anledning att glädjas åt denna resa, i det att mina föräldrar såsom nygifta i tiden rundade Kap, på barken „Hoppet" från Åbo, först på resa till Bombay och sedan retur, medan åter min farfar, som var en väldig seglare i herranom, såsom den första finska kapten seglade upp i Röda havet ända till Suez (1860). Tidigare hade han med Åbobriggen Toivo" anno Toivo" anno 1846 gjort kustfart på västsidan av Afrika. Det är alltså en smula släkttradition att skrapa kanterna på den kontinenten, och om jag gör det som simpel passagerare, är det ju ändå en liten gärd åt fädrens minne. Min farfar och far voro båda prima karlar och jag är så här unter uns stoltare över dem än det skulle offentligen passa sig". Huru njöt han icke av denna färd, som förde honom långt bort från vardagslivets grå och dess slitande plikter. Ensamheten i umgänget med naturen var för honom en vederkvickelse av renaste art. „Att resa allena i tre månader med oceanen kring sig och korta strandhugg vid öknar, korallrev och Guds välsignelses kuster“, skrev han, „är nästan ett gift i täta doser. Sedan blir det ännu svårare att komma till rätta med samhället och nästan". Finge man dömma av hans egna skildringar från färden, var författaren ingalunda en dödsdömd sjukling utan en resenär, strålande av levnadslust med öppet öga för natur och människor. Alldeles så var det nog icke, om ock färden utan tvivel hade blivit för honom välgörande, om den ostört fått fortgå. Men resan fick ett oväntat och för dess syften mycket ogynnsamt slut. „Turen om hörnet" var gjord och han befann sig i Daressalam, en liten ort på Afrikas ostkust i tyskt kolonialland, då världskriget bröt ut. Resan måste här avbrytas. Fartyget måste upplåtas till militära ändamål och redan några dagar senare fick orten en påhälsning av engelska krigsfartyg och skarpa skott från deras kanoner. Det lyckligaste hade väl varit, om han stannat här, men avskuren från varje möjlighet av förbindelse med hemlandet ovisst för huru lång tid ville han försöka komma till Norden. Det lyckades honom att jämte ett par av sina reskamrater - en engelsk professor och hans fru fly till Zanzibar och därifrån till Durban, där de funno en båt på väg till England. Färden till Liverpool, vilken räckte tre veckor, var på grund av förhållandena ombord för en person i hans helsotillstånd mycket ogynnsam. Å den överfyllda båten måste han dela en liten hytt med en arbetare, vilken, såsom han säger „aldrig klädde av sig, aldrig tvättade sig och rökte om nätterna. Det fanns ingen möjlighet att få byta. Ej heller fick man sova på däck". Och han tillägger: Hela denna resa under det ständiga trycket att vara utan pengar var naturligtvis för mycket för mitt skrabbiga jag. Intet att undra över, om jag sedan kroknade". Avmagrad och svag återvände han till hemlandet. Han begynte emellertid åter med tidningsarbetet och redigerade sin resebok. Men han hann icke själv slutföra detta arbete, innan han måste ut på den långa resa, från vilken ingen återvänder, måste göra den stora turen om det hörn, där evighetens perspektiv öppna sig. Nästan bokstavligen med pennan och korrekturet i hand somnade han stilla bort den 26 november den finska studentkårens årsdag endast 41 år gammal. Han efterleves av maka SIGRID, född BLUMENTHAL, med vilken han trädde i äktenskap 1899, och en dotter. Den 1 december invegs hans stoft till den eviga vilan. Den enastående sorgehögtidligheten vittnade icke blott om beundran utan om den tillgivenhet, kärlek den bortgångne förvärvat sig inom vida kretsar av vårt land. Det var icke en av våra stormän, som gått ur tiden, en vars namn sammanknutits med vårt lands politiska eller nationella utveckling, icke en av de store