huruvida erbium-metallen var enhetlig eller icke. Undersökningen var väsentligen av spektrometrisk art.

År 1911 invaldes MATTSSON till ledamot av Finska Vetenskapssocieteten, ett erkännande, varpå han satte värde. Mycket hann han icke mera giva i gengäld härför. Endast två undersökningar anmäldes efter denna tid av honom till införande. Den ena var en studie över enbarksoljans sammansättning, vilken produkt visade sig vara av individuell natur. Han avskiljde därur, utom förut bekanta terpener, en ny seskviterpen, junipen, och en seskviterpenalkohol, juniperol. Hans avsikt att fortsätta undersökningen blev icke realiserad. Den andra åter var hämtad från elektrokemin och gällde de katodiska reaktionerna vid elektrolys av salter i flytande svaveldioxid, alltså i ett icke dissociation verkande lösningsmedel. Undersökningen, som är av icke ringa intresse, hänförde sig till salter av alkalimetallerna, ammonium och magnesium. Någon metall avskiljer sig härvid icke utan dels svavel ur lösningsmedlet dels saltartade komplexer av sekundär natur. De ur natrium erhållna utmärkte sig genom självantändlighet, t. o. m. i indifferenta atmosfärer, vilken stundom kunde uppträda med explosionslik våldsamhet. Sannolikt beror företeelsen på uppkomsten ur ett fintfördelat, ytterst labilt natriumhyposulfit.

Detta vore en kort resumé av innehållet i de c:a tio avhandlingar, till största delen offentliggjorda i Vetenskapssocietetens skrifter, i vilka MATTSSON redogjorde för sina experimentella undersökningar. En del av dem voro mycket arbetsdryga oeh krävde experimentell skicklighet och vana. Påfallande är, att de röra sig på mycket olika områden, och de låta komma tillsynes ett visst sökande efter ett för forskaren lämpligt och tillfredsställande arbetsfält. Att detta, om han fått leva och mera ostört egna sig åt egna undersökningar, hade blivit elektrokemin, därom kan icke något tvivel råda. Några mallarbeten utförde han icke, utan sökte han alltid efter något verkligt nytt och intresseväckande och han leddes vid arbetet alltid av något sporrande eller lyftande moment, av lust att skapa, icke att efterhärma. Det låg skapande fantasi över hans arbeten, även om de till sin omfattning voro starkt begränsade. Man spårar även i hans avhandlingar en strävan att giva språket i dem icke blott en vårdad form utan även en större omväxling och saftighet än vanligen är fallet i dylika publikationer inom de exakta vetenskaperna. Meningarna om den bästa vetenskapliga stilens art kunna vara delade, och mången ger den torra men klara stilen företräde framför den, som försöker tillfredsställa välljudets fordringar, men säkert är att försyndelserna mot ett vårdat språk på dessa gebit, icke minst hos oss, äro nog allmänna. MATTSSONS ståndpunkt i denna

fråga framgår ur följande uttalande i ett brev år 1903: „Jag kan icke låta bli att vittna om den njutning i språkligt formellt avseende denna senaste avhandling berett en, som törhända har det dåliga namnet om sig att vara språkpedant åtminstone beträf

fande andra. Det kan nu icke hjälpas, att också naturvetenskapsmannen genom en utvecklad språkkonst är i tillfälle att göra sin forskning nytta och jag måste bekänna, att, när jag äntligen engång får mitt licentiatarbete bragt till den avslutning mångahanda andra sysslor tyvärr om och om fördröjt, frestelsen kommer att kännas stor att sammanställa resultaten på svenska och icke på tyska blott för att försöka åter engång få till stånd en experimentell uppsats på god svenska. De i Sverige utkomna specimina synas mig ofta nog så ovårdat affattade“. Avhandlingen publicerades i själva verket på svenska, hans övriga ovan nämnda meddelanden däremot på tyska.

