att engång få se vår tidningspress som en fullgod exponent för vårt folks andliga liv, som en folkuppfostrare, motsvarande alla de höga anspråk, som måste ställas på en sådan. Intelligensen borde mer än hittills ställa sig i det offentliga ordets tjänst och han kände sina egna förpliktelser i detta avseende. En oklanderlig språkbehandling, en lätt spirituell stil, en vetenskaplig vederhäftighet och först som sist djup ansvarskänsla voro de egenskaper, som enligt MATTSSONS tanke fordrades av en god journalist. Hos honom själv voro också dessa egenskaper i mindre vanlig grad utvecklade och förenade med grundliga och ovanligt mångsidiga kunskaper samt en nära nog obegränsad receptionsförmåga.

I sin tidnings ledande artiklar strävade Mattsson till en större mångsidighet, ett mera personligt grepp på uppgiften och en mera underhållande och intresseväckande form, än man ofta möter i tidningarna. Men vid själva „ledaren“, sådana vi äro vana att möta den före den övriga texten i våra tidningar, lade Mattsson icke överhövan stor vikt, och den saknades icke sällan. Ur notiser, rubriker och dylikt ville han även utmönstra allt banalt, otympligt och om andlig lättja eller slöhet vittnande i form och uttryck. Kort, klart och koncist borde nyhetsmaterialet meddelas allmänheten. All sensationslystnad och brist på ansvarskänsla även i notisväg var enligt hans mening ovärdigt en tidningspress.

Våra inre partipolitiska strider och våra sociala tvister intresserade honom jämförelsevis föga de voro honom på visst sätt för små. Men allt positivt kulturarbete, från vilket håll det än utgick, såväl det yttre civilisatoriska som det andligt kulturella, både ville och förstod han, även som tidningsman, att uppskatta och för allt mänskligt, alla humanitära strävanden, hade han djup medkänsla. Då hans penna sysslade med sådana frågor, blev den varma tonen i hans stil omedelbar och medryckande. All trånghet, vare sig det gällde politiska synpunkter, klassintressen, religion, religionsfientlighet eller annat, var honom starkt emot. Mot självförhävelsen och dumheten i samhället

i förde han det mjukare löjets eller den spetsigare satirens vapen.

Han undvek och detta hör till det vackraste i MATTSSONS journalistiska program de personliga angreppen och de försåtliga insinuationerna, vilka ju tyvärr varit även hos oss en vanlig av tidningsmoralen godkänd publicistik krydda, ävensom rätthaveriet och värligheten i polemiska uttalanden. Allt sådant förlade MATTSSON till samma plan som annan låghet eller värlighet, vilken ju kan med mer eller mindre talang dokumenteras. Om han någongång var skarp mot enskild person, så var det icke denna utan saken han riktade sig sig emot. Tog han härvid fel, låg det nog icke i viljan. Själv var han mycket känslig för angrepp och kritik, där de syntes honom lättvindiga eller orättvisa, medan han villigt erkände verkliga misstag och fel. En hårdhudad tidningsman blev han aldrig.

Det var överhuvud en större frigjordhet från de små synpunkterna, ett höjande till

ett högre plan vid bedömande av företeelserna inom samhälls- och människolivet, han ville att skulle vinna insteg inom pressen, som ju skulle icke blott återspegla utan även leda och uppfostra. I vilken mån MATTSSON lyckats i denna strävan, kan väl i detta nu icke bedömas, men utan inflytande och betydelse har den för visso icke varit. Han ställde kanske varm idealist som han var - målet för högt, för att detsamma skulle kunnat förverkligas i fråga om dagspressen med dess arbetsmetoder, möjligheter och resurser åtminstone i vårt land. Inom tidningsmannavärlden, så högt man än där skattade MATTSSON, var man icke fri från intrycket, att han intog positionen av en publicistikens mentor, men man betvivlade icke hans rena avsikter eller bestred hans överlägsenhet. Vårt lands äldsta tidningsman har om honom yttrat, att han blev den svenska pressens i Finland mest mångsidiga och mest lysande representant på grund av sitt medfödda geni och sin rika begåvning“, men han tillägger, att han icke blivit det han blev utan en djup fond av arbete.

