Sivut kuvina
PDF
ePub
[ocr errors]

kl. Wolke nach ein paar Donnerschlägen u. Krachen als Steinregen heruntergefallen auf den Saima See, Savitaipalschen Kirchspiels Wib. G.“.

Det ställe, der dessa stenar nerföllo, har blifvit benämndt Loutolax , Lautolax, och af utländske författare företrädesvis Lontolax och Lontalax; rätteligen bör det dock heta Luotolaks, som i jordeboken verkligen återfinnes bland byanamnen inom Savitaipale socken. På grund af ett meddelande, som jag gjorde hr BUCHNER, finnes denna rättelse äfven antecknad i Poggendorffs Annaler (1862) B. 116, S. 643, utan att derigenom dock de oriktiga skrifsätten blifvit undanträngda.

En vetenskaplig utredning af dessa stenars mineralogiska natur förekommer i de af Statsrådet NORDENSKIÖLD år 1820 utgifna Bidrag till närmare kännedom af Finlands mineralier och geognosi, sid. 99. Då det är min afsigt att sammanställa hvad som kommit till min kunskap angående dessa meteorstenar, kan jag ej underlåta att här ordagrannt intaga äfven ifrågavarande uppsats, som bär titeln: Mineralogisk beskrifning af de i Wiborgs län fallna meteorstenarne och lyder, som följer: „Uti SCHERERS Allgemeine Nordische Annalen der Chemie, 1 Band, pag. 174, lemnas en kort underrättelse om de omständigheter, under hvilka, 1813 den 13 Dec., några Meteorstenar nedföllo, till större delen på en is nära byn Loutolax i Savitaipal Socken af Wiborgs Län. Då Hr Professor J. GadoLIN benäget lemnat mig ett litet stycke af denna Meteorsten, så torde en kort beskrifning deraf ej vara utan allt interesse, helst vi ännu icke äga underrättelse om någon som fallit vid en så hög Latitud.

Till sitt yttre utseende är den mera lik en Vulkan-produkt, än någon af de Meteorstenar jag varit i tillfälle att se. Ytan är öfverdragen af en svart becklik hinna, men brottet liknar vid första påseendet en sammanhopad Vulkanisk aska. Den är så lös att man kan emellan fingrarne söndersmula den. Med mikroskopet kan man afskilja följande delar:

1:0 Ett ljust olivegrönt fossil, som har ett smält utseende, och för blåsröret förhåller sig alldeles som Olivin. De största kornen äro något större än en knappnålsknopp.

2:0 Ett hvitt, halfklart, skifrigt fossil, som ofta på ytan ser kristalliniskt ut, utan att man med Mikroskopet kan upptäcka att det på någon punkt varit smält. Det är mycket skört, och söndersmulas så lätt under stenens sönderbrytning, att det är svårt att få någon hel bit. För blåsröret förhåller det sig på följande sätt:

För sig alldeles osmältligt, mister ej heller den grad af genomskinlighet det förut äger. Ger med natron endast en svårsmält slaggmassa. Med

borax löses i bit långsamt till ett klart och färglöst glas. Med fosforsalt löses i bit ännu trögare, biten minskas småningom, och kulan erhåller egenskapen att efter afsvalning blifva hvit och opak; är något af stenen ännu olöst, spricker kulan i flera directioner. Ger med coboltsolution en blå färg.

Ehura denna undersökning är otillräcklig att bestämdt afgöra hvad fossilet är, så kan man dock ej anse det för annat än Leuzit, hvarmed det äfven till sitt yttre utseende äger mycken likhet.

3:0 Några ytterst fina metalliska korn kan med magneten utdragas; om dessa utom jern äfven hålla nickel, har jag i anseende till deras ringa mängd ej kunnat utröna.

4:0 Sjelfva stenens hufvudmassa är ett grått, askfärgadt löst ämne, som äger ganska litet sammanhang; det förhåller sig för blåsröret på följande sätt:

Smälter utan pösning till en svart ogenomskinlig kula. Med borax löses trögt till ett af jern starkt färgadt glas. Uti fosforsalt löses trögare, lemnar kiselskelett och visar halt af jern. Med natron i ringa mängd ger en svart kula; tillsättes större mängd, drager sig det öfverflödiga af natronet in i kolet och qvarlemnar en mörkbrun osmältlig slaggmassa“.

Vid den utförliga kemiska undersökning BERZELIUS *) år 1834 utförde öfver särskilda meteorstenar, blef han äfven i tillfälle att analysera meteorstenen från Luotolaks. Han hade dock deraf erhållit endast en liten bit, hvilken enligt hans uppgift bestod nästan endast af det under 2:0 i föregående uppsats anförda, med några af de svarta magnetiska punkterna, men var alldeles i saknad af den askgrå hufvudmassan. Han beskrifver det till analysen använda på följande sätt: „Det är, jemfördt med de vanliga meteorstenarne, hvitt; men bredvid hvita mineralier är det gråaktigt, knappt märkbart dragande i grönt. Det har här och der inströdda svarta punkter, som följa magneten och som upplösas i saltsyra, utan lukt af svafvelbundet väte och utan gasutveckling, till en mörkgul vätska, hvaraf således följer, att de utgöras af jernoxid-oxidul eller magnetisk jernmalm. Det är för öfrigt ett aggregat af delar, som, utan att vara kristalliserade, likväl hafva kristallinisk textur, hvilka så löst sammanhänga, att stenen med lätthet sönderbrytes. De smulor, som dervid åtskiljas, likna ganska mycket groft pulver af glasig fältspat, hvilket föranledde NORDENSKIÖLD att förmoda dem vara Leucit. Dess pulver är rent hvitt. För blåsrör blir det i ögonblicket svart, samt efter afsvalning mörkrödt. Detta mineral är alldeles osmältligt både i bit och pul

