Sivut kuvina
PDF
ePub

Familjen REUTER är af skandinaviskt ursprung, och i vårt lands äldsta kulturstad Åbo lefde den nu bortgångne forskarens fader, lektor Edvin Titus Feodor Reuter som lärare vid gymnasiet och slutligen rektor vid svenska klassiska lyceum († 1899). Gift med ALINE PROCOPÉ vistades han med sin familj dels här, dels under somrarna på Lofsdal i sin makas hemtrakt Pargas och på Ispois invid Åbo. På dessa orter genomlefde äfven barnen sina ungdomsår, af dem Ovo Morannat äldst bland många syskon, född i Åbo den 28 april 1850, och hit drog sig den nu bortgångne alltid gerna när tillfälle därtill erbjöd sig, dels för att ostörd idka vetenskapligt arbete dels ock när sjukdom det fordrade. Det var också i Pargas som hans ohelsa slutligen stegrades därhän, att han under svårt lidande hämtades till sjukhus i födelsestaden, hvarest han snart blef medvetslös och lifstråden kort därpå brast.

Enligt uppgift lämnad af den aflidnes ålderstigna moder visade Opo redan som helt liten en stor kärlek till de minsta lefvande varelser han fann i naturen. Han letade fram de små insekter, som rörde sig i sanden och grä

i set, och gaf dem de ömmaste smeknamn. Då han blef litet större samlade han dem i små glasburkar, och sedan han kommit i skolan, blef naturkunnigheten hans käraste ämne. Vid 11 års ålder skref han på lediga stunder små beskrifningar öfver insekter och utbrast en gång under sådan sysselsättning: 'Hvad jag vore glad om jag en gång, när jag blir stor, skulle kunna lära också andra att känna de här små kräken'. Till den några år äldre kamraten John SAHLBERG drogs han snart genom det gemensamma intresset för naturkunnig. heten, och utan tvifvel hade han mycken nytta af detta umgänge“. Intresset visade sig numera i form af ifrigt samlande och studium af insekter, och detta med den framgång, att Opo REUTER redan som gymnasist blef intagen i Societas pro Fauna et Flora fennica.

Blifven student år 1867 fortsatte han i samma riktning, dock är det mig icke veterligt att han genom den till buds stående akademiska undervisningen skulle fått någon särskild impuls till vetenskaplig forskning. Men medfödd kärlek till densamma, ett ypperligt minne och sällspord observationsförmåga äfvensom en ovanlig raskhet att från olika håll taga intryck af idéer allt detta samverkade till att Odo Reuters studier och verksamhet fortgingo i själfvald riktning. Under studentperioden fann han af samma orsaker intresse också för annat än examensstudierna. Lifvet pulserar ju starkt i ungdomsåren och starkare hos den, som har fantasins gåfva samt känner sig dragen åt flere olika håll. I naturhistorisk riktning tog sig hans verksamhetsbegär snart uttryck på sätt här skall närmare skildras. Å andra sidan gaf också fantasin sig till känna närmast i form af diktförsök redan vid tidiga år. I versform skref han vid nyss fyllda 17 år det historiska ämne, som han behandlade vid skrifningarna till studentexamen. Delvis yttrade sig fantasibegåfningen också däri, att den såsom en tecknare yttrat „äfven åt hans lefnad gifvit ett drag af mångfrästande oro“.

I sin år 1870 utkomna första publikation förtecknade Reuter Pargas sockens Hemiptera Heteroptera, och kunde han däri redogöra för fem förut obeskrifna arter. Efter sin år 1873 tagna filosofie-kandidatexamen utgaf han öfversikter af Finlands och Skandinaviska halföns arter af flere hemipterfamiljer. Särskildt bör framhållas hans år 1875 utgifna innehållsrika och mångsidiga disputation Revisio critica Capsinarum, praecipue Scandinavia e et Fenniae, på grund hvaraf han nästföljande år vann filosofie-licentiatgrad.

Märkligt nog har REUTER företagit sig hvarken många eller långa samlingsresor, utan han koncentrerade på hemorten sitt ute i naturen bedrifna studium. Hans enda längre exkursionsresa, den år 1876 till Skottland, särskildt Shetlands- och Orkney-öarne, hade föranledts närmast af museiprefektens önskan att därifrån erhålla entomologiska originalsamlingar för universitetet.