Lätt flöt språket ur hans penna, lätt formade sig tankarna i ord. Det var, såsom han själv sagt, en njutning för honom att arbeta med språket, att tvinga fram det riktiga uttrycket. Det var hos honom den vetenskapligt skolade och tänkande mannens exakthet och konstnärens sinne för det sköna i uttrycket i lycklig förening. Men det var icke det plastiskt sköna i stilen han strävade efter, utan mera välljudet och färgharmonin. Han var genommusikalisk och såsom språkkonstnär var han främst musiker och målare. Den skämtsamma, lekande stilen, kåseriet, humorn och ordvitsen, var väl hans starkaste sida, men även allvarstonerna lågo honom nära. Under den skämtsamma formen eller det filosoferande kåseriet gömde sig oftast djupt allvar och under de lätta melodierna hördes ofta vemodets toner ljuda. Huru vackert och kraftigt kunde han icke teckna en stor mans livsgärning, med vilken fin känsla och smak kunde han icke måla förgångna tiders kultur och konst och huru mästerligt kunde han icke skildra naturen, giva uttryck åt dess stämning, då hans lyssnade till havets musik, till bärgens röster, till pinieskogarnas sagosorl eller stjärnehimmelens gnistrande legioners oändlighetsspråk. I dylika skildringar, vilka ofta förekommo i hans resebref, förnim

man icke blott den skarpa iakttagaren utan även en lyssnande, fint uppfattande själ, en djup religiositet i panteistisk mening. Människokrypets litenhet i universum och människoandens evighetsvärde stodo icke för honom såsom oförenliga motsatser. „Han talade om allt“, yttrar Alb. ENGSTRÖM, ,om filosofi, seismologi, dynamik, mate

ALB matik och andra dystra hemligheter. Han skrev om djupet i människornas själar och försökte översätta Guds språk till svenska“.

språk till svenska“. Men det är naturligt att bland det myckna han skrev och gav sina läsare stundom även fanns sådant, som icke var av fullhaltigt värde. Även den rikaste kan ju understundom känna sig tom, även den mest givande åder kan någongång sina, men tidningsmannen får icke kasta bort pen

mer

nan, även om han ville det. Och den som har skämtets och vitsandets gåva i blodet, kan i svagare stunder frestas att begagna den även på ett mindre lyckligt sätt. Det får man icke heller här glömma.

MATTSSONS kynne och stil såsom humorist hade sin alldeles individuella prägel. Själv kände han sig i detta avseende befryndad med tysken VIKTOR AUBERTIN och österrikaren KARL KRAUS, båda journalister och medarbetare i stora världsblad. I den förra såg han till och med en sin läromästare. Även erinrar hans kåserande stil mycket om tysken Otto JULIUS BIERBAUMS. Då man läser dennes „Reisegeschichten“ kommer man ovillkorligen att tänka på Mattssons resebrev. Det är samma egenartade sammanflätning av god humor och allvar. Mattssons gemyt var rent germanskt. Bland humoristerna i den svenska litteraturen är det måhända HENRIK BERNHARD PALMAER, i förra hälften av senaste århundrade, med vilkens hans kvickhet och stil, till art och genialitet, visar mest släktskap. Rätt egendomligt är, att även PALMAER var kemist och därtill med hög begåvning. Men han var en person med ringa energi och uthållighet. Det var om honom BERZELIUS säges hava yttrat, att han var den största

„ syndaren i Svea rike“, varmed han ville antyda, att ingen svensk man gjort ett så sparsamt bruk av så rika naturgåvor som PALMAER. MATTSSON förvaltade sina pund annorlunda. Hans sorg var snarare, att icke kunna göra dem tillräckligt fruktbringande. Huru kvantitativt betydande MATTSSONS publicistiska skriftställeri var, kommer till

Valda skrifter“, vilkas utgivande nyligen begynt. Det urval ur hans resebrev, populärt-vetenskapliga uppsatser, „I dag“-kåserier m. m.,

„I dag“-kåserier m. m., som i verket kommer att ingå, beräknas fylla 60 häften med inalles 120 tryckark.