[ocr errors]

*) Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar för år 1834. Om Meteorstenar; S. 113; 3. Meteorsten från Lautolax, S. 144.

[ocr errors]

hålla syre

.

.

.

.

.

.

.

ver. I öfrigt är förhållandet för blåsrör enahanda med hvad jag vid Blanskostenen anfört“. Angående den kemiska analysen meddelas följande:

1,22 gr. finslammadt pulver, hvarifrån allt magneten följbart var innan rifningen utdraget, och som före vägningen var torkadt vid + 150”, lemnade, efter behandling med först kungsvatten och sedan kolsyradt natron, 0,07875 gr. olöst. Resultatet utföll som följer:

Hela massan.

Det lösliga i procent. Kiseljord.

0,425 37,411

19,44. Talkjord

0,344 32,922 12,44 Jernoxidul

0,325
28,610 6,51

19,54. Manganoxidul

0.009 0,793 0.17 Lerjord

0,003 0,264 0,12 Kopparoxid, tennoxid, kali och natron spår spår *) Olösligt

0.079

1,215 100,000 Händelsen hade således här tillskyndat mig ett prof af det mineral, som utgör hufvudmassan af meteorstenarnes af syror lösliga beståndsdel, hvaraf den slutsats kan dragas, att denna beståndsdel är ett silikat af talkjord och jernoxidul, troligen i varierande inbördes förhållanden, men i hvilket kiseljordens och basernas syre är lika. Det öfverskott i det sednare, som i de föregående analyserna visat sig, härrörer uppenbarligen till en del från inblandadt svafveljern, hvilket i analysen erhållits oxideradt, men om dervid tillika funnits antingen jernoxid-oxidul eller ett mera basiskt silikat, lemna mina försök oafgjordt.

Det här analyserade mineralet ger temligen otvunget formeln fS+2 MS; emedlertid är det skäl att förmoda, att atomförhållandet är en tillfällighet, och att meteor-olivin innehåller dessa isomorfa silikater i varierande förhållanden.

Den delen af Lautolaxstenen, som icke löstes af syra och kolsyradt natron och utgjorde 6,37 p. c. af stenens vigt, lemnade, efter behandling med fluorvätesyra, chromjern olöst till ungefär 1 procent (0,0127 af det analyserade qvantum), hvari förhållandet för blåsrör utviste närvaro af tenn. Flusspatsyran hade upplöst talkjord, kalkjord, jernoxidul, lerjord och manganoxidul, i förhållanden som synas utvisa, att det är af lika sammansättning med det olösliga mineralet ur de föregående meteorstenarne“.

*) Tennoxidhalten var ungefär såsom i meteorstenarne vanligt, men kopparoxidens halt var så ringa att reaktion deraf var svår att för blåsrör framtaga.

Då nu det af NORDENSKIÖLD under 1:0 omnämnda olivgröna mineralet uppenbarligen är olivin, det under 2:0 beskrifna blifvit af BERZELIUS analyseradt och äfven befunnits vara detsamma, samt de under 3:0 omtalade magnetiska kornen enligt BERZELIUS borde anses för jernoxid-oxidul, tycktes det, som den kemiska kunskapen om denna meteorsten blifvit ganska fullständig, om grundmassans sammansättning ännu blifvit utredd. Men då jag, innan jag skred till en sådan undersökning, närmare granskade BERZELIUS' ifrågavarande uppsats, fann jag snart, att den af honom gjorda analysen omöjligen kunde hänföra sig till den del af stenen, som han uppgifvit. Ty det hvita skifriga mineral, som NORDENSKIÖLD i sin beskrifning under det 2:dra momentet omtalat och ansett vara Leucit, har ej minsta likhet med det gråaktiga, i grönt dragande, icke kristalliserande lösa aggregat med kristallinisk textur, som BERZELIUS användt till sin undersökning. Det förekommer också i så ringa mängd, att det prof, han af stenen erhållit, omöjligen kunnat innehålla deraf så mycket, som för analysen varit behöfligt. Att BERZELIUS skulle förvexlat den askgrå lösa grundmassan med ett kristalliniskt mineral, är ej möjligt att antaga, helst han uttryckligen säger, att det han af meteorstenen fått, var „alldeles i saknad af den askgrå hufvudmassan“. Hvad BERZELIUS analyserat, visar sig dock ganska tydligt af analysens resultat, som leder till sammansättningsformeln för jernhaltig olivin. I sjelfva verket förekommer detta mineral på några ställen i sådan ymnighet i meteorstenen, att det tyckes utgöra hufvudbeståndsdelen och då detsamma äfven fullkomligt sönderdelas af syror och dessutom försvarligt passar till den beskrifning BERZELIUS af det analyserade profvet gifvit, anser jag hans analys endast hafva utredt, att det olivgröna, för olivin ansedda mineralet verkligen är olivin; men om sjelfva stenens grundmassa och ännu mindre om det hvita skifriga mineralets sammansättning lemnar den ej någon upplysning.

