Sivut kuvina
PDF
ePub

det lyckades honom att väsentligt mildra uttrycken av puerilt partisinne mellan representanterna för de båda språkgrupperna. Och så inträffade slutligen det märkliga, att vid ett nytt kuratorsval i den genom delning uppkomna första tvåspråkiga Åbo avdelningen Mattsson varmast understöddes av den finskspråkiga minoriteten. Tio år senare utsåg Å bo avdelning honom till sin hedersledamot.

Det var ju en även politiskt inycket brydsam och ungdomens känslor upprörande tid, under vilken Mattsson handhade kuratelet. Såsom jag, vilken då innehade rektoratet vid universitetet, med tacksamhet erinrar mig, lyckades han genom sin personlighet och sin klokhet inom sin krets verka för upprätthållandet av lugn och ordning. Huru ungdomen värderade honom på grund av hans personlighet, karaktär och varma känsla för dess strävanden, därom vittnade nogsamt dess hyllning vid hans sista färd. I dimmig december slogo studenterna i vita mössor vakt kring den döde, som varit en student som få.

År 1899 utnämndes Mattsson till biträdande lärare i kemi vid polyt. institutet, alltså till innehavare av den tjänst, som sedermera (1908), då institutet ombildades till teknisk högskola, blev förändrad till ett lektorat, och vilken Mattsson ända till sin död innehade. Men tillika ombetroddes han i särskilda repriser med handhavandet av andra lärarebefattningar vid institutet, så läraretjänsten i allmän kemi samt den i kemisk teknologi, extra lärarebefattningen i elektrokemi och assistentbefattningen i fysik, alltså en synnerligen mångsidig verksamhet, vittnande om huru bred bas han lagt för sina vetenskapliga studier. Medan han under terminerna var strängt upptagen av sin lärareverksamhet och andra värv, använde han ferierna till sin vidare utbildning och egna vetenskapliga arbeten. Allt sedan 1897 var han under en följd av år nästan varje sommar för detta ändamål i utlandet. Han studerade sålunda fysikalisk kemi och elektrokemisk analys i Göttingen hos NERNST och KÜSTER (1897), organisk kemi och gasanalys i Zürich hos BAMBERGER och LUNGE (1898, 1899, 1903) och idkade även en tid studier vid tekniska högskolan i Karlsruhe (HABER, 1902) och i München (HOFMANN, 1906). Särskilt Zürich uppsökte han gärna och utnyttjade de olikartade utbildningsmöjligheterna där, på samma gång han trivdes gott bland det schweiziska folket och i alpnaturen. Här utförde han också en del av de experimentella undersökningar, vilka lågotill grund för hans specimen för doktorsgrad „Pyrenets konstitution och genesis. Synteser och syntetiska försök“, som utgavs hösten 1905, och till vilka det första uppslaget givits av hans lärare professor KOMPPA. I början av följande år avlade han licentiatexamen.

Genom sitt förtjänstfulla specimen och övriga vetenskapliga meriter hade han förvärvat sig nödig kompetens för docentur och utnämndes till docent i kemi i maj 1906. Hans förmåga och arbetskraft togs också snart i anspråk för universitetsundervisningen, icke blott enbart såsom docent utan såsom t. f. adjunkt under tvänne läseår och i denna egenskap under ett läseår såsom t. f. professor i kemi. Samtidigt skötte han sin undervisning vid tekniska högskolan och hade sålunda att fylla ett arbetsmått, som varit mer än nog för en man med starkare helsa än hans. Om laboratoriiundervisningen vid universitetet i någon mån blev lidande under detta provisoriska arrangement, så kan han icke med skäl klandras härför. För själva undervisningen, för eleverna och deras arbeten hyste han mycket intresse, men administrationen av den stora inrättningen med dess mycken tid i anspråk tagande detaljer var honom något emot. Hans undervisningsverksamhet vid universitetet fortgick, om ock med avbrott på grund av sjukdom, under fem läseår. Ämnena för hans föreläsningskurser voro mera växlande än vid den kemiska undervisningen vanligen är fallet. Utom grundkurser i oorganisk och organisk kemi, föreläste han över fysikalisk kemi, syntetiska metoder i organiska kemin, kemisk statik och kinetik, radiumforskningen och alkemins historia.