Men i stället emottog Odo REUTER till bestämning samlingar, som landsmän sände från olika delar af Finland, äfvensom remisser från andra länder, och det i allt rikligare mängd ju mer han blef känd som specialist. Särskilda gånger besökte han skandinaviska museer, och hufvudsakligen för liknande studier på kontinenten erhöll han (1880) resestipendiet på universitetets stat. Den ursprungliga reseplanen åsyftade till en del afven studier i jämförande anatomi uti Heidelberg och Leipzig, men de på sistnämnda ort i gång satta undersökningarna öfver hemipteräggens mikropyle ledde icke till något i tryck synligt resultat. Så mycket talrikare däremot blefvo de skrifter han som beskrifvande entomolog och systematiker utarbetade eller förberedde under besök i museerna i Stockholm, Köpenhamn, Wien, Budapest och hos fackkollegan Puton i Remiremont i Vogeserna. Dessa skrifter utgaf han sedermera efter hand, och under hela hans lif gick sällan någon remiss genom hans händer utan att ge anledning till någon tryckt skrift. En synnerligen stor mängd smärre notiser bragte han nästan omedelbart till offentligheten.

Hans förnämligaste publikation var verket Hemiptera Gymnocerata Europa e. Hémiptères Gymnocérates d'Europe, du bassin de la Méditerranée et de l'Asie russe. Tidigare hade REUTER tänkt sig detta verk komma att omfatta omkring tio delar, af hvilka den afslutande skulle redogöra för dessa insekters anatomi m. m. Sistnämnda tanke kom aldrig till utförande, enär därtill skulle kräfts alldeles särskilda förberedelser. Men fem delar hafva offentliggjorts i Finska Vetenskaps-Societetens Acta (1878–1896) och omfatta icke mindre än 960 trycksidor. Af verkets 34 plancher återgifva sju författarens egna noggranna detaljteckningar; de öfriga upptagas af 243 utaf den böhmiske forskaren Fiebers vackra färglagda figurer öfver en mängd arter. De äro af REUTER för ändamålet valda ur en dyrbar originalSamling, som efter Fiebers år 1872 timade frånfälle hade öfvergått i den kände franske hemipterologen Putons ägo. Af honom ställdes de liberalt till fackkollegan Reuters förfogande, enär ingen i Österrike, Tyskland eller Frankrike åtagit sig att befordra dem till offentligheten. Alla fem delarne äro egnade enbart åt Reuters favoritgrupp, den artrika familjen Capsidae (= Miridae). En

) hvar är tillegnad någon af samtidens mest framstående hemipterologer, A. Puron och L. LETHIERRY samt (1) C. Stål, V. SIGNORET, G. DE HORVATH och E. SAUNDERS. De tre första delarne (Acta XIII) stodo efter någon tid icke mer att fås i bokhandeln, hvarför år 1907 en kemigrafisk reproduktion af dem föranstaltades.

Under bearbetningen af denna familj tillströmmade emellertid också af de öfriga ett så rikligt material, att det blef omöjligt att efter samma utförliga plan utarbeta alla. I stället tillgodogjorde sig REUTER sina färdiga beskrifningar genom att sammanställa åtskilliga monografier äfvensom bidrag i mindre afhandlingar. Af de större böra nämnas monografierna öfver Reduviidae (1881), Oncocephalus (1882), Anthocoridae (1884), Lygaeidae (1886) och Ceratocombidae (1891), alla införda i Finska Vetenskaps-Societetens Acta, likasom ock de öfver släktena Holotrichius (1891), Reduvius (1892), Fulvius (1895) och Acanthia (1895). Till monografin öfver Reduviidae kunde författaren, på grund af stegrad blindhet, år 1909 foga endast ett fragmentariskt tillägg.

Såväl praktarbetet Hemiptera Gymnocerata Europa e som monografierna hafva från fackmäns sida rönt mycken och förtjänt uppmärksamhet. Detsamma gäller uppsatserna om smärre hemiptergrupper. Till frågan om hemipterarternas utbredning har REUTER yttermera lämnat rika bidrag i ett stort antal mindre skrifter rörande faunan i de mest olika länder, från Vegas vinterområde ända till Madagaskar, Kina, Java, Australien och Amerika.

Denna rika produktivitet är egnad att väcka förvåning, men man förstår den, när man besinnar, att Odo REUTERS skarpa observationsförmåga och ovanliga minne i högsta måtto underlättade arbetet, samt att han snart vann en alldeles utomordentlig färdighet i den beskrifvande entomologins så att säga tekniska del. Beskrifningarna affattades med synnerlig lätthet, och de hopades efter hand i sådan mängd, att när de gruppvis offentliggjordes, en oinvigd knappast fattade huru och när själfva undersökningarna utförts och när det hela nedskrifvits. Ty redaktionsarbetet fortgick synbarligen icke efter den lugna regeln „nulla dies sine linea“, utan vanligen med feberaktig ifver och i brådstörtande ryck, som åtskildes genom icke oväsentliga pauser. Att kraftutlösningen under arbetsperioden delvis möjliggjordes genom den antydda ojämnheten antog han själf icke vara osannolikt.

