språk på lifvet, därjämte understöd från brodren Berndt, förhjälpte honom fram under studietiden vid skolan och universitetet. Han blef student 1856.

Privatlif etc. under ferierna.

Sin barndoms- och första ungdomstid tillbrakte HÄLLSTEN, som redan blifvit nämndt, i Kelviå, en ort med föga storartad natur liksom andra österbottniska kustsocknar. Dock blef han en vän af den oförfalskade finska naturen som få. Äfven sedermera, då han redan kunde anses hafva fast hem i Helsingfors, stod hans längtan till landsorten. Vid sommarens början lämnade han Helsingfors så tidigt, det blott var honom möjligt, för att, så sent som möjligt innan terminens början återvända till sin lärareverksamhet vid universitetet. I början af 80-talet blefvo vi feriegrannar i Ruovesi, där han bodde å Mulli hemman några år. Sedan han emellertid förskaffat sig egen villa å Tonttila hemman i Sääksmäki, men icke där funnit den sökta trefnaden, byggde han sig en ny villa i Kangasala socken vid stranden af Längelmävesi herrliga sjö. Här tillbrakte han numera sina ferier ända till sin död. Han kunde ock här lefva efter sitt lynne temligen ostörd af grannar och framför allt obemärkt, och erkännas måste, att platsen var i många hänseenden idealisk. Förhållandena kunna väl nu vara i mångt och mycket förändrade, men en episod från slutet af 80-talet visar bäst folkets å orten redbara och förtroende värda karaktär.

En dag i juni fann HÄLLSTEN vid ankomsten till sin kära villa, till icke ringa öfverraskning för honom själf och till icke ringa förskräckelse för systern, att en af dörrarna till lokalen var olåst, dock tillsluten. Att ett inbrott blifvit begånget under vintern syntes vara klart. Vid närmare undersökning befanns dock allt i orubbadt skick, t. o. m. dyrbarare saker, som lågo så godt som framme, voro på sin plats. Slutligen erinrade sig HÄLLSTEN, att han, då de i september voro färdiga att lämna villan, ännu måste återvända för att medtaga någon glömd sak, och då sannolikt glömt tillåsa dörren. Grannarna hade ock om vintern observerat spår leda till villan, och just till samma trappa. Antagligen hade personen i fråga blott kastat en blick genom fönstret, af nyfikenhet, ej af plundringsbegär.

Ett under liknande förhållanden gjordt besök å en obebodd villa torde nuförtiden icke aflöpa så lyckligt för ägaren.

HÄLLSTENS Villa var vackert belägen på strandsluttningen. Till densamma

hörde flera helt små holmar, eller stodo de åtminstone till parcellägarens disposition, holmar, delvis bildade af väldiga rullstenar, brant stupande i det djupa, kristallklara vattnet.

Den som ville studera HÄLLSTENS natur, sådan den visade sig i hvardagslifvet, hade under sommarferierna det bästa tillfälle därtill. Ständigt sysselsatt, sågs han än upptagen af rödjnings- och planteringsarbeten i sin trädgård, än ute i båt på småfiske med mete och krok, för hvilken sport han visade ett intresse, värdt ett lyckligare resultat; än sågs han med bössan under armen och åtföljd af sin Tuttu" ströfva genom skog och mark. Den öfvernärda och bortklemade stöfvaren var kanske största orsaken till det ytterst ringa jaktbytet. Dock, HÄLLSTENS pretentioner voro ock synnerligen obetydliga. Rörelsen i det fria var hufvudsak. Han sökte påtagligen af sin sommarsemester samvetsgrant uttaga det högst möjliga af nöje och rekreation.

Ett sådant nöje erbjöd sig för honom i plantering och vård af ädlare prydnadsväxter, fruktträd och buskar. Det skulle synas föga antagligt att dessa kunde gifva synnerlig afkastning vid en latitud af nära 62°. Dock försäkrade HÄLLSTEN, att han nått fullt tillfredsställande resultat. Hans förkärlek för sin villa var af många omständigheter lätt förklarlig. Hvarje lyckligare händelse, äfven om den för en utomstående kunde synas vara af mindre betydelse, blef för HÄLLSTEN källa till stor förnöjelse. Han gaf sig ingen ro, förrän han visat och demonstrerat fenomenet för bekanta, som han kunde nå. Så hade han vid rödjningsarbeten hopsamlat en mängd större och mindre stenar vid stranden ute i vattnet, för att med tiden där anlägga en brygga. Här hade en massa kräftor sökt och funnit en fristad; och HÄLLSTEN sände genast efter upptäckten häraf bud till mig, som bodde många kilometer därifrån. Hans glädjeyttringar voro rent af obeskrifliga. HÄLLSTEN hade den lyckliga egenskapen att kunna glädja sig åt litet såsom ett barn och visa en förnöjsamhet, som man vid hans ålder sällan finner.

