Sivut kuvina
PDF
ePub
[ocr errors]

komma i orangerier. Finska pso cider (Corrodentia) förtecknade han år 1893, och nästföljande år florsländorna (Neuroptera). Ännu på 1900-talet upptog han med ifver en ny grupp till behandling, nämligen Cimicidae.

Genom dessa sina nyodlingar på den inhemska faunistiska forskningens område föranledde Reuter landsmän att under samlingsresor närmare uppmärksamma de förbisedda insektgrupperna. Själf egnade han också senare åt några af dem värdefulla uppsatser, i hvilka han antingen redogjorde för sålunda tillkomna samlingar från olika trakter af Finland, eller ock på nytt bearbetade hela materialet med ledning af nyare utländsk litteratur af större omfattning. Mest synas poduriderna hafva intresserat honom; dem har han nämligen behandlat i tjugusex arbeten eller notiser. I en del af dem, men också i talrika om andra insekter, har han egnat stor uppmärksamhet åt arternas ekologiska förhållanden. Det var väl detta intresse som sedermera vägledde honom åt tvenne olika håll. Å ena sidan kom han att beröra skade. insekterna, bland andra den s. k. ängsmasken, och hans skrifter härom kunna anses vara begynnelsen till vetenskaplig forskning äfven hos oss på landtbruks- och forst-zoologins område samt hafva befordrat planerna på försöksstationer. Å andra sidan ledde intresset för ekologiska spörsmål också till allmänna biologiska, särskildt djurpsykologiska problem, hvarom längre fram skall ordas.

I sina zoologiska skrifter har Opo Reuter endast undantagsvis berört andra djurgrupper än insekterna. Här må nämnas exempelvis hans text till G. SundMANS planchverk öfver Finlands fiskar.

REUTERS snabba observationsförmåga åtföljdes af en motsvarande snabbhet att nedskrifva resultaten af iakttagelserna och äfven publicera dem. Måhända var det denna så att säga publicistiska läggning, som hos honom en gång alstrade en önskan att utgifva en egen hemipterologisk revy, ehuru tanken icke blef förverkligad. I stället hade han städse tillfälle att här hemma offentliggöra sina resultat uti såväl Finska Vetenskaps-Societetens som Societas' pro Fauna et Flora fennica skriftserier, och talrika voro de utländska samfunds organ, som beredvilligt ställdes till hans förfogande. Redan vid grundandet af den kända skriftserien Zoologischer Jahresbericht, som allt ännu utgifves af Stazione zoologica i Neapel, erbjöds honom att däri redigera referaten öfver Hemiptera, hvilket uppdrag han också fullgjorde i de tre första årgångarna, 1879 -- 1881.

Hand i hand med Ovo Reuters hittills berörda förmåga af intensivt arbete på den beskrifvande entomologins område utvecklades hos honom äfven en annan därmed förknippad, nämligen den, att systematiskt sammangruppera former, till en början för att vinna en öfverblick af materialet. Man har uttalat att han, fastän intresserad af detaljundersökning, besatt „den sanne systematikerns instinktiva blick för frändskapsförhållandena i naturen". Yttrandet är i viss mån befogadt, men kan gälla blott ett tidigare utvecklingsstadium; ty en sann och mognad systematiker arbetar målmedvetet, men icke instinktivt.

Det nämndes redan, att REUTERS lyckliga förmåga att gruppera sina hemipterer berodde af naturliga anlag och förvärfvad stor sakkännedom. Likaså har framhållits, att skolning under vidsynt ledning hade i ett visst skede kunnat mäktigt påverka hans arbetes djup och riktning. Denna min tro beror af egen motsvarande upplefvelse.

Opo Reuter hade icke själf studerat jämförande anatomi det slag af forskning, som är egnadt att mest åskådligt, så att säga handgripligt, införa en yngre arbetare i den utvecklingshistoriska tankeriktning, till hvilken han slutit sig. Men man behöfver härvid icke nödvändigtvis lägga hufvudvikten på ordet anatomi, åsyftande enbart den inre kroppsbyggnaden. Också det yttre kan, särdeles hos den månggestaltade insektgruppen, studeras under kritiskt afvägande af morfologiska synpunkter.

synpunkter. Morfologin är grunden för förståelsen af morfogenesen och därmed äfven det oundgängliga första steget för utredningen af fylogenin, hvilken återgifver stamförvandtskapen, alltså systemet, när detta begrepp tages i djupare naturvetenskaplig mening.

i Ingen kan begära, att en forskare, hvilken egnat sig åt utredning af arterna inom en specialgrupp så helt, som Reuter beträffande Hemiptera, nödvändigtvis själf borde ytterligare komplettera detta arbete med ett lika ingående studium af dessas anatomiska byggnad. Såsom bekant kräfver nämligen insekternas studium i yttre och i inre afseende rätt olika förstudier och teknik. Hufvudsaken är, såsom nyss sades, att forskningen bedrifves med morfologisk syn på ämnet.

