deri intryck af sin massa, men äro dock merendels blandade med små hvita korn och sönderbrytas äfven lätt vid uttagandet. De äro i brottet matta och täta, icke magnetiska, gifva ett ljust brunt pulver, upplösa sig för blåsröret i fosforsalt endast långsamt och gifva ett blott svagt grönfärgadt glas, som vid afsvalning opaliserar. Oaktadt den blott svaga gröna färgningen och opaliseringen, som kan härröra af inblandningen, äro de sannolikt kromjern. Då ett tafvelformigt sådant korn med sträf yta uttogs, befanns den uppkomna ihåligheten omgifven med små korn af gediget jern, af hvilka ett, som utföll, hade storleken af ett hirsgryn. Fina korn, om ock ej synliga för ögat, finnas ännu inströdda i massan, ty ur meteoritens pulver kan man med mágneten utdraga små partiklar, som i en mortel låta trycka sig platta till silfverhvita, starkt metallglänsande blad. Om de äro nickelhaltiga, har hvarken NORDENSKIÖLD, som äfven omnämner dem, eller jag undersökt. BERZELIUS förnekar tillvaron af detta gedigna jern och anser de korn, han utdrog med' magneten, för magnetisk jernmalm, då de i klorvätesyra upplösas utan lukt af svafvelväte och utan gasutveckling till en mörkgul vätska. Emellertid torde dock den starka metallglansen, den nästan silfverhvita färgen och tänjbarheten, som vid rifning i mortel framträder, icke tillåta något tvifvel, att dessa korn äro gediget jern. I hvarje fall är detta förhållande för bedömmandet af deras beskaffenhet mera egnadt än förhållandet till syra, då en svag gasutveckling vid en liten qvantitet lätt kan förbises. Utom detta jern märkte jag ännu mycket små, metalliskt glänsande korn af brunaktigt gul färg, som uppenbarligen äro magnetkis. De anträffas dock blott så sparsamt, att man säkerligen skall kunna upplösa hela stycken utan att märka lukt af svafvelväte. Ett sådant korn magnetkis såg äfven PARTSCH, som åter ingenting anför om det gedigna jernet. — Den lösa grundmassan, hvari de angifna blandningsdelarna ligga, smälter för blåsröret till ett svart glas, som blott är svagt magnetiskt och endast mycket långsamt upplöser sig i fosforsalt, med qvarlemnande af en återstod kiselsyra. Det uppkomna glaset är grönaktigt hvitt, så länge det är hett, blir vid afsvalning vattenklart och opaliserar slutligen. Stenens specifika vigt angifver RUMMLER till 3,07. Utvändigt är stenen omgifven af en svart glänsande skorpa“. Slutligen anför författaren BERZELIUS' ofvanintagna, „tyvärr ofullständiga analys af denna intressanta meteorsten".

Innan jag skrider till en framställning af de försök jag verkställt för att utreda ifrågavarande meteorstens kemiska förhållanden, skall jag utförligare beskrifva det stycke, som å Universitetets mineralkabinett förvaras och utan tvifvel utgör den största af de nerfallna stenarne, hvilka blifvit tillvara

tagne. Stenens största längd är 11 centimeter; dess största bredd 8,8 cent.; dess höjd 6,7 cent. Dess vigt utgör numera 775,5 gr. sedan 25 gr. blifvit afsågade för att tillställas British Museum i London och 21 gr. blifvit aflemnade till Universitetet i Dorpat, hvarutom det vid afsågningen uppkomna pulver och afskilda mindre stycken tillsammans väga 22 gr., till följe hvaraf stenens hela vigt utgjort 813,5 gr.