Jag har själv aldrig varit i tillfälle att åhöra någon akademisk föreläsning av Mattsson, men hans elever torde varit ense om, att han såsom föreläsare var idealisk. Han egde som känt en utomordentlig lätthet att uttrycka sig även i tal på ett vårdat språk och synnerligen klart. Därtill kom hans fenomenala minne, vilket gjorde att han utan koncept eller anteckningar kunde i sina föreläsningar meddela icke blott sakliga detaljer utan även sifferuppgifter och till och med hela serier av sådana. Vid föreläsningarna för ett fåtaligt auditorium, såsom i en del kurser vid polyteknikum, inflätade han gärna i framställningen liffulla skildringar av intryck från studier vid utländska laboratorier och kongresser eller intressanta detaljer och anekdoter. Varöver han än föreläste, yttrar en av hans åhörare, karaktäriserades framställningen alltid av en övertygande klarhet, medryckande liffullhet och en sällsynt språklig elegans. De lyckligt funna orden och ordvändningarna bidrogo att fästa de omtalade företeelserna i minnet hos åhörarena. Trots sin eminenta föreläsningsförmåga ansåg Mattsson detta undervisningssätt inom kemin vara opraktiskt och ganska resultatlöst. Och han tillerkände ícke heller sina egna föreläsningar någon större betydelse för eleverna. Men dessa voro nog här av en annan mening. De åhördes gärna också av äldre, redan längre komna studerande.

En andra lärostol i kemi hade inrättats vid universitetet år 1908 och man närde, åtminstone i närmast intresserade kretsar, den önskan och förhoppning, att MATTSSON skulle bliva dess innehavare. Han hade också ansökt professuren. Hans gedigna studier, framstående lärarförmåga och höga begåvning hade utan tvivel tillfört vår professorskår en kraft, vilken varit till betydande vinning för vår högskola. Konsistorium önskade också i detta avseende jämna vägen för honom, möjliggöra för honom att ostört av andra värv kunna egna sig åt vetenskapliga arbeten och tilldelade honom våren 1909

[ocr errors]

ett Rosenbergskt stipendium att åtnjutas under tre år. En vittsyftande arbetsplan, hänförande sig till nya sidor av elektrokemisk forskning, hade han för sig uppställt såsom program, vilket han ville realisera under arbete främst hos ARRHENIUS vid Nobelinstitutet i Stockholm. Emellertid avsade sig MATTSSON stipendiet, och hvad detta innebar stod

, klart för alla. Det var ett avgörande som betydde ett avsked, icke från vetenskapen överhuvud, men väl från tanken på möjligheten att helt egna sig däråt, att göra den vetenskapliga forskarens och lärarens kall till sin främsta livsuppgift. Vad som innerst förmådde honom därtill, visste han kanske endast själv, men motiverna lågo säkert icke blott i yttre levnadsomständigheter utan även i ett inre krav, som han med sin ärliga, plikttrogna natur icke kunde tillbakavisa. Han hade låtit undersöka sitt helsotillstånd och erhållit rådet att för den närmare framtiden icke arbeta mer än han nödvändigt måste. „Att arbeta endast med halv maskin under åtnjutande av stipendiet, varken kan eller vill jag“, skrev han. Men knappast var tanken på sjukdomen det enda verkande motivet. Det synes som om han, med kännedom om sina månggrenade intressen, hyst tvivel om att helt, med all nödig koncentration, kunna egna sig åt universitetslärarens och vetenskapsmannens kall, ett tvivel som av sjukdomskänslan ytterligare stärktes. Samtidigt meddelade han också, att han icke komme att fullfölja sin ansökan om professuren, ehuru han hade några arbeten dels färdiga, dels under händer, vilka kunnat göra honom kompetent till denna, om han ock själv ansåg sin kompetens mycket knapp.

