Sivut kuvina
PDF
ePub

Högtärade församling.

Vetenskaps-Societeten har hedrat mig med uppdraget att på denna dess årshögtid söka i korta drag i minnet återkalla de yttre konturerna af dess senaste år aflidne ledamots Professor emeritus, Arkiater OTTO E. A. HJELTS lif och verksamhet. Jag känner lifligt ansvaret af att inom den trånga ramen af ett minnestal teckna bilden af en man, hvars hela lif, under sex à sju decennier, oafbrutet och hängifvet varit egnadt arbetet i vetenskapens och den fosterländska kulturens tjänst.

En tradition har vetat förtälja, att familjen HJELT skulle härstamma från Holland, utan att detta dock med säkerhet kunnat ledas i bevis. Sannolikheten talar däremot för att familjen utgör en gren af den ännu fortlefvande norska släkten med samma namn, hvilken släkt torde utgått från det vid Mjösens vestra strand belägna urgamla, redan på 1000-talet nämnda bondegodset Hjelt-Hjelt. Norsk klang har också den finska släktens äldste kände medlems, BÖRJEL BJÖRNSSON HJELTS namn. Han finnes första gången nämnd år 1675 i mantalslängderna för Abo stad, där han var svarfvare, hvilket yrke gick i arf till söner och sonsöner. Hans sonsons son NICLAS HJELT (1739-1808), från hvilken alla nu i Finland lefvande grenar af släkten härstamma, erhöll akademisk bildning, blef docent vid Åbo akademi och sedermera domkyrko-syssloman. Af hans åtta söner förvärfvade sig fem akademisk bildning och inträdde på tjänstemannabanan, medan de öfriga egnade sig åt praktiska värf.

Aflidne Arkiater HJELTS föräldrar voro bokhandlaren och boktryckaren i Åbo, filosofie doktorn CHRISTIAN LUDVIG HJELT (död 1849) samt HEDVIG LOVISA CHYTRA EUS (död 1839). Bland åtta syskon, däraf sju bröder, var han den femte i ordningen; han föddes den 18 april 1823 i Åbo.

Sin barndom och tidigare ungdom tillbragte HJELT i föräldrahemmet i Åbo samt på familjens egendom Moisio gård i Lundo socken, hvarest hans intresse för naturen redan tidigt tyckes vaknat; sålunda blef han snart en varm vän af blomsterodling och efterhand, redan under skoltiden, intresserad för naturhistoriska studier. Att dömma af hans efterlemnade själfbiografiska anteckningar synes han äfven i öfrigt varit tidigt utvecklad. Han lärde sig läsa vid knappt 5 års ålder, hvarvid de äldre brödernas hemlärare, sedermera lyceirektorn KNUT LEGAT LINDSTRÖM var hans läromästare, och redan vid 511⁄2 års ålder, hösten 1828, sattes han i en nýss inrättad skola, ett slags folkskola. Af nämnda

biografiska anteckningar finner man, att det förträffliga minne, som utmärkte HJELT under hans mannaålder och som bestod ända till hans sena ålderdom, redan framträdt i barndomen. Så t. ex. erinrar han sig ännu långt senare, huru han vid circa 4 1/2 års ålder, då den stora branden i Åbo utbröt den 4 sept. 1827 på aftonen, från ett högt berg å Moisio egendom, där han då befann sig, „kunde se eldflammorna vid horizonten på ett afstånd af 10 à 12 kilometer". Lifligt qvarstod äfven i minnet den „stora sorg", som bereddes honom genom förlusten af hans leksaker vid Åbo brand. Äfven skräckbilderna från kolerans våldsamma framfart i Åbo, hösten 1831, synas hafva djupt inpräglat sig i den då 8-åriga gossens minne: „Portarna stängdes i den gård, der kolerafall yppat sig, en svart flagga blef till tecken derpå uthängd, all samfärdsel med en sådan gård upphörde och den nödvändigaste tillförseln af lifsmedel skedde genom fönstren. De döda bortfördes under nätterna under fackelsken". Enligt tillgängliga uppgifter skola vid denna epidemi 373 personer hafva insjuknat i kolera i Abo.