inom vetenskapen eller litteraturen, och dock en, som var huvudet högre än de flesta, en ung ädling i andens värld, vars rika personlighet vunnit hjärtan. Det var icke ceremoni och parad, icke yttre vördnad för ett stort livsarbete som förde samman de skaror, vilka samlades kring GUSTAF MATTSSONS bår, det var äkta känslor av tacksamhet för vad han varit och givit, av sorg över att han gått bort. Från Vetenskapssocietetens synpunkt måste man ju beklaga att, så kort MATTSSONS liv än blev, han icke kunde mera helt egna sig åt det produktiva vetenskapliga arbetet. Av hans ovanliga begåvning, hans idérikedom, klara tanke och skarpa blick hade man kunnat vänta mycket mera både originellt och gott på detta område, än han blev i tillfälle att giva. Och själv gav han stundom även uttryck åt en i denna riktning visande känsla. Men han kunde icke motstå ett inre krav, då han drevs in i den publicistiska verksamhetens grottekvarn. Hans livsgärning blev härigenom splittrad, men kanske endast skenbart. Det är ingalunda sagt, att den därigenom blev mindre värdefull. Ty vad han gjorde, blev väl gjort. Och vilken objektiv grund har man för att ställa den ena intellektuella verksamheten högre än den andra? Vi vetenskapsmän hava en viss benägenhet härför, men vår synvinkel är utan tvivel subjektiv. Från högre synpunkt sett var MATTSSONS livsgärning nog så helgjuten, synnerligast, som bakom allt hans verk stod en, icke blott rik och varm, utan genomarbetad, harmonisk personlighet. Av Gustaf Mattsson utgivna skrifter: Vetenskapliga avhandlingar: Beskrivning över skärningarna vid Keuru-Jyväskylä järnväg. (Industristyrelsens Meddelanden. 1896.) Pyrenets konstitution och genesis. Synteser och syntetiska försök. Akademisk avhandling. (Specimen för licentiatgrad.) H:fors 1905. En ny syntes av fluoren jämte ett egendomligt fall av sterisk kollision. (Övers. Vet. Soc. förh. 48, N:o 9.) 1906. Undersökning av högre bifraktioner, erhållna vid tillverkning av eter ur råsprit. (Ibid. 48, N:o 11.) 1906. Eine neue Methode zur Bestimmung des Stickstoffperoxydes. (Ibid. 51, A. N:o 3.) 1909. Ueber die halogenabspaltende Wirkung des Quecksilbers. (Ibid. 52, A. N:o 9.) 1910. Ueber die Einwirkung metallischen Calziums auf organische Haloide. (Ibid 53, A. N:o 7.) 1910. Die obere Grenze der Brown-Walkerschen Elektrosynthese und ein verbessertes Verfahren zu Ausführung derselben. (Ibid. 53, A. N:o 5.) 1910, Die Elektrolyse von Salzen der Halbamide einiger zweibasischer Säuren. (Ibid. 53, A. N:o 6.) 1911. Die kritische Lösungstemperatur binärer Gemische. I. (Acta Soc. scient. fenn. 40, N:o 6.) 1910. Die Bestandteile des Wacholderrindenöls. Erste Mitteilung. (Bidrag Finl. nat. o. folk. 72, N:o 1.) 1913. Tekniska uppsatser: Finlands kemiska industri. (Tekn. fören. förhandl. 1903.) Svavelhalten i lysgas. (Beretn. tekn. o. hygieniska kongressen i Köpenhamn. 1903.) Elektroanalys. (Kemistsamf. medd. 7.) 1899. Elektrokemins resultat på det organiska gebitet. (Ibid. 8.) 1900. Kemistkongressen i Wien 1898. (Teknikern.) Det nya konsumtionsvattnet i Helsingfors. (Merkator.) Populärvetenskapliga uppsatser: Ett nytt angrepp på Laplaces kosmogoni. (Finsk tidskrift. 1900.) (Ingår även i tidskr. Kringsjaa, Kristiania.) De ädla gasernas kemi. (Finsk tidskrift. 1907.) Atomer och korpuskler. (Åbo afdeln. album.) 1910. Naturvetenskaplig och teknisk översikt. I X. (Finsk tidskrift. 1898-1902.) Reseskildringar i bokform: En sommarfärd till de lyckliga öarna. H:fors, Helios förlag. 1907. 197 ss. 1914. 210 ss. 2 uppl. 1915. Posthumt har begynnt utgivas: „Valda skrifter av Gustaf Mattson". Holger Schildts förlag, Borgå. Upplagan beräknas omfatta 60 häften à tvänne tryckark varje. |