mipterarternas utbredning har REUTER yttermera lämnat rika bidrag i ett stort antal mindre skrifter rörande faunan i de mest olika länder, från Vegas vinterområde ända till Madagaskar, Kina, Java, Australien och Amerika.

Denna rika produktivitet är egnad att väcka förvåning, men man förstår den, när man besinnar, att ODO REUTERS Skarpa observationsförmåga och ovanliga minne i högsta måtto underlättade arbetet, samt att han snart vann en alldeles utomordentlig färdighet i den beskrifvande entomologins så att säga tekniska del. Beskrifningarna affattades med synnerlig lätthet, och de hopades efter hand i sådan mängd, att när de gruppvis offentliggjordes, en oinvigd knappast fattade huru och när själfva undersökningarna utförts och när det hela nedskrifvits. Ty redaktionsarbetet fortgick synbarligen icke efter den lugna regeln „nulla dies sine linea", utan vanligen med feberaktig ifver och i brådstörtande ryck, som åtskildes genom icke oväsentliga pauser. Att kraftutlösningen under arbetsperioden delvis möjliggjordes genom den antydda ojämnheten antog han själf icke vara osannolikt.

Med en del afbrott fortgick denna verksamhet under 1870- och de första åren af 1880-talet i allt stigande progression. Det gällde dock icke uteslutande artförteckningar, deskriptioner, monografier och systematiska grupperingar, icke heller enbart Hemiptera. Arbetets art i och för sig fordrade att ofta nog äfven invecklade synonymiförbistringar utreddes exempelvis i REUTERS revision (1888) af äldre auktorers arter (1758-1806) —, och städse måste arternas geografiska utbredning beaktas, ibland till och med ingående diskuteras i enkom däråt egnade afhandlingar. Därjämte upptog REUTER frågan om hemipterers och andra insekters dimorfism (lång- och kortvingade former) samt trimorfism, äfvensom arternas metamorfos och deras därmed förknippade gestaltförändringar. Hans erfarenheter från hemorten möjliggjorde också diskussioner om arternas uppträdande på de för enhvar af dem karakteristiska lokalerna, äfvensom om deras beroende af bestämda näringsväxter. Alla dessa frågor kunna med rätta anses höra till fackprogrammet inom systematiken samt till det hos oss af ålder bedrifna faunistiska forskningsarbetet.

Såsom bekant blef den nutida utvecklingsläran äfven hos oss inom konservativa kretsar först emottagen mycket oblidt - man kan förstå detta, då den ju bröt med många rådande föreställningar. Jämväl från zoologiskt håll blef darwinismen här betecknad som förfelad och ledande till vådliga följder. Gruppen af dess anhängare tillväxte emellertid småningom, och i midten af 1870talet slöt sig till dem äfven ODO REUTER. Mången gjorde det väl mindre på grund af egna undersökningar än i följd af ungdomlig hänförelse och af en

viss förkänsla att den naturalhistoriska forskningen nu höll på att inriktas på nya banor.

Som en spontan yttring af en sådan förkänsla får man väl tolka REUTERS vakna intresse för en del frågor, hvilka strängt taget icke hörde samman med faunistik och systematik. En del insekters förmåga att medels mekaniska hjelpmedel frambringa ljud (stridulera), som de väl uppenbarligen också måtte kunna förnimma genom hörsel, ådrog sig tidigt hans uppmärksamhet, och härom offentliggjorde han ett par mindre meddelanden. Jag erinrar mig huru vi i anledning af mikrofonens uppfinnande en gång på allvar diskuterade huruvida man ej med dess tillhjelp borde undersöka insekter: de hållas måhända för stumma allenast därför, att af dem eventuellt frambragta minimala ljud äro ofattbara för det obeväpnade mänskliga hörselorganet. Diskussionen ledde dock ej till något försök.

Vid denna tid hade, såsom allbekant, offentliggjorts märkliga tankar om skyddande likhet till form och färg, alltså maskering (mimicry) och REUTER var icke sen att från Hemiptera anföra egna exempel härpå. Andra iakttagelser om färgteckningen hos en del hemipterarters larver och fullbildade individer anförde han 1875 såsom häntydande på dessa arters släktskap, eventuellt gemensamma härledning. Iakttagelserna och tolkningen bibragte mig den föreställning, att REUTER redan då ernade lägga också dylika tankar till grund för sina kommande forskningar rörande hemipterernas förvantskap och gruppering. Men det räckte länge innan detta frö visade tydliga groningstecken. Hade fröet redan i detta tidiga skede och under skolad vård kommit till mognad och utveckling, så hade REUTERS senare forskning säkerligen fått en ännu större utsträckning och betydelse.