För min del trodde jag en tid att Odo Reuter verkeligen åsyftade också dylikt studium, men jag förnam icke något objektivt eller reellt bevis härpå. Uppenbarligen låg orsaken däri, att det ständigt inströmmande materialet måste bearbetas och att detta arbete tog honom fullt i anspråk. Grunderna för hans uppfattning af hemipterernas systematiska gruppering voro väl honom själf tillräckligt åskådliga, att han kunde affatta diagnoser och ordna grupper. Men motiven behöfde ännu klarna, vidgas och samordnas, innan de kunde enhetligt framställas. Klarheten kom först senare, när han fann tid att rikta blicken enkom härpå.

Hittills har jag, för att bibehålla kontinuiteten af REUTERS utveckling som zoologisk forskare, lämnat å sido hans ställning till Universitetet, till hvilken vi nu böra återgå.

Det är själfklart, att en ung forskare, som genom vaken intelligens, ovanlig produktion och mångsidiga intressen ådrog sig så stor uppmärksamhet som Opo REUTER, också väntades blifva ett mycket önskvärdt tillskott till lärare. personalen vid vårt Universitet. Vorden filosofie-licentiat år 1876 blef han den 1 februari 1877 docent i zoologi; samma år invaldes han till ledamot i Finska Vetenskaps-Societeten.

Medan Reuter, på sätt redan skildrats, med utomordentlig energi var verksam som forskare på entomologins område, hyste han emellertid icke samma intresse för att genom universitetsundervisning bidraga till ungdomens förkofran i det zoologiska facket. Orsaken låg ingalunda i någon slags svårighet att föreläsa eller eljes undervisa. Tvärtom bekräfta många, som åhört honom, att han föredrog med synnerlig lätthet och förstod göra ämnet intressant. Till och med fullt improviserade verkade föredragen fängslande. De första docentåren gaf han emellertid alls ingen undervisning, sedermera med afbrott, dock på 1890-talet med större regelbundenhet. Det låg sålunda också öfver hans akademiska lärareverksamhet någonting oroligt.

Reuter synes i början hafva velat föreläsa helst öfver allmänna frågor och tillkännagaf bl. a. en serie lektioner öfver darwinismen, men denna påbörjades aldrig. Att emellertid behandlingen af dylika ämnen skulle blifvit liflig, torde man kunna sluta af hans föredrag åren 1882 och 1884 på Finska VetenskapsSocietetens års- och högtidsdag, då han skildrade myrornas instinkt och de nyaste upptäckterna inom insekternas utvecklingshistoria. Senare föreläste han dels om vissa insektgrupper, dels om parasitmaskarna och äfven om Finlands fiskar.

ODO. REUTER föreslogs år 1880 till e. o. professor, på samma gång som andra äldre, och han blef utnämnd den 11 maj 1882. Året därpå blef ordinarie professuren i zoologi ledig genom innehafvarens frånfälle, och tvenne sökande anmälde sig. Enligt då gällande statuter fordrades af båda ett särskildt specimen för tjänsten. Vid denna tid (1884) offentliggjorde Odo REUTER också ett stort antal mindre skrifter men till mycken öfverraskning intet specimen; han kunde således icke komma i fråga.

Äfven sedermera tog han föga del i den akademiska undervisningen. Läseåret 1884–1885 åtnjöt han tjänstledighet för fullbordande af vetenskapliga arbeten och 1886–1887 för sjukdom. Längre fram, då ohelsan allt framskred, förblef han dock i stånd att utföra forskningsarbete och ansågs därför med fullt skäl kunna gagna Universitetet mera genom att fullborda egna undersökningar än genom att hålla ett antal kollegier. Hans ställning var sålunda under ganska lång tid en fri akademikers, enär han, bosatt dels på Ispois nära Åbo, dels i Pargas, åtnjöt ledighet från hösten 1906 ända till den 24 december 1910, då honom, numera blind, beviljades afsked som professor emeritus. Dessförinnan hade han om vintrarna varit bosatt i Helsingfors.