Den delar sig för betraktelsen temligen naturligt uti tvenne hälfter: en öfre afrundad, en undre, af plana, ehuru ojemna ytor begränsad; gränslinien emellan begge hälfterna bildar en oval figur, vid den ena ändan något smalare än vid den andra och endast på ett ställe vid den bredare ändan, der stenen är likasom afskuren, betydligt afvikande från sitt plan. Den öfre delens bugtiga yta bildar i vertikal genomskärning mot den längre diametern en kroklinie, som närmar sig en cirkelbåge, hvars radie vore =- 8 cent.; mot den kortare diametern har afskärningens begränsningslinie en form, som liknar en parabel. På undre sidan äro tvenne ojemna ytor öfvervägande, hvilka ungefär i stenens midt bilda en afrundad kant af 125"; mot den bredare ändan luta de med ungefär 1100 och 1300 mot en liten plan yta, som afskär ändan och med stenens öfre del bildar en vinkel af 100"; det hörn, som skulle uppkomma af dessa trenne plana ytor, är af en liten ojemn afrundad yta afskuret. En bifogad teckning af hr M. v. WRIGHTS hand lemnar en tydligare föreställning om stenens utseende.

Ursprungligen har hela stenen varit omsluten af en svart skorpa; numera är ännu nästan hela öfre delen dermed betäckt; undre delen är det till ungefär 34 och vid sidorna hafva genom de sednaste afskärningarne blottade ställen uppkommit, som äro egnade att gifva en föreställning om stenens inre beskaffenhet. Den svarta skorpan är något skroflig ej blott af upphöjda ådror eller strimmor, som på hvardera sidan af stenen ifrån midten stryka mot sidorne, utan äfven af små upphöjningar, som på hela ytan äro kringströdde. Dessa ojemnheter äro störst på den undre sidan; på midten af den öfre sidan är stenen slätast. För öfrigt är skorpan likformig; dock kan man här och der upptäcka några grönaktiga och hvita korn med glänsande yta.

Sjelfva massans allmänna petrografiska natur kan ej bättre karakteriseras, än som skett af Rose i ofvananförda beskrifning; endast med afseende å det förevarande stycket anser jag mig kunna göra några anmärkningar. De olivfärgade kornen förekomma i mängd, men ej jemt fördelade, utan på några ställen, isynnerhet på öfra sidan af den bredare ändan hopade i stor myckenhet; de äro vanligen ganska små, men på ett ställe af den smalare ändan förekommer en sammangyttring af 7 m. m. i längd och 2 i bredd.

De äro stundom mera gulgråa än grönaktiga och hafva af BERZELIUS blifvit förvexlade med det hvita mineral, som i meteoriten förekommer, men dock genom hans analys bevisats vara olivin.

Det hvita mineralet, som NORDENSKIÖLD ansett vara leucit, men Rose betraktat som anorthit, vore onekligen den af meteorstenens beståndsdelar, som främst förtjente att bestämmas. Tyvärr! förekommer det dock i så ringa mängd, att jag deraf ej kunnat afskilja mera än några centigram. På ett ställe af stenens blottade undre yta uppträder det något ymnigare, men i närmaste förening med olivin; det är rent hvitt, har perlemor- och glasglans samt mussligt brott och är tydligt spjelkbart åtminstone i tvenne riktningar, som med hvarandra bilda sneda vinklar, samt, såsom det tyckes, ännu i en tredje mot dessa vinkelrät riktning. Att NORDENSKIÖLD kunde anse detta ämne för leucit, förklaras derigenom, att han endast kunde undersöka ytterst små partiklar deraf; deremot tala många skäl för den åsigten, att det är anorthit eller ett dermed nära beslägtadt mineral. Utom dessa glänsande kristallkorn förekomma i mindre mängd ännu andra matta, hvita korn, i lösa hopeyttringar eller löskorniga aggregater.

Hvad de öfriga enkla mineralier vidkommer, som i meteorstenen anträffas, så utgöras de af ytterst små partiklar magnetisk jernmalm, metalliskt jern och magnetkis. De partiklar, som kunna anses för metalliskt jern, utveckla vätgas, när de öfvergjutas med utspädd svafvelsyra; men gasutvecklingen kan, likasom sjelfva jernpartiklarne, endast i mikroskopet tydligt skönjas; magnetkisen ger öfvergjuten med samma syra en tydlig utveckling af svafvelväte, med dess omisskänneliga reaktioner.