Han fortsatte emellertid i sin redan inslagna riktning. Att REUTER tidigast valt gruppen Hemiptera till studium berodde väl delvis på kamratföredömet men äfven på fritt val: J. SAHLBERG har anfört, att redan den unge gymnasisten fattat ett synnerligt tycke för en viss insekt, Lygus campestris, och beslutat egna sig åt studium af den grupp, hvartill arten hörde. Dock var det själfklart, att ej heller de af ålder hos oss studerade skalbaggarna och fjärilarna förbisågos. Men det räckte icke länge innan REUTER upptog till bearbetning äfven sådana insektgrupper, som ingen ännu hos oss studerat. Af psylloder kunde han redan år 1876 från Finland förteckna 36 och af podurider (Apterygogenea) 43 arter, bland dem icke så få förut obeskrifna. År 1879 uppräknade han 20 finska arter af de mycket små, för växter skadliga Thysanoptera, och senare beaktade han af dem ännu särskildt de arter, som före

komma i orangerier. Finska psocider (Corrodentia) förtecknade han år 1893, och nästföljande år florsländorna (Neuroptera). Ännu på 1900-talet upptog han med ifver en ny grupp till behandling, nämligen Cimicidae.

Genom dessa sina nyodlingar på den inhemska faunistiska forskningens område föranledde REUTER landsmän att under samlingsresor närmare uppmärksamma de förbisedda insektgrupperna. Själf egnade han också senare åt några af dem värdefulla uppsatser, i hvilka han antingen redogjorde för sålunda tillkomna samlingar från olika trakter af Finland, eller ock på nytt bearbetade hela materialet med ledning af nyare utländsk litteratur af större omfattning. Mest synas poduriderna hafva intresserat honom; dem har han nämligen behandlat i tjugusex arbeten eller notiser. I en del af dem, men också i talrika om andra insekter, har han egnat stor uppmärksamhet åt arternas ekologiska förhållanden. Det var väl detta intresse som sedermera vägledde honom åt tvenne olika håll. Å ena sidan kom han att beröra skadeinsekterna, bland andra den s. k. ängsmasken, och hans skrifter härom kunna anses vara begynnelsen till vetenskaplig forskning äfven hos oss på landtbruks- och forst-zoologins område samt hafva befordrat planerna på försöksstationer. Å andra sidan ledde intresset för ekologiska spörsmål också till allmänna biologiska, särskildt djurpsykologiska problem, hvarom längre fram skall ordas.

I sina zoologiska skrifter har ODO REUTER endast undantagsvis berört andra djurgrupper än insekterna. Här må nämnas exempelvis hans text till G. SUNDMANS planchverk öfver Finlands fiskar.

REUTERS snabba observationsförmåga åtföljdes af en motsvarande snabbhet att nedskrifva resultaten af iakttagelserna och äfven publicera dem. Måhända var det denna så att säga publicistiska läggning, som hos honom en gång alstrade en önskan att utgifva en egen hemipterologisk revy, ehuru tanken icke blef förverkligad. I stället hade han städse tillfälle att här hemma offentliggöra sina resultat uti såväl Finska Vetenskaps-Societetens som Societas' pro Fauna et Flora fennica skriftserier, och talrika voro de utländska samfunds organ, som beredvilligt ställdes till hans förfogande. Redan vid grundandet af den kända skriftserien Zoologischer Jahresbericht, som allt ännu utgifves af Stazione zoologica i Neapel, erbjöds' honom att däri redigera referaten öfver Hemiptera, hvilket uppdrag han också fullgjorde i de tre första årgångarna, 1879-1881.

Hand i hand med ODO REUTERS hittills berörda förmåga af intensivt arbete på den beskrifvande entomologins område utvecklades hos honom äfven en

annan därmed förknippad, nämligen den, att systematiskt sammangruppera former, till en början för att vinna en öfverblick af materialet. Man har uttalat att han, fastän intresserad af detaljundersökning, besatt „den sanne systematikerns instinktiva blick för frändskapsförhållandena i naturen“. Yttrandet är i viss mån befogadt, men kan gälla blott ett tidigare utvecklingsstadium; ty en sann och mognad systematiker arbetar målmedvetet, men icke instinktivt. Det nämndes redan, att REUTERS lyckliga förmåga att gruppera sina hemipterer berodde af naturliga anlag och förvärfvad stor sakkännedom. Likaså har framhållits, att skolning under vidsynt ledning hade i ett visst skede kunnat mäktigt påverka hans arbetes djup och riktning. Denna min tro beror af egen motsvarande upplefvelse.

