Maj månad och sommaren 1857 egnades uteslutande åt studium af pathologisk anatomi vid VIRCHOWS institut i Berlin, äfvensom af pathologisk och fysiologisk kemi hos HOPPESEYLER därsammastädes. Hösten tillbragte HJELT hufvudsakligen i Prag och Wien, till hvilken sistnämnda ort den dragande kraften för alla pathologer var ROKITANSKY, af VIRCHOW kallad „der erste wahre, descriptive pathologische Anatom". Emellertid egnade sig HJELT tillika, så långt tiden medgaf, åt kliniska studier, så t. ex. i obstetrik hos SEYFFERT i Prag.

Under denna äfvensom under senare resor besökte HJELT äfven flere andra än ofvannämnda tyska universitet och pathologisk-anatomiska institut, stiftande personlig bekantskap med ett stort antal af Tysklands främste pathologer och stormän på medicinens olika områden. Synnerligen vänskapsfullt gestaltade sig förhållandet till VIRCHOW, hvilken år 1874 personligen besökte HJELT i Finland och med dennes biträde här utförde kraniologiska mätningar. I detta sammanhang kan förtjäna nämnas, att VIRCHOW, då jag senare, under mina studieresor som pathologisk anatom hade förmånen att sammanträffa med honom, främst plägade rikta till mig frågan: Wie geht es meinem alten Freund, OTTO HJELT" (eller HELT, såsom han uttalade namnet)?

Af många skäl, hvilka delvis skola framgå af det följande, blefvo redan tidigt HJELTS relationer med de ledande männen på medicinens områden i Skandinavien och särskildt i Sverige mycket lifliga och hjärtliga. Härvid knötos äfven många, för lifvet bestående vänskapsband.

2

Efter det HJELT jultiden 1857 hemkommit från sin första, långa vetenskapliga utrikesresa blefvo hans förmåga och omfattande kunskaper snart strängt tagna i anspråk af universitetet. Sålunda förordnades han den 17, 1858 att jämte sin anatomie-prosektorstjänst bestrida den nyinrättade professionen i pathologisk anatomi. I det senare embetet kom han i tillfälle att omedelbart tillämpa de nya metoder han inhemtat och de rika erfarenheter han vunnit under sin nyss afslutade studieresa. Yttermera blef HJELT af Consistorium förordnad att under vårterminen 1859 förestå professionen i barnförlossningskonst och den därtill hörande obstetriska afdelningen af kliniska institutet.

Sedan den från landets dåvarande generalguvernör utgångna planen att besätta den nyinrättade lärostolen i pathologisk anatomi med en därtill kompetent tysk professor" blifvit lyckligen afvärjd, utnämndes HJELT, efter aflagdt specimen, den 13 maj 1859 till förste innehafvare vid vårt universitet af professionen i pathologisk anatomi och statsmedicin, hvilken sistnämda vetenskap omfattade såväl rättsmedicin som hygien.

Till ämne för nämnda specimen, som ventilerades den 26 mars 1859, valde HJELT, på förslag af VIRCHOW, hos hvilken arbetet påbörjats, en synnerligen intressant, men komplicerad och svårlöst fråga, nämligen „Om nervernas regeneration och härmed sammanhängande förändringar af nervrören". Denna fråga, som naturligtvis kunde lösas endast på experimentell väg, hvarigenom den successiva utvecklingen kunde noggrannt följas och studeras, har långt tidigare och äfven långt senare sysselsatt talrika forskare, utan att man dock intill den dag som är kunnat uppnå enighet i åsikterna beträffande

regenerationsprocessens art. Genom sina mikroskopiska studier så noggrannt utförda som den tidens vetenskapliga hjälpmedel gjorde det möjligt af nämnda process och af därmed sammanhängande omständigheter, efter excision af små stycken af perifera nerver, kom HJELT till den åsikten, att „regenerationsprocessen inom nerverna ursprungligen är en bindväfsbildning, utgående från neurilemets kärnor, hvilka därvid spela den viktigaste rolen", en åsikt, som stod väl i harmoni med den tidens alltmera framträdande „uppfattning af bindväfnaden såsom en bildningshärd för organismen". Genom senare tiders undersökningar har nyssnämnda åsikt, i något modifierad form och lämpad efter nutidens uppfattning af de anatomiska förhållandena, vunnit alltmer anslutning bland pathologerna, i motsats till den äldre, redan af WALLER (år 1852) uttalade och af många ännu i hufvudsak hyllade åsikten, att regeneration af nervfibrerna skulle ske förnämligast genom ett utväxande af de i den centrala delen af nerven bibehållna axelcylindrarna in i den perifera, hvarest de gått under.