Efter att med utmärkelse hafva genomgått den hösten 1831 till Abo återflyttade trivialskolan, där minnesläsning tyckes varit hufvudsak, och det hösten 1830 nyinrättade gymnasiet i Åbo, blef HJELT student, med vitsordet laudatur, vid 16 år den 22% 1839 och inskrefs af akademins dåvarande rektor, FREDR. WILH. PIPPING, i Åbo-afdelning. Den tidens studenter buro en mössa af blått kläde med svart sammetskant och prydd med en gyllene lyra, något större än den nu för tiden mest brukliga.

[ocr errors]

Redan vid slutet af samma år 1839 hade den unge studenten sorgen att förlora sin moder, som afled efter en långsamt tärande sjukdom, troligen kräfta. Om henne yttrar HJELT i ofvannämnda anteckningar bl. a. att hennes håg och anlag voro mera riktade åt läsning och intellektuella sysselsättningar än åt de dagliga hushållsgöromålen“. Efter denna tid slöt sig HJELT „ännu närmare" till sin tio år äldre syster EMMA, sedermera gift med vicepresident GUSTAF CARP i Wasa. Hon synes med stor ömhet vårdat sig om denne sin broder.

Det intresse för naturhistorien, som redan under skoltiden vaknat hos HJELT, stärktes och uppmuntrades ännu mera, då han på förslag af prof. G. R. SAHLBERG våren 1840 af Sällskapet pro Fauna et Flora fennica erhöll ett reseundertsöd för en exkursion i naturhistoriskt syfte till sydvestra delen af Tavastland och trakterna omkring Päijänne. En annan student, G. W. KEKONI, erhöll samtidigt på sin lott för samma ändamål Hattula och Wånå socknar. Det torde varit första gången Sällskapet utsände unga studenter på sådana sommarexkursioner. Expeditionen måste väl ock utfallit till belåtenhet, att dömma af de rikhaltiga samlingar, som HJELT redan under hösten aflemnade till nämnda sällskap.

Men HJELT bedref med intresse och framgång sina studier icke blott i naturhistorie, kemi och fysik, utan ock i de klassiska språken, så att han våren 1844 kunde aflägga sin filos. kandidat examen med vitsordet laudatur i 6 af de då erforderliga 12 examensämnena, efter att redan i mars 1843 hafva utgifvit såsom disputation pro exercitio sitt första naturvetenskapliga arbete med titeln: Naturhistoriens Studium i Finland

före Linné's tid. I. Elias Tillandz och hans föregångare. Detta arbete utgör en intressant, kulturhistorisk studie, som, i anslutning till en kort redogörelse för den naturhistoriska vetenskapens uppkomst och utveckling i landet, närmare behandlar medicine-professorn ELIAS TILLANDZ, såsom „den ende hvars verksamhet i afseende på naturhistoriens studium i Finland före LINNE's tid var af mera omfattande betydelse och fulländning". Den 21, 1844 blef HJELT promoverad till filosofie magister.

-

Under sin studenttid deltog Hjelt icke i det vanliga kamratlifvet", utan sysslade hälst, såsom han i sina själfbiografiska anteckningar uttrycker sig, „med sina böcker och blommor, samt slöt sig närmare till några få vänner, med hvilka han umgicks förtroligt". Härtill bidrog väl ock den riktning hans själslif tidigt erhöll, i det han redan under sina första studentår tillegnade sig den religiösa lifs- och verldsåskådning, som han sedan förblef orubbligt trogen ända till lifvets slut. Hjelt var en varm och konsekvent finskhetsvän. Redan i sin ungdom hade han med sympati trädt den finska allmogen nära, särskildt inom de religiösa kretsar, till hvilka han anslöt sig. Det var dock först under 1850-talet som Hjelt, enligt hvad han i nyss nämnda anteckningar nämner, under vistelsen i Tyskland och under inflytande af J. W. SNELLMANS verksamhet, kom till en klar uppfattning af den finsk-nationella rörelsens genomgripande betydelse för det finska folkets kultur och hela existens. Ett vackert bevis i handling på denna sin öfvertygelse gaf han, då han jämte tre andra universitetslärare år 1871 tog initiativet till upprätthållandet med enskilda medel af en finsk lärdomsskola i Helsingfors, sedan den dåvarande senaten utverkat det finska normallyceets bortflyttning till Tavastehus.

