allmänhet för fysiologins studium, förut här icke kända, än mindre sedda, började användas vid fysiologiska inrättningen, och en del af dessa torde väl vara i bruk den dag som är å densamma. Helt visst tog fysiologins studium ett godt steg framåt på HÄLLSTÈNS tid. Som naturligt var, blefvo Du BoisREYMONDS och HELMHOLTZ' upptäckter främst behandlade vid HällSTÉNS undervisning.

HÄLLSTÉNS nya instrument kommo äfven andra vetenskaper till godo. Det var sålunda genom det fysiologiska institutet som den uppspirande fonetiken gjorde sitt inträde vid universitetet. Det var här, som, bland andra, den nuvarande innehafvaren af professionen i denna vetenskap de sista åren af 80talet hördes arbeta på det Helmholtz’ska resonatoriet, hvars djupa, utdragna och irriterande toner icke just väckte sympati för fonetiken hos dem, som, arbetande å andra institutioner i samma hus, nödtvunget blefvo åhörare af öfningarna.

Professionen i anatomi och fysiologi delades år 1882. Härvid valde HÄLLstén för sin del fysiologin och histologin. Efter ernådd emeritiålder afgick han från sin lärareplats 1899. Han afled i Helsingfors den 10 maj 1913.

Den första anatomieprofessorn blef vid delning af den fysiologiska professionen prosektorn Georg Asp. --- Numera äro anatomin och histologin förenade; men en extraordinarie professor har den direkta ledningen af den senare sig anförtrodd.

Matematiskt

Af naturen begåfvad med anlag för matematiken, som HÄLLETÉN var, var anlagd till det ej att undra, om han i sina publikationer gärna sökte matematiska bevis

för sin mening. Äfven i sina föreläsningar använde han gärna matematiska utläggningar, stundom t. 0. m. i högre grad, än nödigt var. Hans viktigaste arbeten gälla: „Studium om kraftförvandling i vitala processer“ (1869); „Om protoplasmarörelser och funktionstillståndet i nervsystemet“ (1874); „Om dioptriska förmågan i centrerade system etc.“ (1872); flera serier af „Analys af muskelkurvor“; „Materiaux pour servir à la connaissance des peuples fennois“ (1881–1894). En fullständigare förteckning följer nedan.

HÄLLSTÉNS käraste sysselsättning var dock de ända till det sista fortsatta försöken att erhålla möjligast noggrann inblick i muskelns kontraktionsförhållanden under funktionen. Härför konstruerade han en vidlyftig apparat. Muskelkurvorna analyserades äfven här matematiskt efter det talrika mätningar gjorts på dem, sedan de grafiskt upptecknats af den af honom inventerade apparaten, hvars främsta del var den kurvan uppritande, roterande skifvan.

HÄLLSTÉNS lif stördes icke af de stora politiska och sociala spörsmål, som Politiskt

åskådningsunder senare delen af hans lif så starkt upprörde samhället. Icke dock

sätt; förhålså, som skulle han icke hyst medkänsla vid de slag, som så djupt träffade lande till

språkfrågan. vårt land. Han var i detta fall nog en god fosterlandsvän. I upplysning af de lager af befolkningen, som utgöra landets märg och kärna, såg han det bästa skydd för nationen i sin helhet. Ett uttryck af denna sin åskådning gaf han tillkänna genom sin stora donation till Kangasala kommun.

Ehuru Hällstén icke heller var någon synnerligt aktiv medlem af de stora partier, som söndra vårt lands befolkning i språkfrågan, så var han dock nog intresserad af densamma. Han föreföll i samtal med bekanta af annan åskådning nog så moderat, i öfverensstämmelse med sin fina natur, men var dock innerst varmt tillgifven det finska partiet, kanske närmast det gammalfinska. Hans finkänslighet tillät honom dock aldrig att söka göra propaganda, men gärna umgicks han med en del yngre medlemmar af partiet, väl mest fordna elever. Hos dessa var Hällstén högeligen uppburen. Hans deltagande i stiftandet af medicinska sällskapet „Duodecim“ och „Suomalainen Tiedeakatemia“ samt hans storartade donation för denna senare var därför helt naturligt.