Under detta sitt friluftslif kom HÄLLSTEN naturligtvis ofta i beröring med traktens allmoge. Och här kom hans folkliga natur att visa sig på ett vackert sätt. Han kände snart alla sina grannar, liksom de kände professorn". Ett möte på vägen kunde gifva upphof åt timslånga samtal om familjen, om åkerbruket och dess utsikter o. s. v. HÄLLSTENS artiga, vinnande sätt med all dess anspråkslöshet måste ju utöfva sin verkan på den enkla befolkningen, förskaffa honom sympati och aktning. Om han däremot inomhus emottog besök af allmogemännen, torde vara osäkert. Här gjorde sig gällande en annan persons vilja, som i mångt och mycket skiljde sig från hans.

Öfverhufvud idkade HÄLLSTEN blott föga umgänge med traktens bildade grannar. Sina skyldighetsvisiter aflade han dock samvetsgrant, alltid korrekt och fin i umgänget, som han var. Hans enda omgifning på landet liksom i staden var systern, som ombesörjde hushållet, och en tjensteflicka.

Karriär.
Läroämnen

m. m.

Histologin.

År 1866 blef HÄLLSTEN medicine- och kirurgie doktor samt docent i fysiologi 1869. År 1871 blef han förordnad att förestå professionen i de vid denna tid förenade, så viktiga ämnena anatomi och fysiologi. Till anatomin hörde äfven histologin eller, som den vid denna tid oftast kallades, den mikroskopiska anatomin. Detta förordnande fortfor intill år 1874, då han blef ordinarie professor i dessa vetenskaper. Anatomin ägde dock sin souschef i den ordinarie prosektorn, vid denna tid docenten, d:r GEORG ASP. Prosektorn och professorn voro af ganska olika natur. Också fick man det intrycket, att de icke i allt drogo jämt. Förhållandena vid anatomiska inrättningen voro vid denna tid icke synnerligen tidsenliga; och det blef först en senare tid förbehållet att härutinnan åstadkomma de reformer, som i så hög grad förändrat anatomiska institutet, anatomisalen framför allt, gjort den till en inrättning, som kan besökas af äfven laici utan äckel. Den anatomiska sidan besöktes af sådana skäl icke gärna af HÄLLSTEN. Undervisningen där ankom uteslutande å prosektorn. I stället hade han sig anförtrodda undervisningsskyldigheterna i fysiologi och histologi. Blott genom de privata tentamina hade han någon beröring med anatomin, såframt han icke helt enkelt åtnöjde sig med prosektorns betyg.

Hvad histologin vidkom, sörjde han för undervisningen i densamma enligt tidens begrepp på bästa sätt. Han hade att komplettera och fullkomna sin företrädares i ämnet, E. J. BONSDORFFS, både arbetsmetoder och arbetsplan. För detta ändamål utgaf han i tryck „Handledning vid histologiska öfningar" i flere upplagor, alla utmärkta af samma korta och torra skrifsätt, som gjorde dem mindre tilldragande; men oaktadt detta voro de värdefulla och framför all sakliga. Histologin gick under HÄLLSTENS tid en stor utveckling till mötes som undervisningsämne för de blifvande läkarene; men sedan dess har denna vetenskap i alla dess delar gjort enorma framsteg, hvarom den tidens läkare ej ens kunnat göra sig en föreställning.

Vid denna tid voro förbindelserna med de stora kulturlanden icke så ut- Fysiologiska studieresor.

vecklade som nu. Äfven den vetenskapliga litteraturen var föga riklig och icke så lätt tillgänglig. Resor i studiesyfte voro därför i vissa afseenden af större betydelse än nu, så mycket mera, som äfven i och för studierna nödiga instrument och medel i allmänhet saknades i vårt land. Äfven nu tvinga sådana omständigheter ju ofta den redan försigkomna yngre vetenskapsmannen att uppsöka kontinentens stora centra.

Sedan HÄLLSTEN först genom universitetsmedel under åren 1866-68 blifvit satt i tillfälle att besöka Berlin, Wien och Paris, erhöll han 1869 Alexandersstipendiet, vid denna tid en stor utmärkelse, så mycket mera, som det var det största resestipendium, som universitetet då kunde utdela. Han vistades under denna resa i Heidelberg, hvarest HELMHOLTZ var professor i fysiologi.

