Sivut kuvina
PDF
ePub

Liksom de unga fylla luckorna i de äldres led, då de avgå från livets skådeplats, så tillkommer det vanligen ock de yngre att teckna de äldres minne. Uppgiften ter sig för dem enkel och naturlig, som en gärd av vördnad för ett liv, som fyllt sitt mått, som ett uttryck av erkännande för en verksamhet, som bidragit till att skapa och bereda den mark, varpå man själv arbetar. Och därtill kommer, att ett verksamt liv, som nått eller närmat sig gränsen för den mänskliga arbetsdagen, till en viss grad är en faktor, som redan tillhör det förflutna, där har sin givna plats, vars linjer äro någorlunda klara och vars verk kunna mera omedelbart värdesättas. Huru annorlunda står man icke inför uppgiften att teckna minnet av en person, vars liv slocknat, då det varit som bäst, ännu fyllt av rika förhoppningar och löften, då arbetsdagens gärning plötsligt avbrutits, långt innan det börjat dala mot aftonen. Om minnestecknaren därtill tillhör en äldre generation, blir uppdraget så mycket svårare. Man har icke lätt att finna det rätta perspektivet och man går till uppgiften med känslan att den naturenligen borde vara lagd i yngre händer, känslan att det ju egentligen var han, den yngre, som skulle teckna vårt liv, värdesätta vårt arbete, icke vi hans.

Det var icke länge endast några år – GUSTAF MATTSSON såsom ledamot tillhörde den lärda krets, som nu hedrar hans minne, och det direkta arbete han utförde inom den vetenskapliga forskningen var icke mycket omfattande. Men det är ju icke blott det att lägga undersökning till undersökning, avhandling till avhandling, som vittnar om den vetenskapliga hågen och ger de vetenskapliga strävandena en fruktbringande betydelse. GUSTAF MATTSSONS verksamhet i vetenskapligt avseende måste mätas med en annan måttstock än den vanliga. Hela hans personlighet och hans korta livsgärning var alltför egenartad, alltför subtil, för att kunna tecknas enligt vanliga akademiska mönster.

GUSTAF MATTSSONS närmaste kontakt med vetenskapen låg på kemins område. Denna kunskapsgren hade varit huvudföremålet för hans första studier, och hans vidare vetenskapliga utbildning såväl i hemlandet som utlandet. Det såg ut som skulle denna vetenskap bliva hans huvudintresse, och han utförde egna undersökningar, vittnande om stora förutsättningar och avgjord båg för forskarens kall. Han hade tillika förvärvat sig en mångsidig och omfattande allmän bildning och ett icke vanligt mått av kunskap på naturvetenskapens olika områden. Han hade säkert kunnat bliva en idealprofessor. Dock under allt detta drogs han — redan under studietiden - av en stark inre böjelse även åt ett annat håll, åt journalistiken och därmed sammanhängande skriftställarverksamhetsområden. Denna kraft vann slutligen övertaget. Vetenskapsmannen, kemisten, blev sålunda journalist, en utveckling som icke hör till de vanliga. Men det var säkert ingen omväg MATTSSON gick. En sådan föregående allvarlig vetenskaplig utbild

Mattsson ning och självständig verksamhet på ett exakt forskningsområde som hans är, om naturlig begåvning och det rätta temperamentet äro förhanden, säkert en förberedelse för publicistkallet, vida mera värd än den traditionella, med blygsamma humanistiska studier eller ett läppjande på vetandets olika områden. Ett skarpt öga, ett klart tänkande och ett ödmjukt sinne inför livets stora frågor och gåtor kan danas i en sådan skola, där naturen härför är mottaglig. Därom bar Mattssons publicistiska gärning nogsamt vittne, på samma gång hans stora kunskapsförråd på områden, där den publicistiska okunnigheten vanligen är som störst, kom till synes. Man erinras, vid tanke på honom, osökt om amatörfilosofen och kemisten Aug. Fr. SOLDANS yttrande, att kemin är ett oförlikneligt medel att vinna det rätta elementära greppet på tillvarelsen i allmänhet och att allmänt metodiskt skola sig. Och det märkligaste är, att tidningsmannen förblev i oavbruten kontakt med sin vetenskap, även sedan han icke mera fann tid och ro till ett mera omfattande eget forskningsarbete. Mellan laboratoriet och redaktionsbyrån gick hans dagliga väg nästan till det sista, och de kemiska journalerna hamnade icke olästa på hyllan.

