Sivut kuvina
PDF
ePub

5238

935103

A8#4369

POEMA DEL CID

I SVENSK ÖFVERSÄTTNING MED HISTORISK OCH KRITISK INLEDNING

utgifvet

af

Dr Carl Gustaf Estlander.

(Föredragen den 14 September 1863).

Inledning.

Hjelten uti Poema del Cid är en af dessa personligheter, hvilka hos sitt folk genomlefvat en dubbel historisk utveckling, den ena gången som verkliga, den andra gången som diktade. Det ges nemligen en art af diktning, som sjelf har betydelsen af historisk tilldragelse redan derföre, att den icke så mycket är ett verk af individuelt, som icke fast mer af nationens skaldskap. Den återspeglar direkte och mera omedelbart hela folkets lynne, seder och tänkesätt, emedan den icke nödgas först afspegla någon enskild diktares, och dess kraft är tillfölje deraf så underbar, att den ur det förgångna kan frammana hjeltar till att ånyo deltaga och ingripa uti, ja nästan länka folkets öden. Återkallade, om icke till verklighetens så till minnets lif, framträda deras gestalter ånyo på historiens skådeplats, och deras verk är denna andra gången universellare, ädlare och skönare för det de verka i andelig måtto. I deras karakterer och lefnadsmål ser nationen sin egen karakter sammanfattad, sina högsta sträfvanden angifna, när hon drar ut i striden för sin sak, är det som droge hon ut för deras sak, det är i deras hand hennes mot höjden riktade blick varsnar nationalbaneret, deras namn utgöra hennes fältrop. Det är nu först, i denna ädlare skepnad och undandragna det verkliga lifvets brister, fel och delade meningar, en sådan personlighet rätteligen betecknas med det ärofulla namnet nationalhjelte. Minnet, traditionen, hvari de lefva - och denna gång ett lif af sekler, - bär för den del, som format sig poetiskt, namn af nationaldikt i ordets första och egentliga betydelse.

Den spanska nationen har egt ett flertal af sådana hjeltar, men det främsta rummet bland sina minnen har hon tilldelat Rodrigo Diaz de Bivar, vanligen känd under tillnamnet el Cid. Denna höga utmärkelse och kan väl en dödlig vinna någon högre? - har hon sjelf uttryckligen tillerkänt honom, genom att framför sina andra hjeltar kalla honom sin; mio Cid nämnde honom hvar man i Spanien ett knappt halft århundrade efter hans död. Veterligen har ingen nation egnat någon af sina män ett sådant tillgifvenhetsuttryck. Öfverväldigad af nationalkänslan förmår vid samma tid den gamla klosterskalden endast utbrista

Hispalis novit et Iberum litus
Quis Rodericus.

Också varade den poetiska återuppväckelseprocess, för hvilken han blef föremål, lifligt och oafbrutet intill 17:de århundradet, eller jemt upp sålänge som Spaniens folk bibehöll den höga historiska ställning, hvilken Rodrigo Diaz de Bivar genom sina bragder på Alfons VI:s tid bidrog att grundlägga, och hvilken el Cid såsom ett hugstort manande minne fortfor att värna. Han framträder vid tidpunkten när det kastilianska folkets ande utvecklar sig till den trottsiga kraft, den stolta sjelfkänsla och den trofasta loyalitet, som äro rötterna till dess växande storhet, hans minne

utgör sedan en lefvande källa, hvilken i nationens ande håller dessa rötter friska och drifver stammens ädla krona emot höjden, och när denna sänker sig maskstungen, drar sig hans minne undan och försvinner. Men ännu, sedan sången om honom längesedan tystnat, och sedan hans namn synes blott kunna ega en vemodig klang af förgången storhet, säges det vara kändt och framför andra kärt bland Spaniens. folk. Om de nämnda rötterna ännu hafva lif, och om de än engång börja slå ut i kraftiga handlingar, skall det kanske visa sig, att minnet af el Cid alltän flyter uppfriskande i grunden af den spanska nationens ande. När i vår tid frihetssinnet begynte vakna i Spanien och dess rörelser, ibland annat, sökte sig uttryck i den bekanta Riego-hymnen, sjöng man genom hela Spanien

Lugne och glade,
Käcke till dater,

Höjom, kamrater,
Sången till strid!
Vid våra toner
Verlden sig undre,
I oss den beundre,
Söner af Cid!

Den första länken i denna poetiska process är den åldriga dikt, som jag företagit mig att meddela i svensk öfversättning. Redan af det ofvansagda framgår, att det icke kan vara ett konstnärligt intresse, beroende på formens skönhet, eller ensamt ett rent estetiskt intresse, beroende på det egendomliga poetiska skapelsesättet, som utgör hufvudsaken vid en äkta nationaldikt. Dess betydelse är lika mycket den, att vara en framställning af nationens egendomliga sätt att tänka, känna och lefva under den ungdomsfriska perioden af dess utveckling. Historien hämtar ur nationaldikter sina lifligaste och sannaste färger. Augustin Thierry har i sina mästerverk öfver franska och engelska medeltiden visat hvad historien kan blifva, då den uppsöker dylika vittnesbörd. I nationaldikten är det folket sjelft som direkte, ehuru omedvetet bär vittne om sig. Han vore en sjelfbiografi, om han ej vore så helt och hållet naiv, så fri ifrån all reflekterad afsigtlighet. Men i denna naivitet ligger ock orsaken, hvarföre det konstnärliga intresset ej kan vara stort. I farten att förtälja den beundrade hjeltens idrotter tänker ingen af de många, som utgöra ,,sagans mund“, på en poetiskt vacker form. Materialet hvaraf formen borde förfärdigas, språket sviker ock oupphörligen. I diktningens ström medföljer både likt och olikt, och när nu härtill kommer, hvad Poema del Cid beträffar, att diktstycket utgör en våg som af strömmen kastats upp nästan vid dess början, innan ännu den poetiska omgestaltningen hunnit någon längre tid fortgå, så finner man det helt naturligt, att den historiska prosan så ymnigt blandar sig in i diktens poetiska gestaltning. Poema del Cid tillhör en tidsålder, i hvars medvetande den historiska och den poetiska verksamheten ännu icke åtskiljts. Krönikan och dikten nära sig hvardera vid traditionens bröst och äro icke sällan, såsom tvillingar, svåra att skilja.

Om denna blandning af poesi och prosa medfört sina olägenheter för poemet om el Cid, i det den beröfvat dikten en stor del af det konstnärliga intresset, har

« EdellinenJatka »