Sivut kuvina
PDF
ePub

En sådan gällde de Hemiptera, som delvis eller helt och hållet lefva på barrträd. Från 1684 källskrifter har han (1909) sammanställt uppgifter om 304 sådana arter, af totalantalet 4630 inom palearktiska regionen förekommande Hemiptera. Genom diskussion af detta material gör han det antagligt, att arter, som ursprungligen lefvat på löfträd eller örter, vant sig att till vintern flytta öfver till barrträd, här gjort sig allt mera hemmastadda på en eller flera arter, och slutligen utbildat ekologiska raser med egna kännetecken. Näringsinstinktens plasticitet har här verkat som en betydelsefull utvecklingsfaktor.

Sina arbeten på systematikens område, också monografierna, hade ODO REUTER, såsom ofvan redan antyddes, affattat så godt som utan att framlägga någon diskussion af motiven för sin gruppering: kännetecknen i diagnoserna fingo tala för sig själfva. I ungdomsarbetet af år 1875 diskuterade han visserligen föregångarnes system (FIEBER, THOMSON), men blott i någon mån sitt eget, och likaledes då han år 1883 modifierade detta.

Märkligt nog förefaller det som skulle först ett delvis mot honom riktadt utfall hafva verkat utmanande. En produktiv engelsk entomolog, Mr W. L. DISTANT, förmenade år 1904 Capsidernas systematik utgöra ett temligen „artificial or cabinet arrangement", som mera var grundadt på personliga tycken än ett uttryck af „an evolutionary or philosophical conception". I sitt polemiska svar, Hemipterologische Speculationen, I (1905), utlade REUTER sin ståndpunkt. Med liflig känsla för skillnaden mellan ett artificiellt system, med dess praktiskt nyttiga nycklar, och ett naturligt system, som däremot vill åskådliggöra formernas inbördes förvantskap, bemöter han inkasten samt gör medels ett stamträd reda för capsidernas klassifikation. Ännu senare, år 1910, skildrade han, numera fullt blind, ämnet på ett mera ingående och afvägande sätt i sin skrift: Neue Beiträge zur Phylogenie und Systematik der Miriden, hvilken åtföljdes af uttalanden öfver samtliga heteropterfamiljers fylogeni. Han diskuterade däri de olika kroppsdelarnas användbarhet för afgörandet af hithörande frågor, och framhöll hvilka egenheter han ansåg vara primära, konservativa och förty också mest vittnesgilla i afseende å härstamningen, och hvilka åter borde anses vara sekundärt förvärfvade, exempelvis på grund af inom olika grupper uppkommen anpassning till likartade lefnadsvillkor (konvergens). Stor vikt lade han särskildt på punktögonen och på fötternas klodynor. Tre andra specialisters system jämförde han inbördes och med sitt eget i dess nu framställda nya form.

Detta hans system vann inom kort anslutning af de förnämsta hemipterologerna, bl. a. HORVATH i Ungarn och OSHANIN i S:t Petersburg; redan 1912

kunde han, i anledning af skriftliga meddelanden, i en särskild mindre publikation ytterligare angifva några förbättringar.

Då jag, under medverkan vid tryckningen af REUTERS arbete om Miridernas fylogeni och systematik, åtskilliga gånger blef varse med hvilket lifligt intresse han för mig afvägde de morfologiska skälen för och mot vissa släktens frändskap mången gång helt förglömmande att jag ju icke alls var kännare af dessa släkten —, tror jag det icke vara olämpligt att här anföra minnen från ett par för honom som författare karakteristiska tillfällen.

Hans uti skriften i fråga lämnade reproduktion af OSBORNS, KIRKALDYS och HANDLIRSCH'S grafiskt återgifna system gåfvo mig anledning uppmana honom att här afbilda äfven sitt eget. Mitt anbud att därvid medverka emottogs af den blinde kamraten, hvarefter under upprepade besök hos honom ett utkast småningom bragtes till stånd. Detta öfverfördes omsider, förstoradt, på en stor pappskifva, å hvilken det utfördes i upphöjd blindskrift. Efter det REUTER tagit noggrann kännedom af bilden och anvisat några mindre ändringar, reducerades denna åter till lämplig storlek, hvarefter den trycktes sannolikt det enda fylogenetiska stamträd som en fullständigt blind forskare alstrat.