Dessutom förekomma icke-magnetiska svarta korn af olika storlek och i ansenlig mängd, mest i form af fina sandkorn inblandade i grundmassan. De äro dels rent svarta, dels gråaktigt svarta, med grått streck och visa sig icke såsom ett enkelt mineral. Specif. vigten har jag funnit =3,11. Till analys kunde ej mera än 0,526 gr. i försvarligt rent tillstånd erhållas. Resultatet af analysen var följande: Kiselsyra

0,250 47,53; innehåller syre 24,68
Kalkjord

0,065
12,36

3,53
Talkjord

0,035
6,65

2,66
Jernoxidul

0,099

18,82
Lerjord
0,080 15,21

7,12
Tennoxid

0,004

0,80

101,37 Det lönar ingalunda mödan att söka uppställa en formel för det analy

.

.

4,18

.

.

.

.

serade ämnet från den synpunkt, att det vore ett homogent, enkelt mineral; ty det är uppenbarligen en blandning, likasom sjelfva grundmassan, af särskilda mineralier. Men med ledning af den kännedom, man redan eger om några meteorstenars massa och de åsigter, som vid tydningen af deras sammansättning begynt göra sig gällande, har jag genom följande beräkning funnit anförda analys berättiga till det antagande, att de svarta kornen skulle innehålla anorthit, augit och olivin.

Anorthitens ideella sammansättning uttryckes genom formeln Čaši+Āiši, som fordrar; Kiselsyra

43,70 Lerjord

36,44 Kalk

19,86. Utgår man från lerjordshalten i föregående analys, så finner man, att i de analyserade svarta kornen kan ingå i form af anorthit: Kiselsyra.

18,24 Lerjord

15.21 Kalk

8,29.

.

58,78. Anser man, att all kalk, d. v. S. 4,07, hör till augit och upptager en eqvivalent mängd talk eller 2,90, så tillkommer för olivin på grund af ofvananförda analys af BERZELIUS: Talk

3,75, som upptager: Jernoxidul

3,38, Kiselsyra. 4,33,

11,46,
der syrehalterna äro 1,50 : 0,75 : 2,25; för augiten skulle då återstå :
Kiselsyra

24,96, som innehåller syre 12,88
Kalk.
4,07

.

Då syrehalterna i baserna och kiselsyran förhålla sig som 1:2,24, anser jag detta som en bekräftelse för antagandet, att augit verkligen utgör en beståndsdel i de svarta kornen, hvilka således skulle bestå af:

Förhållandet till saltsyra står ej heller i strid med detta antagande; ty en del innehållande företrädesvis lerjord och jern upplöses deraf, medan ett grått pulver blir olöst.

De svarta kornen innehålla utom anförda beståndsdelar äfven krom; men i så liten mängd, att man väl kan se dess reaktioner i smältning med salpeter och alkali samt upplösning i vatten; men knappt är i stånd att derifrån något sådant afskilja, när man nämligen icke kunnat använda till analysen mera material, än det, hvartill jag varit hänvisad. Roses förmodan, att dessa korn hufvudsakligen skulle bestå af kromjern, har derföre icke bekräftat sig. I hufvudsaken äro de detsamma som grundmassan, blott att blandningsdelarne ingå i andra förhållanden och att särskildt olivin i dem utgör en väsendtlig beståndsdel.

Den askgråa, lösa grundmassan, som skulle analyseras, behandlades sålunda, att den sönderrefs med fingret och afslammades; hvad som återstod, innehöll en betydlig mängd med lup lätt igenkänneliga korn af olivin, samt af det förut omtalade svarta och kristalliniska hvita mineralet. Det slammade pulvret befriades med magneten från jern, dess oxid och svafvelforening.

Det sönderdelades med fluorväte och svafvelsyra efter hvarandra; vid upplösning i vatten af de svafvelsyrade salterna, stannade en del kiselsyra olöst; den afryktes ytterligare med fluorväte, då endast högst obetydligt af ett brunt pulver blef qvar; sammansmält med soda och salpeter visade det sig hufvudsakligen innehålla krom. Ur hufvudlösningen afskildes enligt kända metoder tennoxid, kalk, lerjord, jernoxid, manganoxidul, kromoxid, talk och alkali, som bestod af natron med spår af kali. Talkjorden afskildes ur koncentrerad lösning med kolsyrad ammoniaklöst i ammoniak, enligt det af SCHAFGOTSCH uppgifna förfarandet. Sp. v. befanns 3,195.

Till analysen användes 2,420 grm. Deraf erhölls: