peraturkoefficienter. Öfver dessa har han också utfört omfattande experimentella bestämningar vid olika temperaturer, framställda i den i tre delar utgifna stora afhandlingen: Ueber die Elasticität der Metalle. I år 1910 utförda slutliga bestämningar af kompressionskoefficientens temperaturkoefficient stöder sig SLOTTE på af GRÜNEISEN verkställda nya direkta bestämningar af den s. k. PoISSON'ska konstanten i elasticitetsteorin, hvilken annars beräknas indirekt från de båda elasticitetsmodulerna för dragning och torsion. Han underkastar i dessa afhandlingar sin kinetiska teori ett prof genom att enligt en ur teorin härflytande formel beräkna fem särskilda metallers smälttemperaturer. De teoretiskt erhållna värdena visa en mycket anmärkningsvärd öfverensstämmelse med de direkt bestämda smältpunkterna, undantaget dock platina. Värdena af smältpunktstemperaturen utfalla nämligen:

SLOTTES kinetiska teori för de fasta kropparna kan visserligen ej sägas komma fullkomligheten nära, - ibland litar han kanske också något för mycket på sina tal och formler, men såsom redan framhållits, ligga svårigheterna i sakens egen natur, i det man tvingas att göra mer eller mindre osäkra eller grofva grundantaganden. Denna teori skall emellertid städse kunna betraktas som ett mycket värdefullt bidrag till molekylarfysiken och atomistiken och som det första större steget på detta okända område mot en framtiden förbehållen fullkomligare teori. Den kinetiska teorin för fasta kroppar är ogensägligt SLOTTES lifsverk inom den fysikaliska forskningen.

Men utom för den kinetiska teorin för materien intresserade sig SLOTTE i synnerhet för den därmed nära sammanhängande värmeteorin eller termodynamiken, hvilken för öfrigt utgjorde den enda del af fysiken, inom hvilken han på ämbetets vägnar hade att meddela en högre stående undervisning än den mera elementära grundkursen i allmän fysik. Inom den kinetiska teorin påträffas, såsom naturligt är, flerestädes termodynamiska betraktelser, som äro skickligt sammanväfda med den och utan hvilka resultaten ofta ej alls hade kunnat ernås. Bland fristående termodynamiska afhandlingar märkes en, som behandlar inverkan af torsion på en cylindrisk eller prismatisk kropps termodynamiska tillstånd. Genom vridningen erfar kroppen en utomordentligt liten temperatursänkning, som SLOTTE också försökte bestämma experimentellt; detta lyckades dock ej på grund af denna verkans litenhet. Också sådana konstan

ter hos kroppen, som t. ex. dess specifika värme, undergå härvid små förändringar, öfver hvilka intressanta beräkningar anställas..

En annan termodynamisk afhandling sysslar med kvicksilfrets ångbildningsvärme och ångspänning och har till ändamål att på grund af det ur termodynamiken härflytande sambandet mellan ångbilningsvärmet och ångspänningens förändring med temperaturen teoretiskt kontrollera några af andra forskare utförda experimentella bestämningar af kvicksilfrets ångbildningsvärme. SLOTTE uträknar därjämte en tabell för detsamma som funktion af temperaturen.

I en liten uppsats från år 1907 meddelas ett nytt bevis för termodynamikens andra hufvudsats, som har fördelen att samtidigt leda till en klar och noggrann definition af den absoluta temperaturen, hvarmed såsom nämnts förstås temperaturen räknad från den absoluta nollpunkten, som nära sammanfaller med 273 grader på Celsiustermometern. I en annan mindre uppsats ingå några termodynamiska spekulationer öfver kropparnas förhållande vid den absoluta nollpunkten. Det kan förtjäna omnämnas, att man på den allra sista tiden lyckats komma den absoluta nollpunkten utomordentligt nära och sålunda verkligen experimentellt taga reda på, huru kropparna förhålla sig invid den. Resultaten, för hvilka man främst har KAMERLINGH-ONNES att tacka, den forskare, hvilken det lyckades att betvinga den sista okondenserade gasen, helium, och bringa den i vätskeform, hafva varit ytterst anmärkningsvärda, delvis revolutionerande inom vetenskapen.

Ytterligare märkas några afhandlingar med ämne ur elektricitetsläran, af hvilka den anmärkningsvärdaste torde vara en, i hvilken SLOTTE uppställer en enkel relation mellan ett dielektriskt ämnes dielektricitetskonstant och dess specifika volym. Produkten af den senare och en viss funktion af den förra visas, med stöd af experimentella data, för en och samma kropp hafva samma värde i det fasta, flytande och gasformiga tillståndet. Denna produkt betecknar den volym, som utfylles af de elektriskt ledande partiklarna inom kroppen, efter det de oledande mellanrummens volym fråndragits. En dylik konstitution hos dielektriska kroppar tänkte sig nämligen redan MosoTTI Och CLAUSIUS.

Åren 1885 och 1887 gjorde SLOTTE fotometriska bestämningar af ljusstyrkan hos en glödlampa för olika värden af den genom lampan gående strömstyrkan och fann för sambandet mellan båda ett ganska enkelt uttryck, hvilket har sitt intresse för elektrotekniken.

SLOTTE har också offentliggjort särskilda anordningar för fysikaliska demonstrationsexperiment och apparatkonstruktioner, bland hvilka i synnerhet en apparat för bestämning af värmets mekaniska ekvivalent funnit användning.

Bland populära uppsatser af SLOTTE förtjäna nämnas den i Finsk Tidskrift år 1896 publicerade „Om de elektriska strålningsfenomenen" och den i samma tidskrifts följande årgång ingående „Atomistiken och dess framtid".

"

Särskilda produkter af SLOTTES insikter och flit föreligga ännu i trenne större fristående verk, nämligen afdelningen om matematiken och fysiken uti „Åbo universitets lärdomshistoria", af år 1898, och de båda läroböckerna: „Fysikens grundprinciper, handbok för studerande", Helsingfors 1913, samt Mekaniska värmeteorin och dess viktigaste tillämpningar, I, II", Helsingfors 1912. Uppdraget att utarbeta det första arbetet, som utgör en länk i den ståtliga rad af publikationer, till hvilka vårt universitets 250 års jubileum gaf upphof, tilldelades af Svenska Literatursällskapet åt statsrådet A. MOBERG, men öfvertogs efter dennes frånfälle af SLOTTE. Till detta arbete hade redan MOBERG samlat mycket material, men torde SLOTTES andel i arbetet dock vara väsentligt större. Det gällde främst att genomgå en väldig mängd gammal akademisk disputationslitteratur, sådan vår tid oftast har rätt ringa sinne för, och författa referat öfver densamma. Detta har SLOTTE gjort ytterst samvetsgrannt och synes ej blott pligtskyldigast utfört, utan äfven lifligt intresserat sig för sitt uppdrag. Af boken får man föreställningen, att man uti det gamla lärdomssätet vid Auras stränder väl följde med sin vetenskap, om man också ej själf skapade synnerligt nytt, åtminstone hvad matematiken, fysiken och astronomin beträffar. En förändring inträffade egentligen först mot Åboperiodens slut, då, för att endast nämna par exempel, sådana storheter som HÄLLSTRÖM Och ARGELANDER beklädde professurer vid universitetet. SLOTTES stil är i hela boken klar och målande och med stort nöje läser man dess sammanfattande, något korta slutkapitel.

Läroboken "Fysikens grundprinciper" har den stora förtjänsten att med lagom omfattning eller snarare lämplig koncentration meddela det hufvudsakliga inom fysikens olika delar, så att fortsatta studier med fördel kunna byggas därpå. Vid behandlingen, som är åskådlig och ledig, begagnas elementarmatematiken, men uti stycken med finare stil kommer också differential- och integralkalkyl till användning. Visserligen saknas ett och annat, som redan på detta stadium kunde vara af nytta för en blifvande tekniker, så t. ex. en kort utläggning om dynamomaskiners och motorers verkningssätt, men torde detta bero på den erfarenhet SLOTTE förvärfvat, om hvad som verkligen kan medhinnas och inläras väl under den disponibla tiden. Man kan ej heller säga, att boken skulle skattat för mycket åt de modernare åskådningarna inom fysiken; så anföres endast på ett ställe namnet elektron, som dock betecknar

ett begrepp, som i den nyare fysiken begynnt spela en dominerande roll. I SLOTTES läggning låg en viss konservatism; han var väl ej emot det nya, men han ansåg, att man bör fasthålla vid det gamla, som befunnits vara godt, äfven då annat nyare konkurrerade därmed. Delvis gick han kanske också så försänkt i egna forskningstankar på sina specialområden, att han ej intresserade sig tillräckligt för att taga reda på en god del af det nya inom fysiken, som vår tid i starkt crescendo kommit fram med, detta gällande dock mera beträffande nya teorier än experimentella vinningar. I alla fall fyller boken väl sitt ändamål att gifva en grundläggande, mera elementär kurs i fysiken i dess helhet.