Hvar och en, som första gången kom i beröring med Konrad HällsTÉN, Naturel. kunde icke annat än blifva charmerad af hans vinnande personlighet. Hos honom var det artiga umgängessättet, belefvenheten helt naturliga yttringar. Det är derför lätt begripligt, att alla, som vid hans tillträde till professionen i anatomi och fysiologi blefvo i tillfälle att lära känna honom som lärare och kamrat, i honom bevara minnet af en sällsynt sympatisk personlighet, hvars minne icke förbleknat efter hans tillbakaträdande från professionen. — En egendomlighet hos honom var, att hans äfven mot den obekanta så förekommande sätt icke så lätt öfvergick till förtrolighet. Dagens „on dit“ åhörde han gerna, , men sällan gingo de från honom öfver till tredje hand.

Tillbakadragen i sitt lif kunde HÄLLSTÉN dock icke egentligen kallas en enstöring. Med tilltagande ålder allt mera ensam blefven och sällan besökt,

Vetenskapliga verksamhet.

samt i en ny, mera främmande omgifning, isynnerhet sedan äfven hans mångåriga hushållsföreståndarinna, systern Betty, hemfallit under familjens olycköde, blef hans lif dock alltmera enslingens. Oaktadt sina personliga egenskaper kunde han stundom fatta misstro äfven till en person, med hvilken han varit nära lierad. — Och HÄLLSTÉN var då icke lätt att blidka, äfven om han stundom måste hafva insett sitt misstag. Med allt detta, vanliga anomalier i den menskliga naturen, var han dock en synnerligen attraktiv personlighet.

I sitt enskilda lif iakttog HällsTÉN stor sparsamhet. Såsom ogift och för egen del ställande ringa fordringar på lifvet, var det honom möjligt att samla en icke ringa förmögenhet. Denna har han på ett ädelt sätt låtit komma äfven vetenskapliga inrättningar till godo, universitetet och Suomalainen Tiedeakatemia.

Jag har i det föregående sökt framhålla HÄLLSTÉN såsom en god och inom sitt läroområde nitisk och intresserad lärare, hans förtjänster om histologin och fysiologin samt hans älsklingstema vid undervisningen: Du Bois-REYMONDS och HELMHOLTZ' discipliner, sålunda främst nerv- och muskelfysiologi samt de ögat rörande fysiologiskt-fysikaliska fenomenen. Jag har nämnt hans af intresse för ämnet utgifna „Handledning vid histologiska öfningar“ och vill tillägga hans „Lärobok i oftalmometri“, samt specimen för doktorsgrad „Om refraktion och ackomodation i ametropiska och emmetropiska ögon“, äfvensom „Om dioptiska förmågan i centrerade system“.

Hans 1869 utgifna docentspecimen: „Studier om kraftförvandling i vitala processer“ bedömes af professor TIGERSTEDT ') med uttrycket: „en mycket väl skrifven framställning, i hvilken dock inga experimentala undersökningar meddelas till belysning af den här behandlade frågan“; och om hans professorsspecimen (1873): „Om protoplasmarörelser och funktionstillståndet i nervsystemet“: att han, utan att dock egentligen meddela några nya rön, söker visa, att nervens tillstånd af verksamhet består i vågrörelser, och i sammanhang härmed, att läran om de specifika sinnesenergierna icke är hållbar.

Jag anför här in extenso prof. TIGERSTEDTS i öfrigt uttalade omdöme om prof. HÄLLSTÉNS vetenskapliga verksamhet.

1) Sedan jag skrifvit och till tryck inlämnat denna lefnadsteckning af HÄLLSTÉN, har jag, sent nog, erfarit, att prof. TIGERSTEDT inför Finska Läkaresällsk. hållit ett minnestal öfver denne, Läkaresällskapets ledamot. Jag har af prof. TIGERSTEDT erhållit tillstånd att referera hans omdöme om HÄLLSTÉNS vetenskapliga verksamhet. Min redan skrifna lefnadsteckning anser jag mig icke hafva skäl att ändra i något hänseende. Jag är prof. TIGERSTEDT tack skyldig för bans tillmötesgående där, hvarest jag icke äger kompetens att yttra mig.

„I afseende å HÄLLSTÉNS vetenskapliga verksamhet har jag redan omtalat den del af densamma, som hänför sig till tiden före hans utnämning till professor.

Hans fortsatta forskning anslöt sig till stor del nära till den tankeriktning, som i dessa tidigare arbeten fått sitt uttryck

Sålunda offentliggjorde han (1875) en undersökning om retbarheten å olika ställen af samma sensibla nerv; därpå följde (1880) ett meddelande om de retbarhetsförändringar, som under inverkan af en konstant elektrisk ström uppträda hos sensibla nerver, samt (1881) en väsentligen polemisk artikel om mekanisk retning af nerver. En omfattande undersökning om sensibla nerver och ryggmärgens reflexapparater offentliggjordes i en serie afhandlingar 18851887. I nära samband med denna står ett meddelande om ryggmärgens permeabilitet för elektrotonus. (1890).

