6

6

Det nu erhållna värdet på där, såsom man finner, 252 × 10 mm större än det för den 1° lägre utgångstemperaturen tidigare funna värdet. Avdrager man från denna differens den längdtillväxt av 72 × 10 mm, som motsvarar temperaturskillnaden (se p. 39), återstår ett längdöverskott av 180 × 10 mm, som väl åter måste tillskrivas en termisk efterverkan. Att denna nu är något mindre än den vid den förra försöksserien konstaterade, finner sannolikt sin förklaring främst däri, att kvartsringen före den sista mätningen befunnit sig vid rumtemperatur en något längre tid än vad fallet var vid den föregående försöksserien samt till någon del möjligen även däri, att upphettningen nu icke varit fullt så stor som i föregående fall (320° mot 350°).

29. Sedan apparaten efter det sista försöket varit överlämnad åt sig själv under vidpass tre dagar gjordes åter en serie avläsningar vid rumtemperatur, vilka framgå av följande tabell.

Emedan

=

ligger ungefär mitt emellan värdena 0,721 och 0,664 i tabellen på sid. 39 (dock något litet närmare till det förra talet), kan man i detta fall icke ens medelst denna (korrigerade) tabell avgöra, huruvida M。 är 36987 eller en enhet större, vilket vittnar om att det till grund för denna tabell lagda värdet = 0,9430265 icke tillräckligt väl överensstämmer med de senaste observationerna. Medelvärdet av samtliga ovan erhållna värden på μ är =0,94302664. Upprättar man en ny tabell med användning av detta noggrannare värde, fin

ner man

u

6

6

6

6

I stället för den c:a 85 × 10 mm stora minskning av d, som skulle motsvarat temperatursänkningen från 13,0° till 11,8°, finna vi en 396 × 10 mm stor minskning under de dagar apparaten stått orörd. Det sist erhållna värdet på där t. o. m. något, nämligen 144 × 10 mm, mindre än det mot den första utgångstemperaturen 12,0° svarande värdet (se sid. 41), ehuru denna temperatur med endast 0,2° överskjuter sluttempemperaturen, vilken temperaturdifferens skulle motsvaras av en endast c:a 14 × 10 mm stor minskning av d. Vid början av den ifrågavarande försöksserien torde kvartsningen i själva verket icke hava varit så fri från termisk efterverkan som vid slutet av densamma, alldenstund tiden mellan de två senaste ovan anförda försöken var åtminstone 3 gånger så lång som den mellan det sista försöket av föregående serie och det första av den senast betraktade. Ifall den vid de tidigare försöken konstaterade ökningen av d skulle varit endast skenbar, d. v. s. beroende på en

1) Att dessa värden på M。 och M i själva verket äro de riktiga framgår även av en på sid. 52, not 1, omnämnd kontrollräkning. 2) Om

man antoge M, 36987 resp. M=34879, erhölle man '0,9430258, '5790,658 Å och d = 10,098682 mm. Emedan detta värde på d är ännu mindre än det ovan erhållna, skulle de slutsatser angående kvartsringens termiska efterverkan, som i det följande dragas, då gälla a fortiori.

förorening av luften inom upphettningskroppen, skulle man icke kunna förklara den minskning av d under dess mot utgångstemperaturen svarande värde, som framgått av det sista försöket. De ovan anförda försöken leda sålunda samstämmigt till den slutsatsen, att kvartsen icke är alldeles fri från termisk efterverkan, i det att en, om ock mycket ringa, verkan av denna art kan påvisas hos detta ämne under någon dag efter det den efter en starkare upphettning avsvalnat till rumtemperatur. Att REIMERDES vid sina försök med den av mig använda kvartsringen icke konstaterat någon termisk efterverkan är förklarligt, då man beaktar, att uppvärmningen mellan begynnelse- och sluttemperaturerna vid hans försök var ganska liten i jämförelse med den vid de ovan beskrivna försöken förkomna (i medeltal endast c:a 23°).

