Sivut kuvina
PDF
ePub

långt efter dessa tider får man av alla hans elever, även av dem, som fingo del av hans onåd, höra endast erkännande uttalanden om de goda avsikterna och den nyttiga effekten av hans pedagogiska metoder. Schultén har sammanfattat sina erfarenheter som universitetslärare i en tänkvärd skrift: „Om undervisning i kemi.“

Under sina lärareår skötte Schultén en kortare tid professuren i kemi (vårterminen 1884) och tvänne gånger professuren i geologi och mineralogi (v. t. 1886 och v. t. 1893). Han var nämligen också en skicklig kristallograf och kunnig mineralog, och geologien hade i honom en kunskapssökande adept.

Vid sidan av sin trägna undervisning fick Schultén tid till egna vetenskapliga arbeten. Allt jämt utkommo än i C. R. de l'acad. des Sc. i Paris, än i franska mineralogiska eller i franska kemiska sällskapets tidskrifter små koncentrerade redogörelser för hans synteser av mineral och nya oorganiska substanser. För dessa arbeten hedrades han år 1893 av Franska vetenskapsakademien med „mention honorable“ vid utdelningen av „le prix Bordin“. ?)

År 1891 hade Schultén blivit ledamot av vårt lärda sällskap. Inom detsamma väckte han år 1898 ett förslag om att Societeten skulle utverka medel för anställande av en kemisk analytiker till forskares tjänst. Förslaget vann icke tillräckligt understöd.

Även utanför de snäva gränserna för sitt specialgebit som forskare och området för sin undervisning sökte Schultén befordra det vetenskapliga livet hos oss.

Han ansåg, att „där intresset för naturen fanns, borde det underhållas och stegras, där det icke fanns, väckas genom enständig och förnyad erinran om naturvetenskapernas vinningar“. I sådant syfte utgav han jämte fil. mag. Uno Collan under medverkan av inhemska fackmän tidskriften „Naturen“. Den var mycket väl redigerad och innehållsrik, men måste upphöra efter två årgångar (1893 och 1894) i brist på understöd från den allmänhet, till vars bästa den utgavs.

Vid arbetet med denna tidskrift hade Schultén mycken hjälp av sin hustru, Hanna av Schultén, född Törngren, som från utländska naturvetenskapliga publikationer översatt ett stort antal artiklar för „Naturen“. Gift år 1883 med Aug. av Schultén, avled hon efter långvarig sjuklighet år 1900.

[ocr errors]

1) M. A. de Schultén a en général opéré en tubes scellés, au dessous de 250°, même sous la pression ordinaire. Par l'emploi de reactifs variés il a obtenu ainsi l'analcime, la strengite, la zincosite, la molybdenite ainsi que deux sels de Stassfurt, la kaïnite et la tachyhydrite. L'analcime obtenue dans ces recherches offre, avec une rare perfection, les anomalies optiques caractéristiques de cette espèce minerale. Quant à la reproduction de la malachite, elle permet d'intervoir le jour où cette precieuse substance deviendra 'objet d'une fabrication artificielle facile . (C. R. CXVII. p. 970),

Det är från lärareåren på 1880- och 1890-talen som docenten Atte Schultén står tydligast för vårt minne. Mest fann man honom i hans rum på universitetets kemiska laboratorium, vandrande mellan flaskor, byretter och glas, som belamrade alla bord och bänkar. I den slitna lädersoffan fick den besökande dela utrymmet med de där uppstaplade böckerna och tidskrifterna. Schultén sög nästan ständigt på en cigarr Bunsen hade lärt honom, att en kemist, som icke röker, knappast är en riktig kemist. Hans behagliga anletsdrag med den vackert välvda pannan och det klara, pigga ögonparet bakom pincenezen torde väl sent glömmas, och, i minnet hos alla, som sett honom laborera eller utföra föreläsningexperiment, kvarstår bilden av den fint formade handen, som så lätt och elegant lyfte och vände profrör, kolvar och dekanterglas. I sitt sätt var Schultén något reserverad och avmätt, i synnerhet mot nya bekantskaper, liksom om han velat pröva dem. Men när detta stadium i relationerna övervunnits genom flitigare umgänge och gemensamma intressen, blev han mera oförbehållsamma och söktes ofta och gärna: både för sitt underhållande sällskap och för de oegennyttiga och goda råd han gav vid vetenskapligt arbete och i andra frågor. De jämförelsevis få vänner, som helt vunnit hans tillgivenhet och med vilka han å sin sida helst umgicks, vittna, att han var den mest trofasta kamrat, som funnits. Detta karaktersdrag, trofastheten, visade sig ock i den hängivenhet, med vilken han höll sig till sin i ungdomen valda forskningsriktning. En parallell till detsamma var hans uthållighet i antipatier mot förhållanden och personer, vilka ej vunnit hans gillande. Humoristisk och ironisk som han var, kunde han själv skämta över denna sin nästan originella envishet, men förmådde icke frigöra sig från den, trots de obehagligheter han beredde sig genom densamma.