När jag nu slår karriärfrågan ur tankarna“, skrev han, „så tror jag också, att jag tar mitt vetenskapliga arbete på ett annat sätt och gläder mig på förhand åt att få utföra det uteslutande av intresse och precis och inom det område jag har lust för“.

Det var under perioden 1905–1910 MATTSSONS produktiva vetenskapliga verksamhet var som livligast. Därförinnan hade han i Tekniska föreningens handlingar (1904) offentliggjort en längre uppsats , Teknisk gasanalys“, tydligen föranledd av hans hos LUNGE i Zürich året förut bedrivna studier. Den klara orienterande sammanställning över gasanalysens viktigare metoder han här lämnar grundar sig delvis på egna erfarenheter och experiment. Han ville genom denna uppsats väcka våra teknikers uppmärksamhet på ett hos oss ganska förbisett vetenskapligt hjälpmedel vid talrika fabrikatoriska processer. Våra industriella inrättningar sakna, säger han, „den ständigt flödande källa av impulser och initiativ, sådana fabrikslaboratoriet och dess vetenskapligt bildade personal i sin fortgående verksamhet erbjuder“. Vid tekniska och hygieniska kongressen i Köpenhamn 1903 redogjorde Mattsson i ett sammanfattande föredrag över svavelhalten i lysgas för sina på detta område i Zürich utförda arbeten.

Hans doktorsspecimen är redan i annat sammanhang omnämnd. De egna undersökningar han här meddelar hade det i stenkolstjäran förekommande högt kondenserade kolvätet pyrens syntetiska uppbyggande till mål. För hans mångfrestande idékombina

[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors]

nen.

[ocr errors]

tionslust är betecknande, att han härvid inslog icke mindre än tretton olika vägar, av vilka tre förde till målet, alla av pyrogen art. Han lyckades genom dessa synteser ådagalägga, att pyrenet kan uppbyggas såväl ur naftalin somn ur difenyl, vilkas kärnor sålunda ingå i detta kolväte, varigenom dess konstitution, angående vilken en viss osäkerhet rått, kan anses bevisad. Arbetet vittnar icke blott om hans kombinationsförmåga utan även om stor experimentell skicklighet. Han är på god väg att utbilda sig till specialist på den pyrogena syntesens område och det vore skada, om han icke fortsatte på denna bana“ yttrade bedömaren, professor Aschan, i anledning av denna undersökning. I avseende å pyrenets genes ur stenkol genom torrdestillation uttalar Mattsson i anslutning till Heusters destruktionsteori den tanken, att det icke är en syntetisk produkt utan en primär sönderdelningsprodukt av de i stenkol sannolikt ingående mångkärniga komplexerna. Denna lockande uppfattning var nog icke riktig, såsom man kan sluta ur senare undersökningar av R. MEYER rörande acetylenkondensatio

I nära anslutning till detta arbete står hans pyrogena syntes av fluoren ur o-ditolyl. Härvid avspjälkes anmärkningsvärt nog en metylgrupp, vilket Mattsson sinnrikt försöker förklara genom en sterisk kollision mellan metylgrupperna, beroende på en tröghet i bindningen mellan de båda benzolresterna, i följd varav cisläget icke fritt övergår i transläge. „Man skall“, säger han, „måhända i en framtid lyckas överkomma fall av

„ geometrisk isomeri inom den ganska ytligt studerade difenylserien“, en förutsägelse, som genom några engelska forskares iakttagelse av isomera dinitrobenzidiner nyligen synes gått i fullbordan.

Från denna tid härrör också en undersökning över den såsom bifraktion vid fabriksmässig tillverkning av eter ur finskt råmaterial erhållna s. k. vinoljan. Genom upprepade långvariga destillationer lyckades han ur denna avskilja icke blott tidigare i den tyska vinoljan av Hartwig uppvisade utan även för densamma nya substanser.