Att Mattsson valde kemin till sitt egentliga studiefält, var säkert ingen tillfällighet. Den låg för hans kynne. Den erbjöd vad han behövde, icke blott fakta och teorier, icke blott matematiskt precisionstänkande, utan även ett rikt fält för den, endast av kännedomen om företeelsernas lagbundenheter begränsade, skapande fantasin inom atomernas och molekylernas underbara, men för de flesta fördolda värld. Han kallade den själv förvandlingarnas och evighetens vetenskap“. OSTWALD delar de store naturforskarene i klassiker och romantiker. Det är påfallande att av kemins främsta idkare, närmast inom den syntetiska kemin, de flesta tillhöra romantikernas grupp. Och vad voro alkemisterna i förgångna tider annat än stora vetenskapliga drömmare! Arten är ännu densamma, ehuru metoder och mål fått en mindre svävande, en exaktare innebörd. Och vad som gäller de store inom vetenskapen, gäller ock väsentligen de mindre, de som endast draga några strån till stacken. Även Mattsson var romantiker i denna vetenskapliga mening. När man känner detta, förstår man ock att det icke låg någon klyfta mellan hans vetenskapliga intressen, hans verksamhet som forskare och den han utvecklade såsom publicist och skriftställare.

Gustaf Otto MATTSSON tillhörde en sjömanssläkt från Åbo. De, som för trettio, fyratio år sedan plägade från Finland resa till Tyskland över Lübeck, minnas väl kaptenerna på Porthan och Pehr Brahe, hans farfader och fader. Den senare, GUSTAF EDVARD Mattsson, som ännu är i livet, blev sedermera föreståndare för navigationsskolan i Åbo. I

I början av 1870 talet hade han gift sig med AMELIE BRUNSTRÖM från Newcastle, vars fader var av svensk och moder av irländsk börd. Han förde vid denna tid fartyg på långturer, barkskeppet „Hoppet“ från Åbo, och bröllopsresan gick runt Afrika till Indien. Efter hemkomsten till Europa föddes vår Gustaf MATTSSON den 7 oktober 1873 i Bremerhaven. Modern, endast nittonårig, en rikt begåvad, känslovarm kvinna och strålande vacker, sjuknade kort därpå och dog, då hennes Guss var endast fem månader gammal. „Hoppet“ hade under tiden gjort en tur till Nord-Amerika och återvänt till England. Det var ombord å detta fartyg med det löftesrika namnet hon slutade sin korta, vackra livssaga. Mycket hade den så tidigt moderlöse gossen i arv av henne, på vars gravsten å en irländsk kyrkogård (Queenstown) läses inskriften: „Rosenkindens fägring täflade med hjärtats skönhet“. Gossen stannade i tre år hos

“ sina morföräldrar i England och flyttade sedan till Lübeck, där fadren vid denna tid hade sin egentliga boplats, och der Guss, under en fasters moderliga vård, tillbragte fyra år av sin barndom. Då och då fick han följa med sin fader eller farfader på en

. tur till norden, till fädernestaden Åbo, och med havet blev han sålunda tidigt förtrogen och fästad vid det. Det gav näring åt hans drömmar och längtan då liksom vid äldre år. En ensam mans färd över havet är en skön färd" skrev han trettio år senare. Från Lübeck hade han sina första barndomsintryck och gärna besökte han senare i livet denna minnesrika stad. Han var sju år gammal, då flyttningen till Åbo egde rum.