Det var dock ej nog därmed att universitetet erhöll en professor, som verkställde liköppningarna och på ett vetenskapligt sätt för de studerande demonstrerade de sjukliga förändringar i kroppens organ, som vid obduktionen kunde iakttagas. Äfven de yttre hjälpmedlen och betingelserna för en fruktbringande undervisning och rent vetenskaplig verksamhet måste anskaffas. Det första vilkoret för att lära de blifvande läkarne att rätt förstå och uppskatta de olika sjukdomarnas väsen, deras uppkomst och utveckling är väl att sätta dem i tillfälle att se och med mikroskopets tillhjälp studera de olikartade förändringar i kroppens organ, som betinga en viss sjukdom. Härtill räcka naturligtvis icke de mer eller mindre tillfälliga fynden vid de enskilda obduktionerna, utan erfordras för detta ändamål en möjligast fullständig och instruktiv samling af preparat, som under årens lopp tillvaratagas. Härigenom möjliggöres ett jämförande och systematiskt studium af de olika stadierna i de på många sätt skiftande sjukdomsprocesserna. Med öppen blick för undervisningens och vetenskapens kraf, började den nye professorn strax med energi samla och tillvarataga lämpliga preparat och sålunda anlägga ett pathologiskt-anatomiskt museum.

Den provisoriska lokal, som inom Nya klinikums byggnad till en början upplåtits för pathologiska anatomins behof, visade sig dock snart aldeles för trång såväl för bevarande af samlingarna, som för en tidsenlig undervisning, hvartill ju borde höra, förutom föreläsningar och demonstrationer, äfven mikroskopiska kurser för medicine kandidaterna, för att ej ens tala om svårigheten att där utföra vetenskapliga arbeten.

Såsom ursprungligen afsedd för helt andra ändamål, var lokalen dessutom för sagda uppgift fullkomligt olämplig. Tanken att söka åstadkomma en själfständig inrättning, motsvarande den nya tidens kraf, låg därför nära till hands. Genom talrika studieresor i utlandet väl förtrogen med sitt läroämnes behof och med motsvarande inrättningar, särskildt i Tyskland, den pathologiska anatomins förlofvade land, begynte HJELT omedelbart arbeta för realiserandet af ofvan nämnda idé. Det var dock först efter öfvervinnande af många svårigheter och efter häraf förorsakad tidsutdräkt, som uppförandet af ett själfständigt, fristående pathologiskt-anatomiskt institut blef beslutet och nödiga medel

för ändamålet beviljades, hvilket skedde genom Kejserliga senatens bref till Consistorium af den 14 januari 1873. Den 5 februari 1873 uppdrog Consistorium academicum åt prof. HJELT att låta uppgöra eskiss-ritningar till byggnaden. Den 4 oktober 1878 kunde den nya inrättningen, som uppförts på allmänna sjukhusets tomt vid Nikolaigatan, högtidligt invigas för sin bestämmelse. I det föredrag, som professor HJELT höll vid detta tillfälle, yttrade han bland annat följande: ') „Den pathologiska anatomin, hvars uppgift är att utforska lagarna för sjukdomarnas orsaker, deras utveckling och deras inflytande på den menskliga organismen, bildar den grund, hvarpå vår tids praktiska medicin bygger sin uppfattning af sjukdomsprocesserna. Måtte denna byggnad, som vi nu i dag inviga till sin bestämmelse, motsvara sin uppgift att blifva en härd för arbete och forskning❝ 2).

Vid tidpunkten för den nya inrättningens uppbyggande och första framträdande fanns det kanske en och annan, som befarade att såväl inrättningen i dess helhet som äfven de enskilda rummen och anordningarna i dessa voro tilltagna i större skala än hvad som var af behofvet påkalladt. Alla dessa farhågor blefvo dock af en snar erfarenhet jäfvade, ity att det senare visat sig att utrymmet ingalunda var för stort, snarare tvärtom, att alla utvecklingsmöjligheter blifvit tillfullo utnyttjade och att sålunda de ursprungliga anordningarna voro vidtagna med öppen blick för framtida behof.