-

Jag glömmer ej lätt hvilken vacker, vaken och genomglad blick den blinde hade, då han, halfliggande i sjuksängen, med på pappskifvan trefvande fingrar långsamt läste sina egna tankar, som han småningom kombinerat under årslånga undersökningar och hvaraf pappbilden nu återgaf en symbol. Ej heller skall förgätas huru hans skämtsamma yttranden bragte oss båda, och sedermera äfven de i rummet inkommande egna till rätt hörbar glädjeyttring en glad, men tillika tragisk situation med skarpa kontraster.

Sitt öde bar REUTER med största resignation, och han uttalade sig häröfver med stort sinneslugn när Societas pro Fauna et Flora fennica på hans 60-års dag hembar honom sin hyllning genom att tillegna honom 33:dje bandet af dess Acta. Vid den blinde kamratens kanske sista besök hemma hos mig uttalade jag min fägnad öfver att zoologins teoretiska frågor nu lämnade honom en lika angenäm som nyttig sysselsättning för hans tankar. Instämmande häri berättade han sig hafva själf undrat öfver att dylika frågor numera trängt sig på honom. Och han tillade ifrigt, att hans broder, zoologen, härtill yttrat: „ja, ser du, när du nu blifvit blind, har du fått ögonen upp!" och berättande detta skrattade den blinde själf riktigt hjärtligt.

Märkligast af de skrifter ODO REUTER under fullständig blindhet dikterat till publicering, voro två, som tillika voro vidast anlagda, nämligen den nyss nämnda om Miridernas systematik (1910), hvilken var riktad närmast till fack

kollegerna, och hans sista större arbete, som dessutom, och framför allt, var affattadt för en större läsarekrets.

Egna och andras iakttagelser rörande insekternas ekologiska förhållanden hade redan tidigt lockat REUTER in på området för djurens sinnesorgan och själslif. Härom offenliggjorde han åren 1882-1888 några populära skrifter, och ytterligare andra under åren 1901, 1904 och 1907. Alla äro nedskrifna med lätt löpande penna, och stödja sig företrädesvis på andra forskare, FABRE, WASMANN m. fl., samt hafva på sin tid kastat en viss belysning öfver djurens själslif. Under senare tid ha många entomologer fackmässigt studerat särskildt de högst begåfvade insekterna, de socialt lefvande, så att en hel litteratur uppstått om dessas lefnadsvanor. Några författare ha därvid behandlat sin specialgrupps vanor i samma utvecklingshistoriska följd som kroppsbyggnadens morfologi tidigare af dem studerats.

ODO REUTERS insikter och skriftställaretalang gjorde honom till rätte mannen att enligt liknande metod sammanställa „lefnadsvanorna och instinkterna" hos insekterna öfver hufvud (1913). Ur en ofantligt omfattande litteratur, uppräknad på ej mindre än 64 trycksidor, och ur hvilken åtminstone den nyaste blifvit honom allenast föreläst, har han sammanställt en mängd med omsorg valda representativa iakttagelser öfver de mest olika grupper och från alla länder. Materialet har ordnats under olika biologiska synpunkter: näring, skyddsanordningar, metamorfos, parning och omvårdnad af affödan, bobyggnad, insamlande af förråd, snyltande och sammanslutning af icke samhälleliga arter. Därvid utgår REUTER städse från dessa företeelsers gestaltning i deras enklaste form hos solitärt lefvande insekter, och fortskrider stegvis ända intill gryningen" af de socialt lefvandes motsvarande instinkter. Med stor urskillning har författaren valt talande exempel från den rika litteraturen. På ett väckande sätt framställas dessa, och författaren öfverlämnar helst åt läsaren att med eftertanke själf draga konsekvenserna. Utvecklingsidén vinner ju sitt bästa rotfäste när den själfmant gör sig gällande, nämligen hos de läsare, hvilka känna sig mottagliga därför.