MATTSSONS kemiskt-vetenskapliga och kemiskt tekniska intressen fingo naturligtvis även uttryck i hans verksamhet inom Finska kemistsamfundet. Vid dess möten höll han ofta på sitt liffulla sätt föredrag eller gjorde meddelanden angående sina egna undersökningar eller intresseväckande framsteg inom kemin och dess tillämpningar. En del av dessa ingå in extenso i samfundets Meddelanden". Åren 1898-1899 var han samfundets sekreterare, året 1909 dess ordförande.

Vetenskapens popularisering var en uppgift som låg MATTSSON nära om hjärtat. Över okunnigheten på det naturvetenskapliga gebitet hos den bildade allmänheten klagade han ofta. Han var långt ifrån en fiende till den humanistiska bildningen han var på hithörande områden mer beläst än mången humanist men den var honom ensam för sig för trång och abstrakt och måste kompletteras med kunskaper och uppfattning, hämtade ur naturens värld och den exakta forkningens verkstäder. Att uppgiften var svår, det insåg han till fullo. Med tanke närmast på sin egen vetenskap skrev han: „Att skriva kemi för en merendels humanistikt bildad läsarekrets, är ännu i våra dagar svårare än att skriva humanoria för en kemist". Men MATTSSON kunde, om någon, popularisera naturvetenskap, tack vare icke blott sina mångsidiga kunskaper och deras översiktlighet utan även sin lätt flytande stil och framförallt sin förmåga att begripligt framställa en sak utan någon lärt och tungt verkande apparat. Han utvecklade i detta skriftställeri en alldeles egenartad stil, lätt och underhållande, utan att det exakta och väsentliga i saken därigenom förytligades. Den enkla folkliga stilen låg icke för honom. Så ansåg han själv och däri hade han väl rätt. Han skrev för den litterärt bildade allmänheten. Jag har", yttrade han en gång, „behov av kulturord med utländsk klang i ganska stor mängd, annars kan jag icke skriva så som jag finner det bäst motsvara mina tankar". Något större populärt verk skrev han icke han önskade det gärna, men fann aldrig tid därtill. Men i sina „Naturvetenskapliga och tekniska översikter" i Finsk tidskrift, i mindre bitar i Argus och i dagspressen lät han sin penna flitigt arbeta i syfte att inför en större allmänhet bringa naturvetenskapens aktuella problem och resultat. Såsom ett utmärkt prov på detta hans skriftställeri ville jag framhålla hans artikel i Finsk tidskrift „Om de ädla gasernas kemi", en exposé över

WILLIAM RAMSAYS forskning. I sin minnesruna över MATTSSON yttrar ALBERT ENGSTRÖM: Med all säkerhet ha vi i vårt land ingen om jag undantager den döde BENGT LIDFORSS som så som MATTSSON har förstått att popularisera vetenskapen

han

att göra oss, som icke ha tid, till begripare av mänsklighetens nyaste erövringar". Jo, tillägger ,, möjligen ARRHENIUS". LIDFORSS för att icke nämna ARRHENIUS stod ju på ett annat, ett längre hunnet vetenskapligt plan än MATTSSON och har såsom skriftställare på detta område lämnat djupare spår efter sig än denne. Men MATTSSONS stil och framställningsförmåga, förmåga att skriva naturvetenskapliga saker begripligt för den i dessa ting olärde, kan gott täfla med hans, ehuru den till sin art var något annorlunda. Hos LIDFORSS skymtar ofta tendensen, socialpolitikerns eller den satiriska polemikerns, fram, medan MATTSSON skrev mera omedelbart och gärna kryddade sin framställning med godmodigt skämt. Och det låg solglitter över vad MATTSSON skrev, även då det gällde allvarliga naturvetenskapliga spörsmål.

