriftställeri var, kommer till synes i hans

Valda skrifter“, vilkas utgivande nyligen begynt. Det urval ur hans resebrev, populärt-vetenskapliga uppsatser, „I dag“-kåserier m. m., som i verket kommer att ingå, beräknas fylla 60 häften med inalles 120 tryckark.

I en levnadsteckning över GusTAF MATTSSON bör icke glömmas erinra om att, ehuru han icke kände sig dragen till den egentliga politiska eller den socialpolitiska verksamheten, han dock, på grund av sina mångsidiga intressen också åt det praktiska hållet, sina kunskaper och sin framstående personlighet ombetroddes med allmänna uppdrag av hithörande art. Vid landtdagen 1905–1906 var han medlem av borgareståndet såsom representant för Kaskö stad. Hans speciella mission från valkretsen var att verka för en från stadens synpunkt sett lycklig lösning av den sydösterbottniska järnvägsfrågan. Tack vare Mattssons skickliga argumentering och slagfärdighet i debatten Kristinestad—Kaskö fick frågan en för den stad han representerade lycklig lösning. Vår enkammare skulle säkert haft gagn av en person med Mattssons läggning och förutsättningar, men, grundad som den tyvärr är på partival, finns där icke rum för „vildar“. Partiramen var honom för trång. I anledning av en anhållan om medarbetareskap i en ny svensk folktidning yttrade han år 1906 i ett brev: „Jag har icke kommit från min rabulistiska ståndpunkt gentemot en del svensktsinnade, den del som inom det nya folkpartiet är tongivande. I positiv politik är jag fortfarande ett en

[ocr errors]

fant terrible och vill icke såsom politisk vilde komma ont åstad beträffande ett företag, som borde få åtnjuta alla svensktalandes sympati“.

Under en följd av år tillhörde han stadsfullmäktige i Helsingfors och var, i följd av sina kunskaper, sin intelligens och sina kvicka inläggg i debatten, särskilt i tekniska och humanitära frågor, en uppburen medlem av stadens höga råd.

Mattssons läggning och personlighet torde någorlunda tydligt framträda i den skildring som här givits av hans strävanden och verksamhet. Och dock behöver denna förfullständigas. Jag citerade ovan ett yttrande av honom om den „lugngivande oro“, vari han trivdes gott. Det var ett uttryck för hans lust att få deltaga i ett intensivt, sjudande arbete, som spände alla nerver och krafter. Och alla, som sett honom i kamratkretsen eller sällskapslivet, fingo intrycket, att det hos honom sprudlade av livsglad, utåtriktad intellektuell aktivitet, som stod i rapport med hans omgivning. Men icke desto mindre kände han sig såsom en ensam man. Redan i sin ungdom skrev han dikter till ensamhetens och den stilla, tysta nattens lov. Och då han

Och då han i senare år gav uttryck åt ensamhetens behag, så kan man ju gott förstå detta behov att emellanåt komma bort från arbets- och människovimlet, ett behov, som han delade med alla djupare anlagda naturer. Men det var icke blott detta. Han kände sig även ensam bland människorna. Han fann beröringen med dem ytlig och kall, vilket kan synas sällsamt hos en person med hans läggning, hos en person, så uppskattad och beundrad som han var det. Men det var icke därpå det för honom kom an. Han längtade efter en inre personlig kontakt med människorna, efter större omedelbarhet och frigörelse från den yttre konventionella och än mer den inre bundenheten. Jag känner icke“, skrev han under sitt sista levnadsår, „något behov av pris och ros och kan stundom hysa tacksamhet för raka motsatsen, om den kommer öppen och ärlig. Men väl fryser jag ofta av den tysta kylan omkring mig, av denna underliga temperamentslöshet hos hela vårt folk, av denna märkvärdiga rädsla för personlig och mänsklig kontakt, som kommer så många frön i vår fattiga jord att förtvina“. Och under vistelsen på ett sanatorium känner han, hurusom han har absolut ingen andlig valuta av umgänget med sina olyckskamrater, bland vilka dock funnos sådana, som voro högt bildade samt levat och sett mycket. „Jag blott förflackas“, säger han, „genom att i tal och tankegång placera mig på deras plan“. Och han grubblar över, varför han överhuvud i livet icke fått vara i sådant sällskap, som vore för honom den givande parten. Alltid är det förstå mig rätt“

yttrar han, „jag som konsumeras. Detta beror nu visst icke till någon väsentligare del på mina små talanger, utan det är en olycklig missplacering av mitt jag. Följden är, att jag aldrig växer genom annat, än det oroliga och svaga inre liv jag för“. Och han tillägger ytterligare: „I mitt mest bildade umgänge Argus kretsen

har jag

[ocr errors]
[ocr errors]

att göra med dels ensidiga, dels så underligt slutna och framförallt kalla varelser, att min typ icke går ihop med deras. Kort sagt, jag är en mycket ensam man. Vore jag helst självkär i den mån, att jag vore mig själv nog. Men det är jag absolut icke“.

Giva icke dessa självbekännelser en djupare färgton åt hela hans personlighet, än den bild därav, som uppenbarar sig i hans yttre verksamhet och förhållande till människor?