Förarbeten voro allaredan utförda till fortsättningen af detta arbete, hvars andra del, i anslutning till den förra, skulle innehålla en sammanställning af iakttagelser öfver de underbara vanorna hos de socialt lefvande insekterna: myror, termiter, getingar, humlor och bin. Hos dessa lefver moderdjuret länge nog för att omgifvas af sin egen verksamma afkomma, hvilken ofta är uppdelad i kaster med inbördes olika uppgifter och lefnadsvanor. Denna andra del hade säkerligen blifvit affattad lika lyckligt som den första, ifall författa

ren fått lefva. För honom hägrade ännu en tredje, afslutande del om insekternas sinnes- och själslif öfver hufvud.

Med den utgifna delen skall den blinde författaren säkert äfven framgent öppna ögonen för rätt många intresserade och detta var hans önskan. De unga som i rättan tid få blicken öppnad för sammanhanget i det hela, de skola få föra forskningen i ämnet vidare.

Genast efter arbetets utkommande upptog den blinde författaren, som önskade någon omvexling i sin sysselsättning, en ny på samma gång speciell och omfattande fråga, också den sträckande sina rötter långt tillbaka.

WALLACES kända uppslag af år 1870 om skyddande likhet (mimicry) bland djuren gaf anledning till talrika iakttagelser särskildt beträffande insekternas formrika grupper. Jämförelsevis få fall voro kända från Hemiptera, då REUTER år 1874 framhöll ett par arter, som likna myror och lefva med dem. År 1879 offentliggjorde han en förtjänstfull öfversigt af andras och talrika egna iakttagelser öfver mimetiska hemiptera och deras lefnadshistoria, tillika sammanförande dessa fall i biologiska grupper. Af dessa förefalla de myrliknande

formerna måhända vara mest intressanta.

Som mångårig specialist kände REUTER sig synnerligen anslagen af dessa myrmico-mimetiska hemipterformer, af hvilka han numera kände omkring ett hundra, däribland många ännu obeskrifna arter. Detta material ville han behandla enhetligt i ord och bild, och härtill skulle sommaren 1913 användas.

I juni fann REUTERS närmaste finske fackkollega, dr EVALD BERGROTH, honom vara kroppsligen nedbruten och medveten af att hans dagar voro räknade. Men icke desto mindre höll han hela sommaren rastlöst på med sitt omfattande arbete, till hvilket han erhållit material från alla samtidens myr-forskare.“ Det var midt under denna verksamhet som ODO REUTER ådrog sig en influensaartad sjukdom, hvilken snart åtföljdes af lunginflammation.

Väl blef han åter i ringa mån bättre och gladdes redan åt att få återupptaga sin verksamhet. Men ett omslag inträffade, och den 2 september afbröts hans arbete för alltid. Kan också hans sista verk möjligen afslutas af annan hand, så afklipptes nu hvarje möjlighet att fullborda mången plan, som den rastlöse forskaren, sin blindhet till trots, ännu hade önskat förverkliga.

Bilden af ODO REUTERS lifsgerning har kunnat tecknas här allenast ofullständigt. Den ådagalägger emellertid, att vi med honom förlorat en högt begåfvad, mångsidig personlighet med starkt receptiv läggning och framstående forskareförmåga. På sitt specialområde uppdrog han många och djupa plogfåror och blef här en af samtidens främste. Han har därjämte hos oss befordrat forskningen om den inhemska faunan genom att upptaga flere nyodlingar, hvilka nu vårdas af efterföljare. Väckande har han också verkat genom arbeten på biologins och djurpsykologins fält. Slutligen har han hos oss i vida kretsar spridt kännedom af resultaten af nutida naturalhistorisk forskning.

« EdellinenJatka »