Äfven på det praktiskt-kliniska området var den medicinska undervisningen vid tidpunkten för HJELTS tillträde till professionen mycket bristfällig, närmast till följd af materialets otillräcklighet. Det inskränkte sig nämligen till 30 sjukplatser, hvaraf 15 på den medicinska och 15 på den kirurgiska afdelningen af det s. k. kliniska institutet, nuvarande nya klinikum. En väsendtlig förbättring i detta hänseende vanns först, då genom en kejserlig förordning af den 19% 1860 „allmänna hospitalet" eller länelasarettet i Helsingfors, nuvarande gamla klinikum, förenades med universitetets kliniska institut och af dessa bildades en gemensam inrättning såväl för vården af sjuka från Nylands län som för de blifvande läkarnes praktiska utbildning. Till denna högst behöfliga och betydelsefulla omgestaltning af den kliniska sjukvården och undervisningen torde äfven HJELT i sin mån bidragit, bland annat genom en i Litteraturbladet för år 1858 införd uppsats med titeln „Om behofvet af utvidgade inrättningar för den praktiska undervisningen i medicin“. Härvid erhöll äfven HJELT en liten sjukafdelning.

Med professuren i pathologisk anatomi voro, såsom nämndt, förenade rättsmedicin och hygien, och hafva vi häri, såsom HJELT själt yttrade vid festen på sin 90-års dag, att söka förklaringen, hvarför han ansåg sig pligtig att offra så mycken tid för den allmänna hälsovårdens ordnande i vårt land". Denna tid och detta arbete, för hvilket HJELT samvetsgrannt beredde sig såväl genom studier och forskningar hemma som genom sär

1) Detta föredrag finnes infördt i Finska Läkare Sällskapets Handlingar för år 1879.

2) En närmare beskrifning af patologisk-anatomiska inrättningen och dess samlingar finner man i HJELTS senare skrift: Det Finska Universitetets Patologiskt anatomiska Institution under åren 1871-1883. Helsingfors 1884, äfvensom i Nordiskt Med. Arkiv. 1882. XIV.

skilda utländska resor, voro emellertid ej bortkastade. Tvärtom buro de synnerligen rika frukter, för hvilka fosterlandet står i stor tacksamhetsskuld till den aflidne. Här må blott erinras därom, att före 1860-talet endast ytterst knapphändiga och bristfälliga lagbestämmelser funnos beträffande allmänna hälsovården i städerna eller på landet, äfvensom därom att vår nu gällande, år 1879 stadfästade, hälsovårdsstadga1) till väsendtlig del är HJELTS verk. Sitt hufvudsakliga arbete för hälsovården i enlighet med den hygieniska vetenskapens fordringar utförde HJELT dels såsom verksam ledamot, dels såsom ordförande i följande komitéer: för ordnandet af sundhets-polisen i Finland (1862); angående fiskevattens förorenande genom kemiska ämnen och industrielt affall (1874); angående handeln med gifter (1874); för åvägabringande af tidsenlig lagstiftning angående hälsovården i landet jämte särskilda därmed gemenskap egande frågor (1874). Dessutom utgaf HJELT på grund af Kejserliga Senatens förordnanden af den 14 februari 1868 och den 24 oktober 1871 särskilda skrifter rörande landets sundhetslagstiftning, bland hvilka må särskildt framhållas hans stora och betydelsefulla arbete: Den veneriska sjukdomens utbredning i Finland, jemte förslag att hämma dess spridning, 1873.

Afven för mångahanda andra uppdrag både inom och utom universitetet togos HJELTS omfattande kunskaper, rika erfarenhet, sällsynta arbetsförmåga och praktiska sinne i anspråk. Så t. ex. fungerade han som e. o. opponent vid icke mindre än 8 professorsdisputationer, nämligen mot: F. J. von BECKER och J. A. ESTLANDER, kirurgi (1879); K. S. SIRELIUS och JOSEF PIPPINGSKÖLD, barnförlossningskonst (1861); K. HÄLLSTEN och G. ASP, anatomi och fysiologi (1873 och 1874); J. W. RUNEBERG, medicinsk klinik (1876); FR. SALTZMAN, kirurgi (1882); och dessutom vid ett stort antal disputationer för docentur samt för med. och kir. doktorsgrad. I Collegium medicum var HJELT ledamot från år 1858 till Collegiets upplösning år 1878; inspektor för universitetets gymnastikinrättning 18711884; ledamot i ekonomiedivisionen 1/10 1876-1 1882; universitetets prorektor 28/5 1881-april 1882; dekanus i medicinska fakulteten 1883 - hösten 1884; inspektor för vestfinska studentafdelningen från höstterminen 1871 till februari år 1883.

23

Såsom ledamot var HJELT verksam äfven i följande komitéer: för reorganisationen af sinnessjukvården i Finland (1859); angående finska språkets införande i den vetenskapliga undervisningen i skolorna (1870); rörande organisationen af vårdanstalterna för sinnessjuka i landet (1873); för medicinalstyrelsens ombildning (1874); för uppgörande af förslag till nytt apoteks-reglemente (1874).

