OM

DE I LUOTOLAKS BY AF SAVITAIPALE SOCKEN

ÅR 1813 NERFALLNA

METEORSTENAR;

AF

A. E. ARPPE.

Med en planche.

Föredr. den 10 April 1865.

Den första underrättelse, som om det år 1813 i Finland iakttagna meteorstensfall blifvit offentliggjord, torde vara den, som förekommer i 4:de häftet, sid. 407, af SCHERERS Nordische Blätter, derifrån densamma upptagits af CHLADNI i hans berömda arbete: Über Feuermetegre und die mit denselben herabgefallenen Massen. Som jag dock ej haft tillgång till någondera af dessa skrifter, har jag mig ej bekant, hvad denna notis egentligen innehåller; men man ser af ett senare meddelande af CHLADNI, att den varit ganska knapphändig och att äfven tiden för stenfallet, såsom försiggånget i Mars 1814, blifvit oriktigt uppgifven. Samma år eller 1819 lästes dock i de af SCHERER i S:t Petersburg utgifna: Allgemeine nordische Annalen der Chemie, Bd. I, sid. 174, angående denna händelse en något utförligare redogörelse, hvilken jag här i öfversättning skall intaga. Meteorstenen från Savitaipola. Den 16 December 1813 kl. 10 på morgonen förnummo två bönder i Savitaipola socken af Lappvesi härad och Wiborgs län en knall, som liknade åskslag eller affyrandet af flere gevär. Då de sågo upp, märkte de moln, som närmade sig dem, af hvilka ett var mörkt och hvilka, medan vinden blåste från öster, med stor hastighet och lifligt buller ilade mot sydost; sedan de försvunnit, upphörde äfven bullret. Det kunde ej märkas, att någonting från dem nerfallit. Knallen hördes i kringliggande trakt på ett afstånd af 30 verst. En bondgosse från hemmanet Koskimes, som några timmar senare gick vid hafsviken, fann några stenar liggande kringströdda på isen. Dylika fann en annan på vägen från hemmanet Parda till Koskimes, hvilka dock lågo ännu mera kringspridda. De af dem, som lågo på den starkare isen, voro slagna i bitar, de deremot, som befunno sig i snön, voro oskadade. De största af dem hade skapnaden af hönsägg, endast att de voro mera aflånga." Denna berättelse hade blifvit afgifven till dåvarande Generalguvernören öfver Finland Grefve STEINHEIL, till hvars mineralsamling de flesta stenarne sannolikt insändes. Då denna samling öfvergick till Universitetet, fanns der dock af dessa ovanliga stenar endast en stuff, åtföljd af en sålydande etikett: „Ärolith mit einem pechähnlichen Überzuge auf verglaster Asche mit Körnern des Chrysoliths etc. 1813 im Anfange, aus einer