I en levnadsteckning över GUSTAF Mattsson bör icke glömmas erinra om att, ehuru han icke kände sig dragen till den egentliga politiska eller den socialpolitiska verksamheten, han dock, på grund av sina mångsidiga intressen också åt det praktiska hållet, sina kunskaper och sin framstående personlighet ombetroddes med allmänna uppdrag av hithörande art. Vid landtdagen 1905–1906 var han medlem av borgareståndet såsom representant för Kaskö stad. Hans speciella mission från valkretsen var att verka för en från stadens synpunkt sett lycklig lösning av den sydösterbottniska järnvägsfrågan. Tack vare MattssonS skickliga argumentering och slagfärdighet i debatten Kristinestad-Kaskö fick frågan en för den stad han representerade lycklig lösning. Vår enkammare skulle säkert haft gagn av en person med Mattssons läggning och förutsättningar, men, grundad som den tyvärr är på partival, finns där icke rum för „vildar“. Partiramen var honom för trång. I anledning av en anhållan om medarbetareskap i en ny svensk folktidning yttrade han år 1906 i ett brev: „Jag har icke kommit från min rabulistiska ståndpunkt gentemot en del svensktsinnade, den del som inom det nya folkpartiet är tongivande. -- I positiv politik är jag fortfarande ett en

synes i hans

fant terrible och vill icke såsom politisk vilde komma ont åstad beträffande ett företag, som borde få åtnjuta alla svensktalandes sympati“.

Under en följd av år tillhörde han stadsfullmäktige i Helsingfors och var, i följd av sina kunskaper, sin intelligens och sina kvicka inläggg i debatten, särskilt i tekniska och humanitära frågor, en uppburen medlem av stadens höga råd.

Mattssons läggning och personlighet torde någorlunda tydligt framträda i den skildring som här givits av hans strävanden och verksamhet. Och dock behöver denna förfullständigas. Jag citerade ovan ett yttrande av honom om den „lugngivande oro“, vari han trivdes gott. Det var ett uttryck för hans lust att få deltaga i ett intensivt, sjudande arbete, som spände alla nerver och krafter. Och alla, som sett honom i kamratkretsen eller sällskapslivet, fingo intrycket, att det hos honom sprudlade av livsglad, utåtriktad intellektuell aktivitet, som stod i rapport med hans omgivning. Men icke desto mindre kände han sig såsom en ensam man. Redan i sin ungdom skrev han dikter till ensamhetens och den stilla, tysta nattens lov. Och då han i senare år gav uttryck åt ensamhetens behag, så kan man ju gott förstå detta behov att emellanåt komma bort från arbets- och människovimlet, ett behov, som han delade med alla djupare anlagda naturer. Men det var icke blott detta. Han kände sig även ensam bland människorna. Han fann beröringen med dem ytlig och kall, vilket kan synas sällsamt hos en person med hans läggning, hos en person, så uppskattad och beundrad som han var det. Men det var icke därpå det för honom kom an. Han längtade efter en inre personlig kontakt med människorna, efter större omedelbarhet och frigörelse från den yttre konventionella och än mer den inre bundenheten. Jag känner icke“, skrev han under sitt sista levnadsår, „något behov av pris och ros och kan stundom hysa tacksamhet för raka motsatsen, om den kommer öppen och ärlig. Men väl fryser jag ofta av den tysta kylan omkring mig, av denna underliga temperamentslöshet hos hela vårt folk, av denna märkvärdiga rädsla för personlig och mänsklig kontakt, som kommer så många frön i vår fattiga jord att förtvina“. Och under vistelsen på ett sanatorium känner han, hurusom han har absolut ingen andlig valuta av umgänget med sina olyckskamrater, bland vilka dock funnos sådana, som voro högt bildade samt levat och sett mycket. „Jag blott förflackas“, säger han, „genom att i tal och tankegång placera mig på deras plan“. Och han grubblar över, varför han överhuvud i livet icke fått vara i sådant sällskap, som vore för honom den givande parten. „Alltid är det — förstå mig rätt“