Efter vunnen magistergrad fortsatte HJELT ännu en tid sina naturvetenskapliga studier, blef filosofie licentiat 1846 och promoverades till filosofie doktor följande vår på grund af en afhandling: In systema nervorum sympathicum Gadi Lotae Linn. observationes. 1847.

Efter sålunda förvärfvad, särskildt den tiden väl behöflig, grundlig naturvetenskaplig utbildning egnade sig HJELT numera med samma energi åt medicinska studier. Han begynte dessa vid den bjärta brytningstid, som inträffade i läkekonsten vid midten af senaste sekel, särskildt i Tyskland, under hvars inflytande i medicinskt hänseende de nordiska länderna närmast stått. Då tvungos de gamla naturfilosofiska och i system satta, spekulativa medicinska doktrinerna efter hand vika för det nyvaknande, rent naturvetenskapliga åskådningssättet, hvarigenom grundvalen lades till ett nytt skede i hela den medicinska utvecklingen.

Att HJELT med framgång bedref sina medicinska studier framgår bl. a. däraf att han, efter att våren 1852 hafva aflagt medicine kandidat examen, med laudatur i alla ämnen, redan följande höst ej blott blef t. f. anatomie-prosektor i hvilken befattning han

qvarstod till sommaren 1856 '), då han blef utnämnd till ordinarie prosektor utan ock af Consistorium förordnades att bestrida professorns i anatomi och fysiologi offentliga föreläsningar läseåret 1852-1853. Då förslag om detta förordnande i maj 1852 väcktes i Consistorium af den ordinarie innehafvaren af lärostolen i nämnda ämnen professor BONSDORFF, på grund af hans tillernade utrikesresa, ansåg sig Consistorium till en början icke kunna ingå på detta förslag, alldenstund HJELT icke var docent. Emellertid utarbetade HJELT under sommarn en afhandling för docentur med titeln: De nervis cerebralibus parteque cephalica nervi sympathici Bufonis Cinerei Schneid. adnotata quædam 2), 1852, hvilken afhandling ventilerades strax i början af höstterminen och godkändes för sitt ändamål, hvarefter följde HJELTS utnämning till docent i anatomi samt ofvannämnda förordnande. Efter det de nya universitetsstatuterna trädt i gällande kraft blef HJELT i jan. 1853 kallad till kurator i medicinska fakulteten, i hvilken befattning han qvarstod höstterminen år 1858.

Härunder försummade HJELT dock icke sin egen praktiska utbildning vid kliniska institutet i det s. k. nya klinikum (färdig byggt år 1848).

Den 14 december 1855 aflade HJELT med. licentiatexamen, efter att föregående vår hafva utgifvit och offentligen försvarat (2) en afhandling för med. och kir. doktorsgrad med titeln: „Bidrag till läran om det kalla vattnet såsom läkemedel". Det var väl delvis i anslutning till eller under påverkan af det nyvaknade intresset för de s. k. naturliga läkemedlen, främst balneo- och hydrotherapin, som man äfven hos oss vid den tiden började intressera sig för vattenläkekonsten. Detta intresse, som i medlet af senaste sekel framträdde i de stora kulturländerna, är väl delvis att anse såsom en naturlig reaktion mot den ensidiga och tröstlösa nihilismen i den då dominerande Wienerskolan. Nämnda afhandling, afsedd att belysa vissa sidor af hydrotherapin, är baserad dels på den personliga erfarenhet HJELT förvärfvat sig under de två somrar (1853 och 1854) han biträdde prof. BONSDORFF vid vattenkuranstalten Kuppis i Åbo, dels på teoretiska studier i ämnet. Ej blott den tekniska sidan af frågan blir här närmare belyst, utan ock, såvidt möjligt, indikationerna för de olika badformerna och dessas verkningar beaktade, hvarvid förf. söker, i den mån vetenskapens dåvarande ståndpunkt det tillät, gifva en fysiologisk förklaring åt vissa af det kalla vattnets verkningar, särskildt dess inverkan på hud- och kärlsystemet, hvarvid han redan strängt skiljer mellan den primära eller omedelbara verkan af det kalla vattnet och de secundära eller reaktiva verkningarna.

