Sivut kuvina
PDF
ePub

redan med utgången af vårterminen 1880 lämnat denna syssla. Under vintern 1880-81 träffa vi honom i Leipzig sysselsatt med vetenskapligt arbete och under läset 1881-82 var SLOTTE återkommen till Helsingfors och upptagen med lärarevärf af något högre art; dessa båda år voro brytningsår, under hvilka öfvergången från skola till högskola fullbordades; härefter skulle SLOTTES hela lif löpa lungt vidare i samma fåra.

I Åbo räckte skolarbetet ej till att utfylla den verksamme mannens hela tid; han ägnade sig vid sidan af detsamma äfven åt tidningsmannens kall; så var han under sommaren 1877 redaktör för den politiska och sjöfartsafdelningen i „Åbo Underrättelser", samt författade i öfrigt då och då uppsatser, ofta af allmänt fysikaliskt innehåll, till särskilda tidningar.

Genom skollärareverksamheten på annan ort än uti hufvudstaden hade ett afbrott inträffat i SLOTTES arbete på sin egen utbildning, särskildt hvad angår experimentalfysiken, på hvilken SLOTTES tankar vid denna tid mer och mer begynte koncentrera sig. Skolornas utrustning med fysikaliska apparater var på den tiden ännu mycket klen, och icke ens ännu är den sådan, att den kunde erbjuda läraren tillfälle till nämnvärd egen vetenskaplig forskning; funnes också undantagsvis någon härtill användbar apparat, så saknas lämplig lokal för undersökningarna. SLOTTE gjorde sig därför fri från sina tjänsteåligganden och reste, efter att hafva erhållit ett statens pedagogiska resestipendium om 3000 mark, till Leipzig, där han under vintersemestern 1880-81 arbetade hos den berömde fysikern prof. G. WIEDEMANN i Universitetets fysikaliska laboratorium. Till föremål för sina undersökningar hade SLOTTE valt den inre friktionen hos vissa saltlösningar; detta hans första arbete på området i fråga gaf klaven till en hel serie sammanhängande undersökningar öfver vätskors inre friktion. Samtidigt med arbetet i laboratorium åhörde SLOTTE vid Universitetet i Leipzig föreläsningar i matematik och fysik och gjorde sig äfven underrättad om undervisningen i dessa ämnen i några af stadens läroverk.

Under tiden hade ett tillfälle yppat sig för SLOTTE att finna en verksamhet i Helsingfors och där fortsätta sina i utlandet påbegynta fysikaliska undersökningar. Landets enda tekniska läroanstalt, som år 1849 grundats i formen af en Teknisk Realskola, hade efterhand undergått särskilda omvandlingar. År 1872 hade den omorganiserats till en Polyteknisk Skola och däraf uppkom år 1879 det Polytekniska Institutet, hvaraf slutligen år 1908 den Tekniska Högskolan framgick. I anstaltens tidigare stadier hade fysikundervisningen varit mycket styfmoderligt behandlad. Sålunda ålåg uti den Tekniska Realskolan under dess tidigare period en och samma timlärare att meddela undervisning i

de allmänna grunderna i mekanik och fysik, senare, d. v. s. år 1858, anstäldes en ordinarie lärare, som emellertid hade att undervisa ej blott i de två ämnena, utan också i maskinlära, mekanisk teknologi m. m. Vid 1872 års reorganisation till Polyteknisk Skola afskildes fysiken från mekaniken och inrättades för den förra en särskild extra läraretjänst i experimentalfysik, för hvilken dock endast fanns ett anslag af åttahundra mark i året. Slutligen upphöjdes fysiken år 1879 till samma rang och värdighet som andra hufvudämnen och fick sig i Polytekniska institutet en s. k. äldre ordinarie lärareplats anvisad. Platsen blef dock icke genast ordinariter besatt, utan förestods från höstterminen 1879 till och med vårterminen 1881 af prof. A. F. SUNDELL, under det följande läseåret 1881-82 af SLOTTE, enligt förordnande af den 22 mars 1881. Detta var för SLOTTE en tid af rastlös verksamhet. Jämsides med det ansträngande undervisningsarbetet, hvilket han ej blott tog på djupaste allvar, utan äfven kombinerade med uppfostran af nykomlingarna på den första eller allmänna årskursen till skick och seder, där så behöfdes, fortsatte han med ifver i institutets anspråkslösa, men användbara fysikaliska laboratorium de i Leipzig påbörjade experimentalundersökningarna öfver vätskors inre friktion, i afsigt att använda arbetet såsom specimen för licentiatgrad. Det gällde ju ock att göra sig definitivt kompetent för den läraretjänst SLOTTE då skötte som tillförordnad. Afhandlingen, som bär titeln „Undersökningar angående den inre friktionen hos vätskor“, blef också i god tid färdig och granskades offentligt den 22 februari 1882. Offentlig filosofielicentiatexamen, med fysik och matematik som hufvudämnen, aflade SLOTTE den 11 mars och erhöll filosofiedoktorsgrad den 16 maj samma år. Den ordinarie läraretjänsten i fysik vid Polytekniska Institutet hade i början af vårterminen 1882 anslagits ledig att ansökas. Som sökande anmälde sig filosofielicentiaten SLOTTE och filosofiedoktorn F. L. ZETTERMAN. Enligt Institutets stadgar kunde Manufakturdirektionen, sedermera Industristyrelsen, under hvilken Institutet sorterade, ålägga sökande att för styrkande af sin förmåga att undervisa hålla två offentliga föredrag, det ena öfver ett af Manufakturdirektionen uppgifvet, sökanden en vecka förut delgifvet ämne, och det andra öfver ett af honom själf valdt ämne. SLOTTE höll den 17 april 1882 ett föredrag öfver det honom delgifna ämnet „Teorin för gasers utströmning“. Till äldre lärare i fysik vid Institutet utnämndes han den 30 maj 1882.