Under 60-talet, men ock något decennium tidigare hade genom en rad af glänsande förmågor fysiken och fysiologin erhållit en väckelse, som blott kan jämföras med kemins. BRÜCKE hade studerat och klargjort ögats anatomi och funktionella förhållanden, därjämte kontrast- och komplimentärfenomenen i optiken (1866). DU BOIS-REYMOND, professor i fysiologi i Berlin, den kände MÜLLERS efterträdare, var den andre heroen. Hans undersökningar angående de märkvärdiga elektriska fenomenen hos de s. k. elektriska fiskarna, men ock de elektriska fenomenen, som yttra sig i muskler och nerver, väckte stort uppseende. HELMHOLTZ i Heidelberg, sedan 1871 i Berlin, uppfann ögonspegeln, klargjorde frågan om ackomodationen vid seendet och färgförnimmelserna, likaså ljud- och tonfenomenens beroende af vibrationer i medier och deras samverkan. Slutligen må nämnas LUDWIG, 1865 professor i Leipzig. Han är känd såsom uppfinnare af den nu i alla grenar af naturvetenskapen så ovärderliga, grafiska själfregistrerings- och tidbestämnings-metoden. Han uppvisade likaså den antagonistiska samverkan, som ger sig tillkänna exempelvis i spottkörtlarnas innervation vid sekretionen.

Dessa exempel må vara nog. Det allmänt hyllade vitalistiska åskådningssättet inom fysiologin fick småningom åtminstone delvis gifva vika för det fysiska, ehuru man här, såsom oftast i dylika fall, till en början väl mycket sköt öfver målet.

Sedan HÄLLSTEN sålunda blifvit i tillfälle att personligen formera bekantskap med den fysiska och fysiologiska vetenskapens i utlandet höga ståndpunkt, var det naturligt, att han, då han 1871 blef förordnad att förestå, och ännu mera 1874, då han tillträdde professionen i denna vetenskap, så vidt möjligt skulle tillämpa de vunna erfarenheterna. Apparater och hjalpmedel i

allmänhet för fysiologins studium, förut här icke kända, än mindre sedda, bör

jade användas vid fysiologiska inrättningen, och en del af dessa torde väl vara i bruk den dag som är å densamma. Helt visst tog fysiologins studium ett godt steg framåt på HÄLLSTENS tid. Som naturligt var, blefvo Du BoisREYMONDS OCH HELMHOLTZ' upptäckter främst behandlade vid HÄLLSTENS undervisning.

HÄLLSTENS nya instrument kommo äfven andra vetenskaper till godo. Det var sålunda genom det fysiologiska institutet som den uppspirande fonetiken gjorde sitt inträde vid universitetet. Det var här, som, bland andra, den nuvarande innehafvaren af professionen i denna vetenskap de sista åren af 80talet hördes arbeta på det Helmholtz'ska resonatoriet, hvars djupa, utdragna och irriterande toner icke just väckte sympati för fonetiken hos dem, som, arbetande å andra institutioner i samma hus, nödtvunget blefvo åhörare af öfningarna.

Professionen i anatomi och fysiologi delades år 1882. Härvid valde HÄLLSTén för sin del fysiologin och histologin. Efter ernådd emeritiålder afgick han från sin lärareplats 1899. Han afled i Helsingfors den 10 maj 1913.

Den första anatomieprofessorn blef vid delning af den fysiologiska professionen prosektorn GEORG ASP. Numera äro anatomin och histologin förenade; men en extraordinarie professor har den direkta ledningen af den senare sig anförtrodd.

Matematiskt anlagd till

naturen.

Af naturen begåfvad med anlag för matematiken, som HÄLLETÉN Var, var det ej att undra, om han i sina publikationer gärna sökte matematiska bevis för sin mening. Äfven i sina föreläsningar använde han gärna matematiska utläggningar, stundom t. o. m. i högre grad, än nödigt var. Hans viktigaste arbeten gälla: „Studium om kraftförvandling i vitala processer" (1869); „Om protoplasmarörelser och funktionstillståndet i nervsystemet" (1874); „Om dioptriska förmågan i centrerade system etc." (1872); flera serier af „Analys af muskelkurvor“; „Materiaux pour servir à la connaissance des peuples fennois“ (1881-1894). En fullständigare förteckning följer nedan.

HÄLLSTENS käraste sysselsättning var dock de ända till det sista fortsatta försöken att erhålla möjligast noggrann inblick i muskelns kontraktionsförhållanden under funktionen. Härför konstruerade han en vidlyftig apparat. Muskelkurvorna analyserades äfven här matematiskt efter det talrika mätningar