Efter slutförda studier och examina vid universitetet verkade HJELT till en början i den militära sjukvårdens tjänst. Sålunda erhöll han den 26, 1856 af militieexpeditionen i senaten uppdraget att undersöka hälsotillståndet vid Åbo indelta skarpskyttebataljon, som under föregående år decimerats af sjukdomar (tyfoidfeber och frossa), hvarjämte han den 29/3 1856 blef förordnad till t. f. bataljonsläkare vid Nylands indelta bataljon.

') Bland hans elever från den tiden må här särskildt nämnas: J. I. Björksten, J. A. ESTLANDER, G. J. STRÖMBORG och S. O. WASASTJERNA.

2) Ännu vid den tiden måste hvarje för tjänst utgifven disputation vara författad på latin.

Snart valde dock HJELT den pathologiska anatomin till specialämne för sina forskningar. Den stora betydelse, som nämnda disciplin äger för läkekonstens öfriga delar, hade vid denna tid småningom blifvit allt mera erkänd, jämnsides med det allmänna uppsving, som samtliga naturvetenskaper erforo under förra hälften af senaste sekel. Dock var det först mot midten af senaste sekel (på 1840- och 1850-talen) som vid universiteten inrättades egna lärostolar (professurer) i pathologisk-anatomi. Så t. ex. erhöll universitetet i Paris 1) år 1836 sin förste professor i pathologisk anatomi (CRUVEILHIER, tidigare professor i kirurgi i Montpellier), universitetet i Wien år 1844 (ROKITANSKY), i Berlin 1856 (VIRCHOW, som dock redan 1849 blifvit utnämnd till förste innehafvare af en likadan professur i Würzburg). Särskildt genom desse mäns och specielt genom VIRCHOWS trägna och banbrytande forskningar vann pathologiska anatomin snart sin centrala, grundläggande ställning bland de medicinska vetenskaperna.

På 1850-talet inrättade man äfven vid universiteten i de skandinaviska länderna särskilda lärostolar i pathologisk anatomi jämte till dessa hörande pathologisk-anatomiska institutioner.

Vid vårt universitet finner man, enligt förhandenvarande källor, den pathologiska anatomins betydelse första gången framhållen i medicinska fakultetens protokoll för den 23 febr. 1847, hvari äfven betonas, att en särskildt utbildad lärare i „pathologisk anatomi och mikroskopi" vore ett „verkeligt desiderat“ 2). Det var dock först inemot tio år senare, den 5 november 1856, som Consistorium ingick med en underdånig framställning om inrättandet af en särskild lärostol i pathologisk anatomi och statsmedicin, på grund af ett utlåtande af medicinska fakulteten, hvari det bland annat heter, att „fakulteten kännbart saknat en egen lärostol för den pathologiska anatomin, hvars fundamentala betydelse för den medicinska vetenskapen numera öfverallt blifvit erkänd“, och hvarmed då äfven lämpligast skulle kunna förenas rättsmedicinen". I maj följande år 1857 blef detta förslag å högsta ort bifallet.

Redan i augusti 1856 reste HJELT utrikes med Würzburg som mål, i afsikt att särskildt hos VIRCHOW studera pathologisk anatomi. Vid framkomsten till Würzburg den 10 september erfor han emellertid, att VIRCHOW redan för en tid sedan blifvit kallad till Berlin, om hvilken händelse man då ännu ej hade någon kännedom i Helsingfors. På VIRCHOWS tillrådan stannade HJELT likvisst till en början i Würzburg, hufvudsakligen „för att studera histologi och öfva sig i mikroskopets bruk" hos en af samtidens främste anatomer, KÖLLIKER, hvarjämte han med ifver bedref andra theoretiska studier, specielt i pathologisk anatomi hos FRIEDREICH. - Vistelsen i Würzburg tyckes varit både betydelsefull och angenäm för HJELT. Han skrifver härom i sina biografiska anteckningar: „Denna tid qvarstår ännu oförgätligt i mitt minne såsom grundläggande min vetenskapliga utbildning. Det var som om en ny verld öppnat sig för mig och med ungdomens entusiasm emottog jag den rikedom på vetande, som nu i så fullt mått stod mig till buds".

1) I Strassburg hade dock redan år 1819 inrättats en professur i pathologisk anatomi.

2) Se närmare härom i ОTтo E. A. HJELTS skrift: Den Pathologisk-anatomiska inrättningen vid det Finska Universitetet under åren 1859-1871, Helsingfors 1871.

« EdellinenJatka »