Under åren 1909-1910 inlämnade han till offentliggörande i Vetenskapssocietetens skrifter icke mindre än sex undersökningar, delvis från olika områden, från analysens, från den kemiska och elektriska syntesens och från den fysikaliska kemins gebit. Han meddelade om en av honom uttänkt och utarbetad kolorimetrisk metod för bestämning av kväveperoxyd i gasblandningar, grundande sig på dess inverkan på jodkaliumlösningar. Huruvida den funnit vidare användning, är mig icke bekant. En annan undersökning avsåg arten av kvicksilvers inverkan på organiska haloidföreningar och fann han denna i överensstämmelse med kvicksilvrets natur och ställning i det periodiska systemet förlöpa dels såsom vid natriums inverkan under halogeneliminering, dels såsom zinks under avspjälkning av halogenväte, alltså dels i enlighet med den Wurz-FITTIGska, dels enligt den Zinck eska reaktionen. En undersökning av metalliskt kalciums inverkan på haloidföreningar ådagalade, att processen, såsom på grund av metallens tvåvärdhet syntes sannolikt, försiggår uteslutande i sistnämnda riktning. Kalcium kan således icke ersätta natrium men väl zink vid dessa reaktioner.

För elektrokemin hade Mattsson uppenbarligen en viss förkärlek såsom ock framgår ur hans reseplan i fråga om Rosenbergska stipendiet. Där fanns mycket nytt land att upptäcka och många överraskande iakttagelser kunde göras, vilket lockade honom. Bland de nämnda avhandlingarna ingingo också tvänne, hänförande sig till elektrosyntes. Sedan 20 år hade man sig genom Browns och WALKERS arbeten bekant, att vid elektrolys av tvåbasiska organiska syrors etersyrade salter erhållas högre molekylära tvåbasiska syror, i det de frigjorda syreionerna under kolsyreutveckling förena sig med varandra. Den högsta erhållna syran var den ur sebacinsyra vunna, 18 kolatomer innehållande normala syran. MATTSSON ville undersöka, om syntesen här hade en verklig gräns, eller om man kunde stiga ännu högre i serien och sålunda komma till mycket högmolekylära syror. Han modifierade förfaringssättet så, att vida bättre utbyten erhöllos, men det visade sig i själva verket att reaktionen icke gick längre. De redan stora ionkomplexerna förenade sig icke vidare. Ur den nämnda 18 kolatomer innehållande syrans, dekahexandikarbonsyrans, esterkaliumsalt erhölls icke den väntade syran med 34 kolatomer, utan endast en omsättning av utgångsprodukten i neutral ester och neutralt salt egde rum. Han tillämpade metoden i en annan undersökning på de tvåbasiska syrornas halvamider och det visade sig, att den här är lätt genomförbar och att den i en del fall kunde ega företräde framför den ovannämnda. Ur suberaminsyra med 8 kolatomer erhöll han sålunda dodekandikarbonsyra med 14 kolatomer.

En rent fysikalisk-kemisk undersökning var den över binära blandningars kritiska lösningstemperatur. Mattsson ville här ingå på frågan om det föga utredda sammanhanget mellan kritisk lösningspunkt och kemisk konstitution hos de i företeelsen deltagande ämnena. Han valde härtill å ena sidan de klor- och bromsubstituerade nitrobenzolerna, å den andra det indifferenta kolvätet oktan och kunde ur försöken draga vissa allmänna slutsatser. Den kritiska lösningstemperaturen visade sig vara en utpräglat konstitutiv egenskap, men syntes dock hava även ett addidivt element. Hans avsikt att vidare utföra dessa intresseväckande undersökningar fullföljdes icke.

Alla dessa undersökningar hade han utfört under de närmast föregående åren, dels å tekniska högskolans, dels å universitetets laboratorium, men avhandlingarna äro redigerade och daterade Davos-Schatzalp hösten 1910, där han sökte bot för sin redan då starkt angripna helsa. Det är anmärkningsvärt, att han, som eljes så lätt tog till pennan, hade, som han säger, „, en svår psykisk obeslutsamhet“ att publicera „färdiga“ undersökningar. Han hade alltid den känslan, att där ännu var något att göra till, och uppskjöt med deras offentliggörande. Flere av honom utförda experimentella arbeten förblevo opublicerade. Så t. ex. hans hos HOFMANN i München (1906) gjorda försök,

6

« EdellinenJatka »