. Guss var ett livligt, vaket och begåvat barn med djupa forskande ögon ett arv av modern skrev, säges det, vers vid fem års ålder och debuterade som tidningsman tio år gammal i en av honom utgiven tidning „Stjärnan“ handskriven naturligtvis vilken helt och hållet, med artiklar, krönikor och charader, redigerades av honom själv och vilken upplevde tre årgångar. I nästsista numret underrättade „huvudredaktören“ de ärade prenumeranterna, att tidningen måste upphöra med årets utgång, bl. a. emedan vinsten varit särdeles liten i förhållande till utgifterna“, en publicistisk erfarenhet, som han även senare i livet fick pröva. Men trots tidig mog

[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors]

nad och allvarlig håg var han helt visst icke „lillgammal“, utan egde det äkta gosselynnet med lust för upptåg och äventyr, såsom man kan finna ur hans antydningar om upplevelserna under barndomsåren och hans ofta markerade förstående intresse för pojkpsykologins egendomligheter. Och ett „gossejärta“ i VIKTOR RYDBERGS mening ärligt och gott bevarade han livet igenom.

Vid nio års ålder inskrevs han i Åbo lyceums första klass. Hans snabba uppfattningsförmåga och mångsidiga begåvning gjorde sig även här gällande. Han var alltid den första eller andra på klassen. Konkurrensen om primusskapet stod mellan honom och hans goda vän, den tidigt bortgångna Elias Roos. På de högre klasserna i konventet var Mattsson en av de tongivande och dess tidning „Råttan“, då hektograferad i circa 100 exemplar, hade under dessa år sin glansperiod, då den i hög grad präglades av hans temperament, intressen och stilistiska förmåga. Upphöjda gymnasistidealer, dock utan stora fraser, levnadsfriskhet och gott skämtlynne funno uttryck i det han här bjöd sina konventskamrater. I hans dimissionsbetyg bröts den långa raden av

berömliga“ icke av något annat vitsord. Som student inskrevs han vid universitetet våren 1891.

Såsom ung student skrev MATTSSON till en vän ungefär sålunda:. „Jag vet att jag har en hel hop pund att förvalta, men jag vet icke huru jag rätt skall placera dem“. Yttrandet vittnar om en stor ansvarskänsla

en stor ansvarskänsla i avseende å sig själv redan i unga år. Och huru ovanligt såsom uttryck för en ung högt begåvad students reflexion och känsla ljuda icke följande önskeord: „Jag ville byta ut diverse gåvor på t. ex. följande sätt: „gott huvud“ mot „gott järta“, „gott utseende“ mot „anspråkslöshet“ 0. s. v. „

Först då kunde jag börja räkna på livets lycka“.

Emellertid tyckes MATTSSON i valet av studiebana icke hava tvekat, om han också senare icke var fullt nöjd med det första steg han tog. Han inträdde omedelbart i polytekniska institutet, i dess kemiska fackskola, vars fyra års kurs han med framgång absolverade. År 1895 utdimitterades han såsom kemistingenjör med diplom. Under somrarna 1894 och 1895 tjänstgjorde han såsom biträdande geolog vid de geologiska undersökningarna i Tavastland och norra Savolax. En uppsats i Industristyrelsens Meddelanden „Skärningarna vid Keuru-Jyväskylä järnvägslinje“, grundande sig på egna geologiska iakttagelser, bär vittne om det vetenskapliga intresse han egnade även detta mera tillfälliga arbetsgebit. Dessa sommararbeten och studier kommo honom till nytta, då han sommaren 1897 såsom ciceron och tidningskorrespondent deltog i den geologiska exkursion, som då i sammanhang med den internationella geologkongressen i Petrograd företogs i Finland.

Den tekniska utbildning MATTSSON erhållit kom framdeles ofta till synes i hans forskning och skriftställarverksamhet, men utövande tekniker blev han aldrig. Hans

[ocr errors]
« EdellinenJatka »