SLOTTE hade härmed ställts på den plats, han icke mera skulle lämna, förrän döden för alltid afklippte hans jordiska verksamhet. Sällan torde man med mera fog kunna säga, att en man kommit på sin rätta plats i lifvet. Under icke mindre än 32 år handhade SLOTTE undervisningen i fysik vid landets

högsta tekniska läroanstalt; åt densamma ägnade han hufvudparten af sin mannaålders och sin ålders hösts arbetskraft; han gjorde det med sannt och aldrig svalnande intresse, hängifvet och med stor framgång.

Som lärare förstod SLOTTE utmärkt att från första ögonblicket ingifva en aktningsbjudande respekt hos sina elever; redan den högresta gestalten och det bestämda ansiktsuttrycket verkade imponerande och intrycket stärktes, då man hörde hans kraftiga röst och märgfulla tal. Snart funno emellertid eleverna, att de i honom hade mycket mera än endast den allvarlige läromästaren. De sågo, att han intresserade sig icke blott för deras intellektuella, utan ock för deras själs utbildning, att han sökte lära ej blott för skolan, utan äfven för lifvet, att de angelägenheter, som lågo ungdomen om hjärtat, också kunde påräkna hans intresse, kort sagdt, att hela hans sträfvan gick ut på elevernas sanna bästa. Med största förtroende lyssnade de därför till hans visa och faderliga förmaningar och råd, äfven då dessa någon gång af förekommen anledning gåfvos i uppbrusningens ögonblick, i skarpa ord och stränga former. Sådant var dock öfvergående, sansen och lugnet återvände hastigt, och de unga sågo, att bakom den ibland sträfva och kantiga ytan dolde sig icke blott en omutligt rättrådig och fast karaktär, utan också en för deras välgång och sanna bästa sig lifligt bekymrande personlighet. Med tiden växte också deras förtroende och tillit till honom stadigt, de lärde sig icke blott att högakta honom såsom lärare, utan också att hålla af honom såsom en uppriktig vän. Ett vackert uttryck funno de ungas känslor för SLOTTE i de tvänne adresser, som på hans 65 års dag öfverlämnades till honom af Högskolans studentförening och Teknologföreningen.

Uti de fyra årskurser, i hvilka studietiden vid Polytekniska Institutet obligatoriskt var indelad, förekom undervisning i allmän fysik på första årskursen, praktiska öfningsarbeten under en del af andra årskursen samt dessutom inom fackskolorna för maskinbyggnad och ingeniörsväsende på fjärde årskursen mekanisk värmelära, här räknad som ett kapitel tillämpad fysik och högst nödvändig i synnerhet för blifvande maskiningeniörer. Nykomlingarna på första årskursen, för hvilka SLOTTE tedde sig som den store läro- och tuktomästaren, förlorade honom sålunda för några terminer ur sikte, men en del af dem, de blifvande maskinbyggarna och byggnadsingeniörerna, återknöto under det sista studieåret förbindelsen, sedan de under tiden stadgats i seder, ålder och visdom. Det berättas, att SLOTTE själf vid återseendet visade tecken på en nästan barnslig glädje.

Sin lärareverksamhet utöfvade SLOTTE med yttersta samvetsgrannhet.

Han

bemödade sig att inom den disponibla tiden lära eleverna allt det väsentliga och för fortsatta fackstudier mest erforderliga inom den vidtomfattande vetenskap, till hvilken fysiken i våra dagar vuxit ut. Den muntliga framställningen, som var genomskådligt klar och koncentrerad, belyste han med väl förberedda och lärorika demonstrationsexperiment. Också med de enskilda elevernas praktiska öfningsarbeten följde han noggrannt. När han såg, att någon hade håg och lust att på egen hand uträtta mera, än hvad som hörde till den obligatoriska kursen, gladde han sig och bistod uppmuntrande med råd och dåd. Tyvärr åstadkommer mångfalden af läroämnen och öfningar i en teknisk högskola, att mera själfständigt arbete sällan kan ifrågakomma inom de allmänna facken, utan först på ett jämförelsevis sent stadium inom specialfacken, framför allt vid utförandet af det afslutande diplomarbetet. Lärarens i ett allmänt fack uppgift är därför mindre tacksam än den egentlige facklärarens. Icke dess mindre förstod SLOTTE att hos de unga inplanta kärlek till arbetet och till sin vetenskap. Själf såg han med en viss stolthet på sin undervisning och dess resultat. Medan vitsorden i Polytekniska Institutet gällde för ett visst begränsadt antal terminer, hvarefter omtentamen borde ske, tillämpade SLOTTE, SOM betraktade en dylik anordning som ganska onödig, sin egen maxim: mina vitsord gälla i tid och evighet.