HJELT var ordförande i komitén för uppförande af nybyggnad för universitetets pathologisk-anatomiska institution (1875–1878) och i bestyrelsen för uppförande af Finska statsarkivets byggnad (1886-1890). Finska Läkare Sällskapets sekreterare 1858-1859, dess bibliotekarie åren 1858-1864 och dess ordförande år 1868. Medlem af Finska missionssällskapets bestyrelse 1859-1882 och dess ordförande 1890-1893; medlem i bestyrelsen för diakonissanstalten 1867-1884 och Finska folkupplysningssällskapet 1875-1881. Ordförande i Finlands söndagsskole-förening 1895-97. Ordförande i

2) Se närmare härom i HJELTS uppsats: Om tillkomsten af 1879 års hälsovårdsstadga i Finska Läkaresällskapets Handl. 1911. Bd. LIII N:o 12. (Supplementhäftet).

direktionen för Finska läkarenes pensionskassa 1873-1883 och därjämte dess kassör 18731877. Lekmannaombud för St. Michels prosteri vid första finska kyrkomötet i Åbo 1876.

Bland de många arbetsuppgifter på olika forskningsområden, som HJELT med intresse och energi omfattade, har dock arbetet på den historiska forskningens område måhända legat hans hjärta närmast, vare sig det gällt rent medicinska ämnen eller allmänt naturvetenskapliga eller kulturella frågor, särskildt sådana som rörde universitetet, eller biografiska spörsmål, hvilka alla han på ett lifligt och allsidigt sätt belyste med tillhjälp af sina omfattande studier, sin rika lifserfarenhet och stora personkännedom. Till nämnda område hänför sig redan hans allra första, tidigare omnämnda afhandling af år 1843 med titeln: „Naturhistoriens studium i Finland före Linné's tid".

Efter att hafva väl och i rikligt mått fyllt sin plikt mot sitt lands universitet, erhöll HJELT på begäran afsked från sin professur den 30, 1885 och hugnades därvid med arkiaterstitel. Han flyttade därpå till sin villa Lepola 1) i Thusby, „mer berättigad än de flesta lärde att njuta otium cum dignitate", såsom hans vän prof. ÖDMANSSON i Stockholm i ett bref till HJELT så sannt uttrycker sig.

Vid sin afgång från universitetet lemnade HJELT efter sig ett rikt vetenskapligt arf i form af ett tidsenligt pathologiskt institut, med därstädes hopbragta värdefulla vetenskapliga samlingar, universitetet till heder, nutida och kommande forskare till nytta. Men äfven senare har HJELT på mångfaldigt sätt visat sitt varma intresse för det institut, som han grundlagt. Så t. ex. skänkte han åt detsamma år 1886 en stor del af sin värdefulla medicinska boksamling, innehållande öfver 2,000 volymer, därmed grundläggande institutets bibliotek.

Efter sitt afsked egnade sig HJELT med nästan ungdomlig ifver och entusiasm, ända till lifvets slut, åt historisk forskning, hvilket arbete icke blott synes skänkt honom glädje och tillfredsställelse, utan äfven så att säga utgjort för honom ett lifselixir, hvilket, i förening med hans upphöjda lifsåskådning, väl till väsendtlig del utgör förklaringen till att HJELT fick åtnjuta både kroppslig hälsa och andlig spänstighet ända till en ålder, som det är endast få dödliga förunnadt att uppnå.

Ett ämne, som särskildt intresserade HJELT på grund af naturlig böjelse och studieriktning, var LINNE's person och hans snillrika lifsgärning. Såsom resultat af HJELTS forskningar på detta område utkom redan år 1877 ett arbete med titeln: „CARL von LINNÉ som läkare och hans betydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige. Helsningsskrift, som med anledning af fyrahundraåriga jubelfesten den 5 september 1877 vördsamt tillegnas Kongl. Universitetet i Upsala å Finska Vetenskaps-Societetens vägnar“. Specielt vid utförande af detta arbete kom HJELTS synnerliga förtrogenhet med det gamla romarspråket honom till stor nytta, ja utgjorde ett oeftergifligt vilkor för arbetets framgång 2).

1) Det var på förslag af AUGUST AHLQVIST, som villan erhöll namnet „Lepola“ (= „Hvilans hem"). 2) I detta sammanhang må anföras utdrag ur ett bref från GUSTAF RETZIUS till HJELT af den 12 1906, i anledning af förarbetena för det senare stora arbetet öfver LINNÉ, däri RETZIUS meddelar, att biblio