Inom den allmänna muskelfysiologiens område undersökte HällsFÉN verkningarna af direkt retning af tvärstrimmiga muskler med konstant ström (1886, 1887) samt lämnade bidrag till kännedomen om muskelns kontraktionskraft (1890). Äfven verkställde han en minutiös analys af muskelkurvor, som upptecknats under olika omständigheter (1897-1900).

Fortsättningen af sistnämnda arbete sysselsatte Hällsten äfven sedan han lämnat sin professur, och han ägnade sig häråt med samma arbetsglädje som under tidigare år, ända till dess att tilltagande kroppslig svaghet hindrade honom att besöka laboratoriet.

Inom den fysiologiska optiken utgaf HÄLLRTÉN en afhandling om den dioptriska förmågan i centrerade system (1879) och en undersökning om symtotiska punkter (1891).

HÄLLSTÉNS arbeten inom andra områden af fysiologien äro blott få till antalet; de utgöras af ett helt kort meddelande om amylnitrit (1875) samt af en undersökning om inverkan af magnesiumsulfat på kroppens olika förrättningar.

Genom Gustaf Retzius' undersökning i finsk antropologi väcktes äfven i vårt land intresset för forskningar åt detta håll, och 1876 framlade Otto DonNER inom Vetenskapssocieteten en plan för sådana. Ett resultat häraf föreligger i de långa serier af mätningar af skallar tillhörande olika finska folkslag, som utfördes af Hällstén och af honom publicerades åren 1881—1894. År 1882 lämnnde han i Suomi en sammanställning af de på detta område dittills vunna erfarenhetsrönen.

Tillsammans med Clopatt utgaf HÄLLSTÉN en beskrifning öfver de i universitetets anatomiska museum förvarade missbildningar af människo- och djurfoster (1890).

Slutligen offentliggjorde HällsTÉN två afhandlingar i matematik och teoretisk fysik, nämligen om adiabatiska linier (1875) samt not till Eulers koordinattransformation (1878).

Framställningssättet i HällsTÉNS vetenskapliga arbeten är koncist, klart och redigt, och vissa af dem kunna i detta afseende betecknas som mönstergilla.

Samma egenskaper utmärka ock de mera populära afhandlingar, han under årens lopp utgaf. Hit höra hans artiklar om färgsinnet, människorösten och Listers förband (i Valvoja 1881–1883), hans i ett akademiskt program lämnade framställning af den cellulära teorin och dess utveckling under senaste tid (1887), samt hans föredrag vid Vetenskapssocietetens årshögtider 1887 och 1888.

I synnerhet det senare af dessa, med hvilket Societetens 50-års fest afslutades är af intresse, emedan HÄLLSTÉN här lämnar en redogörelse för sin uppfattning af det mekaniska åskådningssättet för förklaringen af förändringarna inom de lefvande varelserna.

Han söker här visa, att det mekaniska åskådningssättet ej får uppfattas såsom allmängiltigt i samma utsträckning som tillförene, emedan en viktig grupp af fenomen tills vidare icke däri funnit sin förklaring, samt att det icke är omöjligt, att den biologiska forskningen ännu skall se sig föranlåten i viss mån återupptaga det förra vitalistiska åskådningssättet för förklaringen af just de biologiska fenomen, som mera än andra äro karakteristiska för den lefvande materien, de som försiggå i väfnadselementen vid deras tillstånd af verksamhet.

Genom dessa resultat förändras, tillägger HÄLLSTÉN, visserligen icke den forskningsmetod som hittills blifvit följd inom de biologiska vetenskaperna, men uppfattningen om de biologiska fenomenen blifver en annan; den måste tills vidare blifva mer reserverad, till dess säkrare kännedom erhålles om de aktiva processerna i väfnadselementen. Det är själffallet, att härmed äfven de slutledningar man gjort, under förutsättning att det mekaniska åskådningssättet är allena berättigadt för förklaring af förändringarna inom de lefvande varelserna, härmed förlorat i betydelse och allmängiltighet.

Efter det HÄLLSTÉN 1899 såsom emeritus erhållit afsked från sin professur, ägnade han sin ålderdom likasom hela sin föregående lefnad åt studier, därvid han allt fortfarande vände sin forskande ande åt vetenskapens djupa frågor, sålunda på ett det värdigaste sätt njutande af de vises hvila.