Med en del afbrott fortgick denna verksamhet under 1870- och de första åren af 1880-talet i allt stigande progression. Det gällde dock icke uteslutande artförteckningar, deskriptioner, monografier och systematiska grupperingar, icke heller enbart Hemiptera. Arbetets art i och för sig fordrade att ofta nog äfven invecklade synonymiförbistringar utreddes exempelvis i ReUTERS revision (1888) af äldre auktorers arter (1758–1806) —, och städse måste arternas geografiska utbredning beaktas, ibland till och med ingående diskuteras i enkom däråt egnade afhandlingar. Därjämte upptog Reuter frågan om hemipterers och andra insekters dimorfism (lång- och kortvingade former) samt trimorfism, äfvensom arternas metamorfos och deras därmed förknippade gestaltförändringar. Hans erfarenheter från hemorten möjliggjorde också diskussioner om arternas uppträdande på de för enhvar af dem karakteristiska lokalerna, äfvensom om deras beroende af bestämda näringsväxter. Alla dessa frågor kunna med rätta anses höra till fackprogrammet inom systematiken samt till det hos oss af ålder bedrifna faunistiska forskningsarbetet.

Såsom bekant blef den nutida utvecklingsläran äfven hos oss inom konservativa kretsar först emottagen mycket oblidt --- man kan förstå detta, då den ju bröt med många rådande föreställningar. Jämväl från zoologiskt håll blef darwinismen här betecknad som förfelad och ledande till vådliga följder. Gruppen af dess anhängare tillväxte emellertid småningom, och i midten af 1870talet slöt sig till dem äfven Odo REUTER. Mången gjorde det väl mindre på grund af egna undersökningar än i följd af ungdomlig hänförelse och af en viss förkänsla att den naturalhistoriska forskningen nu höll på att inriktas på

nya banor.

Som en spontan yttring af en sådan förkänsla får man väl tolka Reuters vakna intresse för en del frågor, hvilka strängt taget icke hörde samman med faunistik och systematik. En del insekters förmåga att medels mekaniska hjelpmedel frambringa ljud (stridulera), som de väl uppenbarligen också måtte kunna förnimma genom hörsel, ådrog sig tidigt hans uppmärksamhet, och härom offentliggjorde han ett par mindre meddelanden. Jag erinrar mig huru vi i anledning af mikrofonens uppfinnande en gång på allvar diskuterade huruvida man ej med dess tillhjelp borde undersöka insekter: de hållas måhända för stumma allenast därför, att af dem eventuellt frambragta minimala ljud äro ofattbara för det obeväpnade mänskliga hörselorganet. Diskussionen ledde dock ej till något försök.

Vid denna tid hade, såsom allbekant, offentliggjorts märkliga tankar om skyddande likhet till form och färg, alltså maskering (mimicry) och REUTER var icke sen att från Hemiptera anföra egna exempel härpå. Andra iakttagelser om färgteckningen hos en del hemipterarters larver och fullbildade individer anförde han 1875 såsom häntydande på dessa arters släktskap, eventuellt gemensamma härledning. Iakttagelserna och tolkningen bibragte mig den föreställning, att Reuter redan då ernade lägga också dylika tankar till grund för sina kommande forskningar rörande hemipterernas förvantskap och gruppering. Men det räckte länge innan detta frö visade tydliga groningstecken. Hade fröet redan i detta tidiga skede och under skolad vård kommit till mognad och utveckling, så hade Reuters senare forskning säkerligen fått en ännu större utsträckning och betydelse.

Han fortsatte emellertid i sin redan inslagna riktning. Att REUTER tidigast valt gruppen Hemiptera till studium berodde väl delvis på kamratföredömet men äfven på fritt val: J. Sahlberg har anfört, att redan den unge gymnasisten fattat ett synnerligt tycke för en viss insekt, Lygus campestris, och beslutat egna sig åt studium af den grupp, hvartill arten hörde. Dock var det själfklart, att ej heller de af ålder hos oss studerade skalbaggarna och fjärilarna förbi. sågos. Men det räckte icke länge innan REUTER upptog till bearbetning äfven sådana insektgrupper, som ingen ännu hos oss studerat. Af psylloder kunde han redan år 1876 från Finland förteckna 36 och af podurider (Apterygogenea) 43 arter, bland dem icke så få förut obeskrifna. År 1879 uppräknade han 20 finska arter af de mycket små, för växter skadliga Thysanoptera, och senare beaktade han af dem ännu särskildt de arter, som före

« EdellinenJatka »