En lärare med Schulténs förmåga hade bort varaktigt bindas vid vårt universitet genom en e. 0. professur, och erbjudandet av en sådan åt honom hade tillika varit ett erkännande åt hans vetenskapliga förtjänster. I själva verket väckte professorn i mineralogi, Wiik, redan år 1889 förslag därom. Det understöddes av professorn i kemi och vann fysisk-matematiska sektionens medhåll. Saken hade således tagit en gynnsam början, men så låg där en stjälpande stötesten i dess väg. Professorn i kemi önskade att e. o. professorns skyldig.

i het att deltaga i den praktiska undervisningen skulle bestämmas sålunda, att han egde „biträda vid laboratoriearbetena enligt närmare överensskommelse med ordinarie professorn“. Schultén åter önskade fixera e. 0. professorns åligganden så, att han egde „leda en del av den praktiska undervisningen enligt av vederbörande stadfäst plan efter närmare överenskommelse med ordinarie professorn“. Med sin formulering ville han betona, att den e. 0. professorn i kemi, i likhet med alla andra universitetslärare i samma ställning, skulle få anordna sin undervisning som han bäst fann och därvid egde följa blott fakultets eller konsistorii, icke annan lärares anvisningar. Då någon sammanjämkning icke kunde fås till stånd, och Schultén stod fast vid sitt villkor, tog professor Wiik sitt förslag tillbaka, och därmed var saken förfallen. Schultén hade genom sin hållning i frågan avsagt sig utsikterna till en vida förmånligare anställning, än den han sedan ännu under mera än ett decennium innehade, men för honom hade det här gällt icke endast att få sitt personliga krav på oberoende tillfredsställt, utan lika mycket att kämpa för en princip. Att fysiskmatematiska sektionen icke delade hans uppfattning, såg han icke utan bitterhet.

När några år senare adjunkturen i kemi blivit inrättad, reflekterade Schultén icke på densamma, för att icke avsäga sig den större frihet som lärare han i egenskap av docent åtnjöt.

Även senare upptogs tanken på Schulténs föreslående till e. o. professor, men han avböjde alla planer i denna riktning under hänvisning till den under tiden (1894) utkomna språkstadgan. Han ansåg sig nämligen icke ega sådana kunskaper i finska som i denna fordras. Försäkringar att han bra skulle bestå ett prov, då han ju med framgång använde finska vid den personliga undervisningen av laboranterna, förändrade icke hans uppfattning. „Han ville icke hava några gracer.“

Som ett erkännande av Schulténs förtjänster och för att sätta honom i tillfälle att efter 16 års oavbruten lärareverksamhet egna sig helt åt sina forskningar tilldelades honom ett Rosenbergskt stipendium år 1901. Han ville arbeta på orter där bättre ressurser än här hemma stodo till buds och begav sig åter till Paris.

Där anknötos gamla förbindelser och stiftades nya, och snart var Schultén installerad i Laboratoire d'enseignement pratique de la Sorbonne hos sin förre lärare, den nu gamle Riban, och efter dennes avgång hos efterträdaren Oudard. Han erhöll i egenskap av „savant étranger“ ett präktigt rum för sin räkning med nödig utrustning och behöll detsamma i tolv år intill sin död. Här återupptog han sina mineralsyntetiska arbeten med iver, och en riklig vetenskaplig produktivitet utmärker de tre år, under vilka han åtnjöt det nämnda reseunderstödet. Icke mindre än 26 uppsatser föto under denna tid ur hans penna. Uppenbarligen var det förmånen av att kunna helt egna sig åt forskning samt det upplivande samarbetet och umgänget med de franska kemisterna och mineralogerna, som alstrade denna lust och framgång i arbetet. Och han ar

.

betade icke blott för egen räkning. Vi finna, att han under denna tid bistått flere franska kemister (såsom Colani, Blondel, Allain m. fl.) med kristallografisk identifiering och bestämning av produkterna av deras experiment.

Med vänskapens band knuten vid flere bland de franska kemisterna och vän av det franska språket, som han behärskade som en inföding, trivdes Schultén synnerligen väl i Paris och vande sig in i där rådande förhållanden. När sedan de tre stipendieåren gått till ända och återvändandet till hemlandet förestod, kunde han icke förmå sig att på nytt träda in i en universitetslärares enformiga och tidsödande värv, i synnerhet emedan han, efter vad som passerat, ansåg sig icke kunna få någon förmånligare ställning än docentens och laboratorns. En även nu till honom privat riktad uppmaning att låta föreslå sig till e. 0. professor lyssnade han icke till på samma grunder som tidigare, utan anhöll och erhöll avsked från sin docentur (29. XII. 1904).

