Sivut kuvina
PDF
ePub

Högtärade Församling.

Genom professor Opo MorannAL REUTERS den 2 september 1913 timade frånfälle har Finska Vetenskaps-Societeten förlorat en verksam ledamot och Finland en af sina produktivaste författare på naturalhistoriens område.

Vid fullgörandet af Societetens uppdrag att i dag uttala minnesord öfver den bortgångne måste jag redan i begynnelsen framhålla, att uppgiften öfverstiger förmågan. Ty mig saknas i väsentlig mån personlig erfarenhet rörande viktiga omständigheter, som betingat allaredan yttre företeelser i Odo REUTERS lif. Icke heller äger jag specialkännedom rörande de insektgrupper, som han hela sitt lif studerat. Än mindre är det mig möjligt att med tillfredsställande säkerhet loda djupen i själslifvets hemlighetsfulla schakt, särskildt när det är fråga om en rikt begåfvad personlighet. Ytterligare måste jag på grund af bristfällig sakkännedom afhålla mig från att beröra hvad Odo REUTER uträttat såsom skriftställare utanför sitt egentliga forskarefack, och särskildt är det själfklart, att hans steg in på diktarens område icke må bedömas af den, som härför saknar alla betingelser.

Men tillmötesgående Societetens önskan skall jag försöka kasta en kort blick på ODO REUTERS verksamhet som zoologisk forskare, för att framhålla de viktigaste arbeten han utfört och tillika, såvidt möjligt, också förutsättningarna härför. Äfven med denna begränsning blir min uppgift vansklig. Ty trots bekantskap med den bortgångne redan i ungdomsåren har jag mera personligt lärt känna honom stadd i vetenskaplig verksamhet först i det skede, då han redan var kroppsligt bruten, men ännu i det längsta ville utnyttja sin andliga spänstighet.

[ocr errors]

Familjen Reuter är af skandinaviskt ursprung, och i vårt lands äldsta kulturstad Åbo lefde den nu bortgångne forskarens fader, lektor Edvin Titus Feodor Reuter som lärare vid gymnasiet och slutligen rektor vid svenska klassiska lyceum († 1899). Gift med ALINE PROCOPÉ vistades han med sin familj dels här, dels under somrarna på Lofsdal i sin makas hemtrakt Pargas och på Ispois invid Åbo. På dessa orter genomlefde äfven barnen sina ungdomsår, af dem Opo Morannat äldst bland många syskon, född i Åbo den 28 april 1850, och hit drog sig den nu bortgångne alltid gerna när tillfälle därtill erbjöd sig, dels för att ostörd idka vetenskapligt arbete dels ock när sjukdom det fordrade. Det var också i Pargas som hans ohelsa slutligen stegrades därhän, att han under svårt lidande hämtades till sjukhus i födelsestaden, hvarest han snart blef medvetslös och lifstråden kort därpå brast.

Enligt uppgift lämnad af den aflidnes ålderstigna moder „visade Odo redan som helt liten en stor kärlek till de minsta lefvande varelser han fann i naturen. Han letade fram de små insekter, som rörde sig i sanden och gräset, och gaf dem de ömmaste smeknamn. Då han blef litet större samlade han dem i små glasburkar, och sedan han kommit i skolan, blef naturkunnigheten hans käraste ämne. Vid 11 års ålder skref han på lediga stunder små beskrifningar öfver insekter och utbrast en gång under sådan sysselsättning: 'Hvad jag vore glad om jag en gång, när jag blir stor, skulle kunna lära också andra att känna de här små kräken'. Till den några år äldre kamraten John SAHLBERG drogs han snart genom det gemensamma intresset för naturkunnigheten, och utan tvifvel hade han mycken nytta af detta umgänge“. Intresset visade sig numera i form af ifrigt samlande och studium af insekter, och detta med den framgång, att Odo Reuter redan som gymnasist blef intagen i Societas pro Fauna et Flora fennica.

Blifven student år 1867 fortsatte han i samma riktning, dock är det mig icke veterligt att han genom den till buds stående akademiska undervisningen skulle fått någon särskild impuls till vetenskaplig forskning. Men medfödd kärlek till densamma, ett ypperligt minne och sällspord observationsförmåga äfvensom en ovanlig raskhet att från olika håll taga intryck af idéer allt detta samverkade till att Odo Reuters studier och verksamhet fortgingo i själfvald riktning. Under studentperioden fann han af samma orsaker intresse också för annat än examensstudierna. Lifvet pulserar ju starkt i ungdomsåren och starkare hos den, som har fantasins gåfva samt känner sig dragen åt flere olika håll. I naturhistorisk riktning tog sig hans verksamhetsbegär snart uttryck på sätt här skall närmare skildras. Å andra sidan gaf också fantasin sig till känna närmast i form af diktförsök redan vid tidiga år. I versform skref han vid nyss fyllda 17 år det historiska ämne, som han behandlade vid skrifningarna till studentexamen. Delvis yttrade sig fantasibegåfningen också däri, att den såsom en tecknare yttrat „äfven åt hans lefnad gifvit ett drag af mångfrästande oro“.