MATTSSONS håg för publicistisk verksamhet framträdde redan tidigt och mycket utpräglat. I någon mån var väl läggningen härför ett arv av hans fader, som hade en lättflytande penna och, sedan han bosatt sig i Åbo, var en flitig medarbetare i dagspressen på orten. Mera uppmärksammad blev MATTSSONS publicistiska talang genom de redan nämnda resebrev han skrev till Nya Pressen från geologexkursionen i Finland sommaren 1897, och efter denna tid blev hans penna oftare synlig i detta blad, tills detsamma indrogs år 1900. Åren 1902-1906 var han regelbunden kronikör i Helsingfors Posten och blev härunder i tillfälle att utveckla den fond av kvickhet och skämtlynne, som låg i hans natur, samt forma sin stils egenart. Det var ock här hans sedan så populär blivna signatur „Ung Hans" först framträdde. Under de följande åren var det — främst tidskriften „Argus",

frånsett en kortare tids medarbetareskap i Nya Pressen som lade beslag på MATTSSONS publicistiska intresse. Den hade startats av honom och likasinnade vänner år 1907. Betecknande för honom, hans art och strävanden är tidskriftens anmälan. Vi följa, säger han här, blott en riktlinje: Kulturlinjen, och vår lösen är: Ögonen upp! Och belysande för hans ståndpunkt är följande: „Såsom rikssvenska epigoner ha vi föga att uträtta, såsom svenskatalande finnar, med modersmålets rykt för ögonen, befolka vi ett eget land på odlingens världskarta". Mer än någon annan sörjde MATTSSON för tidskriftens innehåll, dess mångsidighet och aktualitet. Allvar och skämt, vetenskapliga översikter och kåserier i dagens frågor flöto omväxlande ur hans penna, vilken delvis dolde sig under signatusen „Panoptes". "Har", yttrade en av tidskriftens redaktörer, „Argus, gjort någon märkbar kulturinsats, så är förtjänsten främst MATTSSONS“.

Så mycken tid och intresse han än nedlade på denna verksamhet var den dock i stort sett en bisysselsättning. Så mycket mera förvåning väckte det, då MATTSSON hösten

1911 övertog huvudredaktörskapet i den då grundade, närmast genom hans bemödanden tillkomna dagliga tidningen „Dagens Tidning". Den böjelse för publicistisk verksamhet, som bodde innerst hos honom, tog nu fullt ut sin rätt. Med spänstighet och energi kastade han sig in i den nya verksamheten, som tillfredsställde hans temperament, hans månggrenade intressen och stilistiska talang. Jag har alltid trivts på redaktionsbyråerna, på dem är det ständigt en så lugngivande oro" förklarade han. Denna lugngivande oro fick han nu i rikt mått till livs, men man har skäl antaga, att doserna voro vida större än hans svaga helsa kunde fördraga. Han hade icke blott ledningen av det hela, även i tekniskt avseende, om hand. Han skrev största delen av de ledande artiklarna, varje vecka en utrikespolitisk översikt och varje dag såsom hors d'œuvre under rubriken I dag" sina mest i skämtsam form hållna betraktelser över världens händelser i smått och stort ett rekord i sin art. I tanke att kunna förbättra tidningens ekonomi tog han senare även direkt del i dess skötsel. Men företaget gick icke efter önskan. Talrika vänner hade hans blad förvärvat sig, men det var främst de ekonomiska svårigheterna som icke kunde övervinnas. I någon mån medverkade härtill tidningens, från svensk partipolitisk synpunkt sett, något oklara hållning. Efter två och ett halvt år måste tidningen upphöra genom att sammanslås med Nya Pressen, vilken nu uppträdde såsom Dagens Press", och i vars redaktion MATTSSON inträdde. Men med hans publicistiska skötebarns upphörande, på vars framtid han så varmt trott, hade också något brustit inom honom själv. Det var en kraftansträngning, som icke fört till det föresatta målet. Han yttrade härom själv i ett brev: Dagens Tidning i dess helhet var ett frö bristfälligt och svagt, men något i alla fall och den hade gott kunnat fortleva, ifall helst några av de många inflytelserika herrar, som i huvudstaden hade tillfredsställelse av den, skulle räckt ut ett finger förrän det var för sent. Detta skedde icke, bladet dog och lever i sådan form helt säkert icke mera upp. Det beklagades mycket, men ingen hade kommit sig till" att inskrida“. Han kände sig något bitter över denna kyla och brist på yttring av solidaritet och tillägger: „Den hets jag under dessa år varit utsatt för har gjort min själ en smula hårdbarkad och min kärlek till mänskligheten mycket smalspårig".