Liksom läroboken i allmän fysik har också läroboken i mekanisk värmeteori framgått ur föreläsningar, hållna under en lång följd af år vid Polytekniska Institutet. Man märker på densamma, att SLOTTE fattat sin uppgift med hängifvenhet och varit synnerligen intresserad af ämnet, som ju för resten ligger inom ett af de forskningsområden han själf odlat. Framställningen är genomskinligt klar och ägnad att entusiasmera en matematiskt anlagd elev för ämnet. Ställvis märkas reminiscenser af mästaren CLAUSIUS. I boken behandlas efter en matematiskt-mekanisk inledning första och andra hufvudsatsen i den mekaniska värmeteorin, hvarefter dessa i en senare afdelning tillämpas på mättade ångor i förening med motsvarande vätskor samt på homogena kroppar. Dessa tillämpningar hafva ännu en allmän karaktär; längre gående mera tekniska tillämpningar på maskiner inom tekniken förekomma knappast. I företalet säger SLOTTE, att han ej kunnat upptaga mångfaldiga andra tillämpningar af vetenskapligt och praktiskt intresse än dem, som han ansett allra viktigast, samt att en fortsättning af arbetet ligger i dess plan. Denna fortsättning, som hade kunnat blifva af alldeles särskildt intresse för den tillämpande teknikern och konstruktören, var det honom ej mera förunnadt att utgifva; icke heller torde den för föreläsningarna i ämnet disponibla tiden lämnat rum för en sådan fortsättning af kursen.

I vår tid tenderar fysiken liksom flertalet andra vetenskaper att på en gång kraftigt utveckla sig åt många håll; en sådan gren af synnerlig vikt för en tekniker är den, som numera benämnts teknisk fysik och som rönt stort beaktande vid några utländska tekniska högskolor. Att hoppas är att den inom en snar framtid skall komma mera till sin rätt äfven hos oss. Den kunde då bli ett kraftigt stöd för de rent tekniska disciplinerna.

Vända vi ännu efter denna karakteristik af SLOTTES verksamhet blicken tillbaka till honom själf, så finna vi att han var en energisk personlighet med

kraftig vilja, till sin karaktär var rättfram och trofast, till sitt väsen varmhjärtad, till sin natur fredsälskande och försonlig, gaf erkännande åt andra, men förstod att bestämdt stå vid sina åsikter. Kunde han någon gång blifva häftig och till och med förgå sig, gick det dock snart öfver och bjöd han till att godtgöra skadan. Han såg mest tingen från deras ljusa sida, i förtröstan på en allvis försyn, och var villig att hjälpa med råd och dåd, där han så kunde. Sitt svenska modersmål och svenskhetens sak var han varmt tillgifven, men han var långt ifrån en partiman.

SLOTTE var en pålitlig vän och kamrat; tidigare deltog han rätt mycket i sällskaps- och kamratlifvet, men på senare år drog han sig mera tillbaka och höll sig hufvudsakligast till en trängre krets af gamla vänner, som då och då träffades. Många exempel på SLOTTES humor omtalas. Så mötte honom en varm dag i början af maj, då våren var sen och hafvet just höll på att afkasta sitt istäcke, en af de yngre kamraterna vid Institutet. SLOTTE var iklädd päls; på frågan: „skall farbror ej ren lägga bort pälsen" svarade han: „nej, isen behöfver värme för att smälta och jag vill ej ge af min egen värme“.

SLOTTES lust och glädje var arbetet och den vetenskapliga forskningen. Denna tilltog i intensitet med åren, men deras tyngd och ansträngningarna begynte dock på senare tider trycka honom, utan att likväl ändra hans sinne. Från arbetet i läroanstalten sökte han hvila i hemmets lugn, i kretsen af sin familj. Hans maka var FREDRIKA EMILIA FINELIUS, dotter till kapellanen, sedermera prosten i Gamla Karleby landsförsamling KARL AUGUST FINELIUS. Äktenskapet hade ingåtts en sommardag den 15 Augusti 1876, och tvänne söner öfverlefva SLOTTE.

Vid vårterminens slut fröjdade sig SLOTTE synnerligt öfver den stundande sommarvistelsen på hans vackert belägna villa Björkviken i Vestra Skärgården nära Helsingfors. Väl följde de vetenskapliga tankarna honom också ända hit, men som motsats till tankearbetet förströdde han sig med att sköta om sin possession, att odla sina konstnärliga intressen, att snickra väderkvarnar, båtar och annat smått åt barnen m. m. På Björkviken drabbades han också af det slaganfall, som den 19 juli 1914 ledde till slutet, hvilket han motsåg med lugn förtröstan.