I sin år 1870 utkomna första publikation förtecknade Reuter Pargas sockens Hemiptera Heteroptera, och kunde han däri redogöra för fem förut obeskrifna arter. Efter sin år 1873 tagna filosofie-kandidatexamen utgaf han öfversikter af Finlands och Skandinaviska halföns arter af flere hemipterfamiljer. Särskildt bör framhållas hans år 1875 utgifna innehållsrika och mångsidiga disputation Revisio critica Capsinarum, praecipue Scandinavia e et Fenniae, på grund hvaraf han nästföljande år vann filosofie-licentiatgrad.

Märkligt nog har Reuter företagit sig hvarken många eller långa samlingsresor, utan han koncentrerade på hemorten sitt ute i naturen bedrifna studium. Hans enda längre exkursionsresa, den år 1876 till Skottland, särskildt Shetlands- och Orkney-öarne, hade föranledts närmast af museiprefektens önskan att därifrån erhålla entomologiska originalsamlingar för universitetet.

Men i stället emottog Opo REUTER till bestämning samlingar, som landsmän sände från olika delar af Finland, äfvensom remisser från andra länder, och det i allt rikligare mängd ju mer han blef känd som specialist. Särskilda gånger besökte han skandinaviska museer, och hufvudsakligen för liknande studier på kontinenten erhöll han (1880) resestipendiet på universitetets stat. Den ursprungliga reseplanen åsyftade till en del äfven studier i jämförande anatomi uti Heidelberg och Leipzig, men de på sistnämnda ort i gång satta undersökningarna öfver hemipteräggens mikropyle ledde icke till något i tryck synligt resultat. Så mycket talrikare däremot blefvo de skrifter han som beskrifvande entomolog och systematiker utarbetade eller förberedde under besök i museerna i Stockholm, Köpenhamn, Wien, Budapest och hos fackkollegan Puron i Remiremont i Vogeserna. Dessa skrifter utgaf han sedermera efter hand, och under hela hans lif gick sällan någon remiss genom hans händer utan att ge anledning till någon tryckt skrift. En synnerligen stor mängd smärre notiser bragte han nästan omedelbart till offentligheten.

Hans förnämligaste publikation var verket Hemiptera Gymnocerata Europa e. Hémiptères Gymnocérates d'Europe, du bassin de la Méditerranée et de l'Asie russe. Tidigare hade Reuter tänkt sig detta verk komma att omfatta omkring tio delar, af hvilka den afslutande skulle redogöra för dessa insekters anatomi m. m. Sistnämnda tanke kom aldrig till utförande, enär därtill skulle kräfts alldeles särskilda förberedelser. Men fem delar hafva offentliggjorts i Finska Vetenskaps-Societetens Acta (1878–1896) och omfatta icke mindre än 960 trycksidor. Af verkets 34 plancher återgifva sju författarens egna noggranna detaljteckningar; de öfriga upptagas af 243 utaf den böhmiske forskaren FIEBERS vackra färglagda figurer öfver en mängd arter. De äro af REUTER för ändamålet valda ur en dyrbar originalSamling, som efter Fiebers år 1872 timade frånfälle hade öfvergått i den kände franske hemipterologen Purons ägo. Af honom ställdes de liberalt till fackkollegan Reuters förfogande, enär ingen i Österrike, Tyskland eller Frankrike åtagit sig att befordra dem till offentligheten. Alla fem delarne äro egnade enbart åt Reuters favoritgrupp, den artrika familjen Capsidae (= Miridae). Enhvar är tillegnad någon af samtidens mest framstående hemipterologer, A. PUTON och L. LETHIERRY samt (†) C. STÅL, V. SIGNORET, G. de Horvath och E. SAUNDERS. De tre första delarne (Acta XIII) stodo efter någon tid icke mer att fås i bokhandeln, hvarför år 1907 en kemigrafisk reproduktion af dem föranstaltades.

Under bearbetningen af denna familj tillströmmade emellertid också af de öfriga ett så rikligt material, att det blef omöjligt att efter samma utförliga plan utarbeta alla. I stället tillgodogjorde sig REUTER sina färdiga beskrifningar genom att sammanställa åtskilliga monografier äfvensom bidrag i mindre afhandlingar. Af de större böra nämnas monografierna öfver Reduviidae (1881), Oncocephalus (1882), Anthocoridae (1884), Lygaeidae (1886) och Ceratocombidae (1891), alla införda i Finska Vetenskaps-Societetens Acta, likasom ock de öfver släktena Holotrichius (1891), Reduvius (1892), Fulvius (1895) och Acanthia (1895). Till monografin öfver Reduviidae kunde författaren, på grund af stegrad blindhet, år 1909 foga endast ett fragmentariskt tillägg.

Såväl praktarbetet Hemiptera Gymnocerata Europa e som monografierna hafva från fackmäns sida rönt mycken och förtjänt uppmärksamhet. Detsamma gäller uppsatserna om smärre hemiptergrupper. Till frågan om he

« EdellinenJatka »