För att underlätta elevernas möjligheter att med framgång genomgå fysikkursen gaf SLOTTE senare ut sina föredrag i hektograferade häften och slutligen året före sin död äfven i tryck i form af en lärobok med titel: Fysikens grundprinciper, handbok för studerande. Också föreläsningarna i mekanisk värmelära utkommo år 1912 i läroboksform under titeln: Mekaniska värmeteorin och dess viktigaste tillämpningar, I, II. För båda dessa arbetens utgifvande erhöll SLOTTE bidrag från Tekniska högskolans medel. De kunna sägas beteckna höjdpunkten, men tyvärr också i det närmaste slutpunkten i hans undervisningsverksamhet.

I detta sammanhang förtjäna några ord att nämnas om den fysikaliska institutionen vid läroanstalten och dess utveckling. I 1847 års stat för Tekniska Realskolan var upptaget ett anslag om 400 rubel silfver för de kemiska och fysikaliska laboratorierna samt modeller och samlingar. Något egentligt fysikaliskt laboratorium existerade dock ej under den första tiden, men däremot voro i den Lithonius'ska gården, Alexandersgatan 50, där den tekniska läroanstalten var inrymd i närmare 30 år, 3 rum anslagna till kemiskt laboratorium och funnos i källarvåningen två rum, inredda till verkstäder för metalloch träarbeten, samt en smedja. Verkstäderna indrogos dock vid omorganisa

tionen år 1848 och anstalten eröfrade småningom större och större partier af det hyreshus, i hvilket den befann sig. Någon anteckning om att ett rum i detta hus skulle disponerats för den fysikaliska instrumentsamlingen har jag dock ej funnit, men troligt är att detta varit fallet, emedan enligt 1858 års förordning till ordinarie lärarens i fysik, mekanik, maskinlära, mekanisk teknologi m. m. mångskiftande skyldigheter också hörde att handleda eleverna vid anställande af fysikaliska experimenter, äfvensom att vårda de till fysikaliska kabinettet hörande instrumenter och skolans modellsamling. Instrumentsamlingen torde dock länge varit mycket obetydlig, men den 17 november 1875 beviljade Kejserliga Senaten ett extra anslag af 5000 mark för anskaffande af fysikaliska instrument. Vid denna tid erhöll Polytekniska Skolan sitt eget hus i kvarteret Tranan vid Sandvikstorget färdigt och inredt sommaren 1877och för fysikens utrymme blef nu något bättre sörjdt. Emedan till en början flere af statens ämbetslokaler äfven voro inrymda i samma för sin tid stort och förtänksamt tilltagna byggnad, blef dock utrymmet för fysiken ej synnerligen stort. Såvidt jag minnes rätt, utgjordes laboratoriet under långa tider af en stor sal och ett stort rum i första våningen åt söder och ett större och ett mindre rum i källarvåningen inunder, till hvilka en spiraltrappa ledde, men hvilka fysiken måste dela med elektrotekniken, i hvilket ämne särskild undervisning vid läroanstalten kom till stånd år 1877. Tillsammans med SLOTTE uppgjorde undertecknad visserligen ett förslag till särskildt fysikaliskt och elektrotekniskt laboratorium för läroanstalten i en flygeltillbyggnad till Institutets hufvudbyggnad, för hvilken kostnaden beräknades till 151000 mark. Förslaget godkändes af Lärarekollegium och insändes till högre ort den 23 mars 1897, men möttes där af afslag. Däremot vunno våra gemensamma ansträngningar för ett fysikaliskt och elektrotekniskt laboratorium fullt beaktande, då Polytekniska Institutets hufvudbyggnad erfor den stora utvidgningen till nära det dubbla mot förut åren 1902-1903. Dessa laboratorier placerades nu i den nya norra flygeln, som de till en god del upptogo, och utrymmet var så pass rikligt, att senare till och med en till desamma hörande stor instrumentsal kunnat afstås till ritsal, då andra behof åter hunnit växa ut till mera påträngande. Den 28 februari 1901 beviljades åter ett extra anslag om 2100 mark för inköp af fysikaliska instrument. I 1879 års och likaså i 1886 års stat var upptaget 1000 mark som årsanslag för fysikaliska instrument och laborationer; från och med år 1908 har det fysikaliska laboratoriet och Tekniska högskolan åtnjutit ett årligt anslag om 3000 mark. Den 15 oktober 1896 tillsattes en assistent vid laboratoriet såsom biträde åt ordinarie läraren i fysik, på hvilken

« EdellinenJatka »