Det måste beklagas att en person med Schulténs intressen, begåvning och förmåga icke var säkrare fäst vid vårt universitet. Den lucka i lärarnas led, som uppstod genom hans avresa är ännu ej fylld. Sedan 13 år har bland dem saknats en specialforskare och speciallärare på den anorganiska kemiens område.

I augusti 1903 begav sig Schultén på uppdrag av ett franskt konsortium, som spekulerade på kopparmalmförekomsterna vid Sjangeli, jämte en fransk ingeniör till dessa gruvor i de skandinaviska fjällen. Experternas utlåtande var tillstyrkande, men någon uppgörelse kom ej till stånd mellan konsortiet och egarne av fyndigheterna. Ett intresse för gruvexpertis tyckes emellertid väckts hos Schultén, och i juli-augusti 1904 undersökte han för ett huvudsakligen av landsmän bestående konsortium till salu bjudna fyndigheter av bauxit i departementet Var i Sydfrankrike nära staden Brignoles. Man gav ett mycket förmånligt utlåtande om den i fråga varande aluminiummalmen, och detsammas riktighet bestyrktes genom en fyra månaders brytning under hans ledning. På grund härav inköptes fyndigheterna och belades med arbete under Schultén såsom teknisk ledare. Aluminiumhalten höll vad han i sina rapporter lovat (c:a 60 %), och tillgången var riklig, men kiselsyrehalten visade sig ojämn och gick ofta utöver den för god handelsvara tillåtna. Vidare blev företaget dyrare än som beräknats och måste mot slutet av år 1905 inställas på grund av brist på rörelsekapital. Schultén kvarstannade ännu till våren 1906 i Brignoles, där han trivdes synnerligen väl i Provences härliga natur, och hans redan något brutna hälsa tyckes hava förbättrats i det goda klimatet.

Under vistelsen i Brignoles erhöll Schultén åter ett gruvexpertisuppdrag, denna gång för svenska affärsmän, och företog för detta ändamål i sällskap

2

med en

en svensk ingeniör i september--oktober 1905 en resa till Tilfila i Algier, där enligt uppgift berg, rika på järnmalm skulle finnas. Den angivna förekomsten utgjordes emellertid blott av magnetitrik sand, tekniskt värdelös.

Efter dessa avvikelser från kemien återkom Schultén till sitt laboratorium i Paris. Hans besparingar från föregående tider voro dels insatta i företaget i Bringnoles, dels efter hand förtärda, och tidtals befann han sig i ekonomiskt betryck. Under sådana omständigheter var självfallet den vetenskapliga arbetsförmågan ej mera så stor som förr. Emellertid kom han under åren 1908– 1909 i åtnjutande av „la subvention Commercy“, stor 2,400 francs, utdelad av Faculté des Sciences vid Sorbonne åt honom för några närmare angivna mineralsyntetiska och kristallografiska arbeten. Endast en del av dem blev dock utförd. En orsak härtill var, att hans nedsatta synförmåga ej längre tillät honom använda mikroskop. Hans hälsa var redan bruten, och tidtals hade han rätt plågsamma känningar av sitt lidande.

Efter år 1909 arbetade Schultén icke mera regelbundet på sitt laboratorium och besökte detsamma mindre ofta än förut. Varken vänner eller släktingar känna till hans planer vid denna tid, men sannolikt har han ställt sina förhoppningar till en praktisk uppfinning, som skulle medföra pekuniär vinst. Allt sedan sin ankomst till Paris tyckes han vid sidan av det vetenskapliga arbetet sysslat med sökandet efter någon uppfinning som kunde patenteras. Efter vad landsmän, som träffat honom, erfarit angående dessa planer, har en mångfald av lovande utsikter föresvävat honom, och arten hos dessa låta ana en teknisk fantasi, som bjärt avsticker mot den torra nykterheten i hans forskareverksamhet. Hans förväntningar blevo besvikna, men från strandade försök gick han till nya experiment med hopp om bättre lycka.

Under dessa pariserår levde Schultén tillbakadraget i en enkel våning i Quartier latin. De landsmän, som uppsökte honom, funno samma muntra och vänfasta människa som här hemma. Med stort intresse visade han sitt laboratorium, där han såsom en av visitörerna berättat på väggen ovanför retorter och deglar förvarade en tavla av Corot, en studie av Henner och andra små läkerheter på måleriets område. Bland allt detta gick han omkring i sina oundvikliga galoscher och den lika oundvikliga cigarrstumpen mellan tänderna. Som artig värd bjöd han den gästande landsmannen till någon liten trevlig restaurang, där tiden snabbt förflöt under intressant och underhållande konversation.

Så levde han stilla och undangömd därborta, tills vi en dag förra hösten

« EdellinenJatka »