ODO REUTER hade icke själf studerat jämförande anatomi det slag af forskning, som är egnadt att mest åskådligt, så att säga handgripligt, införa en yngre arbetare i den utvecklingshistoriska tankeriktning, till hvilken han slutit sig. Men man behöfver härvid icke nödvändigtvis lägga hufvudvikten på ordet anatomi, åsyftande enbart den inre kroppsbyggnaden. Också det yttre kan, särdeles hos den månggestaltade insektgruppen, studeras under kritiskt afvägande af morfologiska synpunkter. Morfologin är grunden för förståelsen af morfogenesen och därmed äfven det oundgängliga första steget för utredningen af fylogenin, hvilken återgifver stamförvandtskapen, alltså systemet, när detta begrepp tages i djupare naturvetenskaplig mening.

Ingen kan begära, att en forskare, hvilken egnat sig åt utredning af arterna inom en specialgrupp så helt, som REUTER beträffande Hemiptera, nödvändigtvis själf borde ytterligare komplettera detta arbete med ett lika ingående studium af dessas anatomiska byggnad. Såsom bekant kräfver nämligen insekternas studium i yttre och i inre afseende rätt olika förstudier och teknik. Hufvudsaken är, såsom nyss sades, att forskningen bedrifves med morfologisk syn på ämnet.

För min del trodde jag en tid att ODO REUTER verkeligen åsyftade också dylikt studium, men jag förnam icke något objektivt eller reellt bevis härpå. Uppenbarligen låg orsaken däri, att det ständigt inströmmande materialet måste bearbetas och att detta arbete tog honom fullt i anspråk. Grunderna för hans uppfattning af hemipterernas systematiska gruppering voro väl honom själf tillräckligt åskådliga, att han kunde affatta diagnoser och ordna grupper. Men motiven behöfde ännu klarna, vidgas och samordnas, innan de kunde enhetligt framställas. Klarheten kom först senare, när han fann tid att rikta blicken enkom härpå.

--

Hittills har jag, för att bibehålla kontinuiteten af REUTERS utveckling som zoologisk forskare, lämnat å sido hans ställning till Universitetet, till hvilken vi nu böra återgå.

Det är själfklart, att en ung forskare, som genom vaken intelligens, ovanlig produktion och mångsidiga intressen ådrog sig så stor uppmärksamhet som ODO REUTER, Också väntades blifva ett mycket önskvärdt tillskott till lärarepersonalen vid vårt Universitet. Vorden filosofie-licentiat år 1876 blef han den 1 februari 1877 docent i zoologi; samma år invaldes han till ledamot i Finska Vetenskaps-Societeten.

Medan REUTER, på sätt redan skildrats, med utomordentlig energi var verksom forskare på entomologins område, hyste han emellertid icke samma intresse för att genom universitetsundervisning bidraga till ungdomens förkofran i det zoologiska facket. Orsaken låg ingalunda i någon slags svårighet att föreläsa eller eljes undervisa. Tvärtom bekräfta många, som åhört honom, att han föredrog med synnerlig lätthet och förstod göra ämnet intressant. Till och med fullt improviserade verkade föredragen fängslande. De första docentåren gaf han emellertid alls ingen undervisning, sedermera med afbrott, dock på 1890-talet med större regelbundenhet. Det låg sålunda också öfver hans akademiska lärareverksamhet någonting oroligt.

REUTER synes i början hafva velat föreläsa helst öfver allmänna frågor och tillkännagaf bl.a. en serie lektioner öfver darwinismen, men denna påbörjades aldrig. Att emellertid behandlingen af dylika ämnen skulle blifvit liflig, torde man kunna sluta af hans föredrag åren 1882 och 1884 på Finska VetenskapsSocietetens års- och högtidsdag, då han skildrade myrornas instinkt och de nyaste upptäckterna inom insekternas utvecklingshistoria. Senare föreläste han dels om vissa insektgrupper, dels om parasitmaskarna och äfven om Finlands fiskar.

ODO REUTER föreslogs år 1880 till e. o. professor, på samma gång som andra äldre, och han blef utnämnd den 11 maj 1882. Året därpå blef ordinarie professuren i zoologi ledig genom innehafvarens frånfälle, och tvenne sökande anmälde sig. Enligt då gällande statuter fordrades af båda ett särskildt specimen för tjänsten. Vid denna tid (1884) offentliggjorde ODO REUTER också ett stort antal mindre skrifter men till mycken öfverraskning intet specimen; han kunde således icke komma i fråga.

Äfven sedermera tog han föga del i den akademiska undervisningen. Läseåret 1884-1885 åtnjöt han tjänstledighet för fullbordande af vetenskapliga arbeten och 1886-1887 för sjukdom. Längre fram, då ohelsan allt fram