Nyligen har meteorstenen från Luotolaks till sin yttre beskaffenhet och blåsrörsförhållanden blifvit noggrannt granskad och beskrifven af G. Rose 1).

) Abhandlungen der Königlichen Akademie der Wissenschaften zu Berlin 1863. Physikalische Abhandlungen. Beschreibung und Eintheilung der Meteorilen auf Grund der Sammlung im mineralogischen Museum zu Berlin, S. 23. Förf. uppställer i detta arbete en klassifikation af meteoriterna, hvilken redan vunnit ett så allmänt erkännande, att dess meddelande här - i något sammanträngd form torde försvara sin plats. Den gamla indelningen i jern- och stenmeteoriter bibehålles I. Jernmeteoriterna utgöra 3 arter (m:arter i analogi med bergarter). 1. Meteorjern; 2. Pallasit: meteorjern med porfyrartadt invuxna kristaller af olivin; 3. Mesosiderit: kornig blandning af meteorjern och magnetkis med olivin och augit. II. Stenmeteoriterna delas i 7 arter: 1. Chondrit: små kulor af ett magnesia

[ocr errors]

Hans framställning skall jag här in extenso meddela; den lyder i öfversättning som följer: „Stenarne, af hvilka endast få uppsamlades, då de för det mesta föllo på isen af en sjö, hvari de vid smältningen sjönko, äro af NorDENSKIÖLD beskrifna och af BERZELIUS, om ock blott ofullständigt undersökta. Mineralogiska museum i Berlin eger deraf blott två små bitar, vägande till. sammans 0,327 lod, hvilka hvardera äro en gåfva af BERZELIUS. Meteoriten från Luotolax har en porfyrartad struktur och består af en gråaktigt hvit, finkornig, mycket lös grundmassa med inmängda små korn af grönaktigt gul, hvit och svart färg. De grönaktigt gula kornen äro de ymnigaste; de äro högst af en knappnålsknopps storlek, merendels mindre och oregelbundet begränsade, men hafva alldeles utseende af olivin, för hvilket de äfven af NORDENSKIÖLD och BERZELIUS blifvit ansedda. För blåsröret blifva de till färgen mörkare och svartaktigt gröna, men smälta icke. De hvita kornen äro sällsyntare och ej heller större och sönderbrytas, när man uttager dem, i ännu mindre stycken. De äro blott oregelbundet begränsade, men tyckas dock vara spjelkbara. För blåsröret äro de enligt NORDENSKIÖLD osmältbara och upplösa sig blott långsamt i borax och fosforsalt, med fosforsalt opaliserar perlan vid afsvalning; fuktade med koboltsolution blifva de blå. NorDENSKIÖLD är af den mening, att de äro leucit, men dermed skulle spjelkbarheten stå i strid. Heldre ville jag förmoda att de äro anorthit: men kornen voro för små och den mig till buds stående quantiteten för ringa, för att kunna göra vidare försök dermed. Afgörandet måste derföre ännu lemnas beroende. 2) På många ställen var olivin fint blandad med dessa hvita korn. Af svarta korn finnas enskilda större och mindre inströdda i massan. De förra låta lätt uttaga sig ur massan, der de ligga och qvarlemna

silikat, inmängda i en finkornig blandning, som består af olivin, kromjern, ett svart, ännu ej bestämdt ämne, nickeljern och magnetkis. De flesta stenmeteoriter höra hit. 2. Howar

. dit: finkornig blandning af olivin med ett hvitt silikat, möjligtvis anorthit, och med en ringa mängd krom- och nickeljern; 3. Chassignit: småkornig jernrik olivin med sparsamt inmängda små korn af kromjern, 4. Chladnit: blandning af Shepardit (Mg2Ši3) med ett lerjordssilikat jemte litet nickeljern, magnetkis 0. n. a. ämnen; 5. Shalkit: kornig blandning af öfvervägande olivin med shepardit och kromjern; de tre sista arterna innefatta hvarje blott ett species. 6. kolmeteoriterna; 7. Eukrit: kornig blandning af augit och anorthit med litet magnetkis, vanligen ännu mindre nickeljern, och stundom med små ännu ej bestämda kristaller samt något olivin. Meteorstenen från Luotolaks hör enligt denna klassifikation till Howarditerne.

2) BERZELIUS har alldeles icke igenkännt dessa korn, han förvexlar dem med grundmassan och tror, att NORDENSKIÖLD ansett dem för Leucit, hvilket dock ej är händelsen“, Jag åberopar härvid det i texten nyss anförda.

« EdellinenJatka »