I det föregående har antytts om den sjukdom, som sedan bröt Mattssons krafter i jämförelsevis unga år. Redan då han var omkring 30 år visade sig misstänkliga symptom, men det var först under en utrikesresa 1906, i München och Brüssel, de togo en bestämdare form och vid hemkomsten konstaterades en begynnande tuberkulos. Han sökte närmast bot å Nummela sanatorium, dock under en tyvärr alltför kort tid, och sommaren 1907 företog han sin bekanta resa till de kanariska öarna, „de lyckliga öarna“, vilken sommarfärd han på ett livfullt, oöverträffligt sätt skildrade i tidningskorrespondenser, vilka sedan utkommo i bokform. Våren 1910 inträdde en tydlig försämring i hans helsotillstånd och han begav sig då till Schatzalp-Davos, där han dock icke gav sig ro att stanna längre än till julen. Sanatorielivet och ett pedantiskt vårdande av den egna helsan gick icke ihop med hans livliga temperament och verksamhetsbegär eller behov av nya intryck. „MATTSSON kan icke bliva frisk, han kan icke sköta sin helsa“ skrev en finsk läkare som besökte honom i Davos. Med stort jämnmod -- ett drag av vacker manlighet bar han sin sjukdom. Han talade icke mycket därom och beklagade sig icke. Åt sentimentalitet och pjunk med sig själv gav han icke rum. Men väl försökte han hålla modet uppe genom arbete och genom att visa ett möjligast glättigt sinne. Svårt nog var det ibland.

Svårt nog var det ibland. Då i början av år 1912 hans strupe var starkt angripen och han av sin läkare var förbjuden att tala, skrev han i ett privat brev: „Hela denna historia gör en folkskygg och misantropisk och det är en förskräcklig komedi att samtidigt skriva glada saker i Dagens Tidning“.

Det enorma arbete han tog på sig genom huvudredaktörskapet för Dagens Tidning utan att därför helt lämna sina andra sysselsättningar var naturligtvis för mycket för hans redan starkt angripna helsa, och då denna tidning, för vilken han offrat så mycket arbete och intresse, måste upphöra, kände han det ganska slut med krafterna, men han minskade icke mycket på arbetsbördan. En längre tids vila i sydligare luftstreck, en vila, vilken tillika skulle bereda honom tillfälle till nya intryck, kunde möjligen ännu förlänga hans livstråd. Och så företog han senaste vår, med understöd av en av de

. många vänner hans penna förskaffat honom, den långresa runt Afrika, som vi ju alla av hans reseskildringar känna, en resa som ofta hägrat för hans själ, i vilken hans ungdomliga moders drömmar, då hon under sin korta varma levnadsvår färdats samma väg, tagit gestalt. Själv skriver han härom i ett enskilt brev: Jag har en speciell

[ocr errors]

anledning att glädjas åt denna resa, i det att mina föräldrar såsom nygifta i tiden rundade Kap, på barken „Hoppet“ från Åbo, först på l'esa till Bombay och sedan retur, medan åter min farfar, som var en väldig seglare i herranom, såsom den första finska kapten seglade upp i Röda havet ända till Suez (1860). Tidigare hade han med Åbobriggen Toivo“ anno 1846 gjort kustfart på västsidan av Afrika. Det är alltså en smula släkttradition att skrapa kanterna på den kontinenten, och om jag gör det som simpel passagerare, är det ju ändå en liten gärd åt fädrens minne. Min farfar och far voro båda prima karlar och jag är så här unter uns stoltare över dem än det skulle offentligen passa sig“.

Huru njöt han icke av denna färd, som förde honom långt bort från vardagslivets grå och dess slitande plikter. Ensamheten i umgänget med naturen var för honom en vederkvickelse av renaste art. „Att resa allena i tre månader med oceanen kring sig och korta strandhugg vid öknar, korallrev och Guds välsignelses kuster“, skrev han, „är nästan ett gift i täta doser. Sedan blir det ännu svårare att komma till rätta med samhället och nästan“. Finge man dömma av hans egna skildringar från färden, var författaren ingalunda en dödsdömd sjukling utan en resenär, strålande av levnadslust med öppet öga för natur och människor. Alldeles så var det nog icke, om ock färden utan tvivel hade blivit för honom välgörande, om den ostört fått fortgå. Men resan fick ett oväntat och för dess syften mycket ogynnsamt slut. Turen om hörnet“ var gjord och han befann sig i Daressalam, en liten ort på Afrikas ostkust i tyskt kolonialland, då världskriget bröt ut. Resan måste här avbrytas. Fartyget måste upplåtas till militära ändamål och redan några dagar senare fick orten en påhälsning av engelska krigsfartyg och skarpa skott från deras kanoner. Det lyckligaste hade väl varit, om han stannat här, men avskuren från varje möjlighet av förbindelse med hemlandet ovisst för huru lång tid ville han försöka komma till Norden. Det lyckades honom att jämte ett par av sina reskamrater - en engelsk professor och hans fru - fly till Zanzibar och därifrån till Durban, där de funno en båt på väg till England. Färden till Liverpool, vilken räckte tre veckor, var på grund av förhållandena ombord för en person i hans helsotillstånd mycket ogynnsam. Å den överfyllda båten måste han dela en liten hytt med en arbetare, vilken, såsom han säger aldrig klädde av sig, aldrig tvättade sig och rökte om nätterna. Det fanns ingen möjlighet att få byta. Ej heller fick man sova på däck“. Och han tillägger: „Hela denna resa under det ständiga trycket att vara utan pengar var naturligtvis för mycket för mitt skrabbiga jag. Intet att undra över, om jag sedan kroknade“. Avmagrad och svag återvände han till hemlandet. Han begynte emellertid åter med tidningsarbetet och redigerade sin resebok. Men han hann icke själv slutföra detta arbete, innan han måste ut på den långa resa, från vilken ingen återvänder, måste göra den stora turen om det hörn, där evighetens

[ocr errors]
« EdellinenJatka »