yttrar han, „jag som konsumeras. Detta beror nu visst icke till någon väsentligare del på mina små talanger, utan det är en olycklig missplacering av mitt jag. Följden är, att jag aldrig växer genom annat, än det oroliga och svaga inre liv jag för“. Och han tillägger ytterligare: „I mitt mest bildade umgänge Argus kretsen

har jag

.

att göra med dels ensidiga, dels så underligt slutna och framförallt kalla varelser, att min typ icke går ihop med deras. Kort sagt, jag är en mycket ensam man. Vore jag helst självkär i den mån, att jag vore mig själv nog. Men det är jag absolut icke“. Giva icke dessa självbekännelser en djupare färgton åt hela hans personlighet,

“ än den bild därav, som uppenbarar sig i hans yttre verksamhet och förhållande till människor?

I det föregående har antytts om den sjukdom, som sedan bröt Mattssons krafter i jämförelsevis unga år. Redan

Redan då han var omkring 30 år visade sig misstänkliga symptom, men det var först under en utrikesresa 1906, i München och Brüssel, de togo en bestämdare form och vid hemkomsten konstaterades en begynnande tuberkulos. Han sökte närmast bot å Nummela sanatorium, dock under en tyvärr alltför kort tid, och sommaren 1907 företog han sin bekanta resa till de kanariska öarna, de lyckliga öarna“, vilken sommarfärdi han på ett livfullt, oöverträffligt sätt skildrade i tidningskorrespondenser, .

vilka sedan utkommo i bokform. Våren 1910 inträdde en tydlig försämring i hans helsotillstånd och han begav sig då till Schatzalp-Davos, där han dock icke gav sig ro att stanna längre än till julen. Sanatorielivet och ett pedantiskt vårdande av den egna helsan gick icke ihop med hans livliga temperament och verksamhetsbegär eller behov av nya intryck. „MATTSSON kan icke bliva frisk, han kan icke sköta sin helsa“ skrev en finsk läkare som besökte honom i Davos. Med stort jämnmod ett drag av vacker manlighet bar han sin sjukdom. Han talade icke mycket därom och beklagade sig icke. Åt sentimentalitet och pjunk med sig själv gav han icke rum. Men väl försökte han hålla modet uppe genom arbete och genom att visa ett möjligast glättigt sinne. Svårt nog var det ibland.

Svårt nog var det ibland. Då i början av år 1912 hans strupe var starkt angripen och han av sin läkare var förbjuden att tala, skrev han i ett privat brev: „Hela denna historia gör en folkskygg och misantropisk och det är en förskräcklig komedi att samtidigt skriva glada saker i Dagens Tidning“.

Det enorma arbete han tog på sig genom huvudredaktörskapet för Dagens Tidning utan att därför helt lämna sina andra sysselsättningar var naturligtvis för mycket för hans redan starkt angripna helsa, och då denna tidning, för vilken han offrat så mycket arbete och intresse, måste upphöra, kände han det ganska slut med krafterna, men han minskade icke mycket på arbetsbördan. En längre tids vila i sydligare luftstreck, en vila, vilken tillika skulle bereda honom tillfälle till nya intryck, kunde möjligen ännu förlänga hans livstråd. Och så företog han senaste vår, med understöd av en av de många vänner hans penna förskaffat honom, den långresa runt Afrika, som vi ju alla av hans reseskildringar känna, en resa som ofta hägrat för hans själ, i vilken hans ungdomliga moders drömmar, då hon under sin korta varma levnadsvår färdats samma väg, tagit gestalt. Själv skriver han härom i ett enskilt brev: „Jag har en speciell