30. För att med användning av monokromatiskt ljus av olika våglängder kunna utföra absoluta mätningar av kvartsringens axellängd vid olika temperaturer har det såsom vi sett, varit nödigt att med största möjliga grad av noggrannhet känna förhållandet mellan de använda spektrallinjernas våglängder. En sammanställning av de värden på, till vilka vi i berörda avseende hittills kommit, och en uträkning av det sannolika felet hos medelvärdet giva till resultat:

Det ur Recueil de Constantes physiques erhållna värdets (u=0,9430260) avvikelse från detta medelvärde utgör icke fullt en enhet av den sjätte decimalen. Av de ur LANDOLT'S tabeller hämtade värden på 2, och och Hy gul,, som REIMERDES vid sin undersökning hade att tillgå, erhölls μ=0,94332, medan REIMERDES genom en revision av detta värde kom till talet 0,94302, vars noggrannhet han synes uppskatta till c:a en enhet av den femte decimalen. Någon uppgift om de observationsdata, av vilka han härledde det nya värdet på μ, meddelar han dock icke (sannolikt gjorde han bruk av endast ett mycket tunnt luftskikt). Ehuru det sistnämnda värdet är tillräckligt noggrant för dilatationsbestämningar, är det dock, såsom vi sett, långt ifrån så noggrant, som för absoluta medelst interferensförsök utförda mätningar av c:a 1 cm stora längder är erforderligt.

Under antagande att det för torr luft av temperaturen + 15° C och 760 mm:s tryck gällande värdet λ = 5460,740 Å är riktigt, erhålla vi av de ovanstående försöken (med angivande av medeltalets sannolika fel):

vilket värde är 0,005 A mindre än det i de franska tabellerna upptagna värdet 5790,657 Å, från vilket vi ursprungligen utgått (se ovan pgg. 32, 34 och 35).

Det förtjänar måhända i sammanhang härmed anmärkas, att den på interferensförsök grundade metod för jämförelse av olika spektrallinjers våglängder, som här blivit använd, synes erbjuda ett medel att på ett relativt enkelt sätt och med uppnående av stor noggrannhet bestämma ljusvåglängder „absolut", d. v. s. relativt någon av de av MICHELSON med arkivmetern direkt jämförda kadmiumlinjernas våglängder.

2

31. Den av samtliga ovanstående försök erhållna bekräftelsen av PULFRICH'S slutsats, 20 att förhållandet icke i märkbar grad är beroende av luftens temperatur, hänför sig i dessa försök till endast mycket små temperaturintervaller. Emedan det kan vara av intresse att pröva slutsatsens riktigheter även för större temperaturskillnader, anför jag här de observationer, som gjordes, då interferensapparaten efter det sista av de ovanstående försöken (utan rubbning av densamma) upphettats till en temperatur av 266,5°.

Av de vid särskilda försöksserier gjorda direkta observationerna av det antal gröna interferensstrimmor, som vid olika höga uppvärmningar vandrade förbi märket i interferensapparaten, kan man sluta till att detta antal i föreliggande fall (vid uppvärmningen från 11,8 till 266,5°) var omkring 85. Emedan M。 vid utgångstemperaturen hade värdet 36988 (se sid. 43), bör följaktligen denna kvantitet vid sluttemperaturen 266,5° hava ett värde i närheten av talet 37073. Om man till grund för beräkningen av Mo:s exakta värde lägger det vid begynnelsetemperaturen (11,8°) funna värdet på μ= 0,9430273, erhåller man för M37075 m+r

0

=

34962,737, varvid r (=0,737) t. o. m. exakt överensstämmer med det observerade värdet r+0,737. Vi ha alltså

vilket värde fullständigt överensstämmer med det vid utgångstemperaturen funna värdet 1). För korrektionstermerna k。 och k få vi nu betydligt större värden än tidigare, nämligen ko+4,871 och k+ 4,595. Med användning av dessa värden erhålla vi

Detta värdes överensstämmelse med det nyss erhållna kan betraktas såsom en bekräftelse av den för beräkningen av ko och k använda formelns tillförlitlighet.

c) Observationer, utförda enligt försöksanordning I.

32. Emedan dubbelträden i observationstuben vid dessa försök icke inställdes på någondera av de båda gula Hg-linjernas interferenslinjer skilt för sig, utan på de något bredare mörka linjer, som uppstodo i synfältet genom de båda nyssnämnda linjernas superposition, böra vi till grund för de av dessa försök gjorda beräkningarna lägga den våglängd (Hg gul), som motsvarar medelvärdet av de båda ifrågavarande linjernas våglängder. Enligt Recueil de constantes physiques erhålla vi

1) En liknande beräkning, utförd med stöd av de observationer, som gjordes vid den högsta vid denna försöksserie förekomna temperaturen, 334,7° (jämf. försöksserien III, p. 54), har givit till resultat μ = 0,9430264, vilket värde även inom felgränserna överensstämmer med det vid begynnelsetemperaturen erhållna (med medelvärdet av de tidigare härledda värdena på u är överensstämmelsen ännu bättre).