Hans från lärareplikter lediga tid förflöt dock icke under sysslolöshet. Tidigare hade REUTER städse användt sommarferierna antingen för undersökningar i naturen uti hemtrakten eller ock för bearbetning af samlingar och för sin författarverksamhet. När numera sjukdom, yttrande sig i form af nedsatt rörelseförmåga och tilltagande nervsmärtor, hindrade verksamheten ute i naturen, fortsattes det litterära arbetet både vinter och sommar. Mest öfverraskande och därjämte synnerligen nyttig var den kraftansträngning, hvarmed Reuter, under samarbete med A. Luther och en hel mängd biträdande finska zoologer, bragte till stånd Bibliotheca zoologica Fenniae, hvars förra hälft framlades för nordiska naturforskaremötet år 1902 i Helsingfors; senare hälften blef tryckt först 1909.

Det var från och med detta arbete jag med undran blef personligt vittne till den ännu blott till en del kroppsligt brutne kamratens utomordentliga arbetsförmåga, hans afundsvärda minne och nu visade viljestyrka. Och det förefaller, som hade uti hans entomologiska författarverksamhet, i bredd med förut framträdande karaktärsdrag, under nu tilltagande kroppsligt obestånd utvecklats nya drag, som tidigare spelat blott en underordnad roll: i hans forskning fick syntetiskt förfarande nu större utrymme.

I det föregående anfördes redan, att Reuter år 1875 meddelat iakttagelser huru variationer i färgteckning hos olika arter Hemiptera kunde förråda deras släktskap. Härom föredrog han ytterligare år 1902 vid naturforskaremötet i Helsingfors, och han skildrade 1905 i tryck hurusom hos en del hemiptergrupper en bestämd lagbundenhet visar sig i afseende å färgteckningens förändringar från art till art: på ursprungligen ljusa kroppsdelar uppstå mörka fläckar, som efter hand bli större, olika gestaltade och olika fördelade samt omsider sammanflyta. Färgförändringen slutar med helsvart, melanism, men slutresultatet kommer till stånd längs flere olika, af hvarandra oberoende serier af mellanformer. Företeelsen är analog med dylika, som observerats inom vidt skilda djurgrupper, och den måste med all säkerhet hafva betydelse för utredandet af ej blott arternas utan jämväl gruppernas inbördes frändskap, deras systematik.

Redan nog mycket beroende af svårigheten att röra sig möttes Reuter af ännu en pröfning väl den mest störande för en naturforskare. Synförmågan inskränktes under åren 1906—09 småningom till en allt mindre sektor af synfältet, och patienten måste nu starkt begränsa sitt dagliga arbete, för att om möjligt hejda fortskridandet af det onda. Hvila befanns dock medföra ingen annan nytta, än den att någorlunda upprätthålla allmänbefinnandet. Efter direkt förfrågan erfor han omsider, att synen icke mera stod att rädda. Nu var programmet klart. Nu fortsattes arbetet utan betänkligheter så långt krafterna medgåfvo. Remisser granskades för att återsändas, och halffärdiga manuskript förfullständigades för att offentliggöras. I den mån de blefvo färdiga anmälde han dem vid Finska Vetenskaps-Societetens möten, i hvilka han deltog ej blott som halfblind, utan ännu år 1910 när synorganen ej mera reagerade ens för de skarpaste ljusstrålar. Senast besökte han våren 1912 Societas' pro Fauna et Flora fennica möten och framlade önskningsmål angående sommarens exkursioner.

Under sin skymningsperiod afslutade Reuter sålunda åtskilliga arbeten af deskriptiv art. Detta möjliggjordes delvis genom hans fenomenala minne, delvis också med välvillig hjälp af en yngre vän, dr BERTEL Poppius, hvilken tjänstgjorde såsom öga, då det gällde att förfullständiga beskrifningar eller att gemensamt afgöra någonting tvifvelaktigt. Monografin öfver Nabidae (1909) och en del andra arbeten utgåfvos därför af båda gemensamt, och REUTER kunde glädjas öfver att medhjälparen snabbt kom in i ämnet. Arbetet underlättades så mycket mer, som i REUTERS samlingar funnos ej mindre än 2,300 arter palearktiska Hemiptera Heteroptera, däribland typexemplar till 440 arter, beskrifna dels af honom själf dels af samtidens mest framstående fackmän. Sina arbeten dikterade den blinde för en handsekreterare, som jämväl föreläste nödig nyare litteratur och i öfrigt gick honom till handa.

Äfven helt andra zoologiska skrifter, än de nu nämnda, författade Opo REUTER under de år, då synen höll på att inskränkas.

Ehuru så talrika remisser under tidernas lopp gått genom hans händer, var den för många naturalhistoriker så karakteristiska samlingsmanin honom främmande. För honom såsom forskare voro samlingarna medel, icke mål. Men gärna och med största ifver och sakkunskap samlade han ur litteraturen alla tillgängliga uppgifter om forskningsfrågor som särskildt intresserade honom. Och dessa voro endels rätt omfattande.

« EdellinenJatka »