Men denna hans publicistiska verksamhet var dock icke förspilld möda, detta närmast tillföljd av den anda, som alltigenom präglade densamma. I tidnings-tekniskt avseende gav MATTSSON många nya uppslag och införde förbättringar, vilka kommit tidningspressen i vårt land till godo. Men även i fråga om innehåll och ton ville han giva läsaren något annat, än man i vår tidningspress varit van vid. I vår dagspress rådde, ansåg han en synnerligt grund uppfattning om det djupare kulturlivets betydelse“. Han strävade som tidningsman att motarbeta den ytlighet, ovederhäftighet och slentrian, som så lätt trycker sin prägel på yrkesjournalistens arbete. Han drömde om

att engång få se vår tidningspress som en fullgod exponent för vårt folks andliga liv, som en folkuppfostrare, motsvarande alla de höga anspråk, som måste ställas på en sådan. Intelligensen borde mer än hittills ställa sig i det offentliga ordets tjänst och han kände sina egna förpliktelser i detta avseende. En oklanderlig språkbehandling, en lätt spirituell stil, en vetenskaplig vederhäftighet och först som sist djup ansvarskänsla voro de egenskaper, som enligt MATTSSONS tanke fordrades av en god journalist. Hos honom själv voro också dessa egenskaper i mindre vanlig grad utvecklade och förenade med grundliga och ovanligt mångsidiga kunskaper samt en nära nog obegränsad receptionsförmåga.

I sin tidnings ledande artiklar strävade MATTSSON till en större mångsidighet, ett mera personligt grepp på uppgiften och en mera underhållande och intresseväckande form, än man ofta möter i tidningarna. Men vid själva „ledaren“, sådana vi äro vana att möta den före den övriga texten i våra tidningar, lade MATTSSON icke överhövan stor vikt, och den saknades icke sällan. Ur notiser, rubriker och dylikt ville han även utmönstra allt banalt, otympligt och om andlig lättja eller slöhet vittnande i form och uttryck. Kort, klart och koncist borde nyhetsmaterialet meddelas allmänheten. All sensationslystnad och brist på ansvarskänsla även i notisväg var enligt hans mening ovärdigt en tidningspress.

-

Våra inre partipolitiska strider och våra sociala tvister intresserade honom jämförelsevis föga de voro honom på visst sätt för små. Men allt positivt kulturarbete, från vilket håll det än utgick, såväl det yttre civilisatoriska som det andligt kulturella, både ville och förstod han, även som tidningsman, att uppskatta och för allt mänskligt, alla humanitära strävanden, hade han djup medkänsla. Då hans penna sysslade med sådana frågor, blev den varma tonen i hans stil omedelbar och medryckande. All trånghet, vare sig det gällde politiska synpunkter, klassintressen, religion, religionsfientlighet eller annat, var honom starkt emot. Mot självförhävelsen och dumheten i samhället förde han det mjukare löjets eller den spetsigare satirens vapen. Han undvek och detta hör till det vackraste i MATTSSONS journalistiska program de personliga angreppen och de försåtliga insinuationerna, vilka ju tyvärr varit även hos oss en vanlig av tidningsmoralen godkänd publicistik krydda, ävensom rätthaveriet och oärligheten i polemiska uttalanden. Allt sådant förlade MATTSSON till samma plan som annan låghet eller oärlighet, vilken ju kan med mer eller mindre talang dokumenteras. Om han någongång var skarp mot enskild person, så var det icke denna utan saken han riktade sig sig emot. Tog han härvid fel, låg det nog icke i viljan. Själv var han mycket känslig för angrepp och kritik, där de syntes honom lättvindiga eller orättvisa, medan han villigt erkände verkliga misstag och fel. En hårdhudad tidningsman blev han aldrig. Det var överhuvud en större frigjordhet från de små synpunkterna, ett höjande till