Sivut kuvina
PDF
ePub

TOM. XLVI.

MINNESTAL

ÖVER

FRIHERREN DOCENTEN, FIL. DR.

AUGUST BENJAMIN AF SCHULTEN

HÅLLET VID

FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS ÅRSHÖGTID DEN 29 APRIL 1913

AV

WILHELM RAMSAY.

HELSINGFORS 1916,
FINSKA LIETERATUR-SÄLLSKAPETS TRYCKERI.

Ärade åhörare!

Underrättelsen om August af Schulténs bortgång den 29 sept. förlidet år påminte oss om en medlem av vårt lärda sällskap, vilken vi icke sett i vår krets sedan mera än ett decennium. Vi erinrade oss en redan halvt förgäten universitetslärare, som i tiden med nit och framgång verkat vid vår högskola. Vi tänkte på en vetenskapsman, vars forskaregärning få här hemma kunde bedömma, men om vilkens arbete man hört att de voro högt skattade överallt, där den anorganiska kemien och mineralogien hava sina idkare och vänner.

I dag höves det oss att åter låta våra tankar för en stund dröja vid den bortgångnes liv och verksamhet.

August Benjamin af Schultén föddes i Viborg den 19 dec. 1856. Hans föräldrar voro hovrättspresidenten, sedermera viceordföranden i K. Senatens justitiedepartement, Friherre Otto Reinhold af Schultén och hans maka i första giftet Anna Karolina Törnquist. Redan i Schulténs barndom flyttade familjen till Helsingfors, där han gick i skola och tillbragte vintrarna. Under somrarna åter vistades han på fädernegården, det vackra Prostvik i Nagu.

Själv väl utrustad på förståndets och karaktärens vägnar växte Schultén upp i en krets av högt begåvade bröder, av vilka flere länge skola minnas för sina inlägg i den vetenskapliga och kulturella utvecklingen hos oss. Vetenskapligt påbrå fanns även i släkten. Schulténs farfader var en känd vetenskapsman och professor i matematiska och fysiska ämnen, hans farbroder professor i matematik. Alla dessa omständigheter samt en omsorgsfull uppfostran och den bästa undervisning riktade ynglingens håg mot en lärd bana.

Bliven student år 1873 (från Helsingfors privatlyceum) egnade Schultén sig åt studier inom den fysisk-matematiska sektionen. Kemien blev hans huvudämne. Efter avlagd filosofiekandidatexamen (den 19 maj) 1877 (prom. fil. mag. 21. V. s. å.) fortsatte han sina studier i detsamma och var under läse

året 1878-1879 t. f. laborator vid den kemiska inrättningen samt höll redan då en föreläsningskurs i grunderna av den anorganiska kemien.

Hösten 1879 begav sig Schultén till Paris för att förkovra sig i sin vetenskap. Han vände sig till Riban och fick arbeta under dennes ledning vid „Laboratoire de la faculté des sciences de la Sorbonne". Här experimenterades vid denna tid ivrigt inom ett område av den anorganiska kemien, som vi för korthets skull vilja kalla mineralsyntes. Redan högt utvecklad av en Daubrée, en S:te Claire Deville, en Hautefeuille och andra, hade denna gren av vetenskapen av Friedel, Fouqué, Bourgeois m. fl. drivits till blomstring.

Det såg ut som om de mineralsyntetiska experimenten å ena sidan skulle kunna giva svaret på flere viktiga geologiska frågor, å andra sidan öppna utsikter till framställning av nya oorganiska föreningar eller alldeles nya grupper av sådana. Förhoppningarna voro ganska stora på ett uppsving för den anorganiska kemien i tävlan med den unga och livskraftiga organiska kemien, som då drog till sig de flesta forskares intresse. Schultén greps av entusiasmen och förblev under hela sitt liv en trogen anhängare av denna riktning och en flitig arbetare i dess tjänst. Men härigenom kom han som forskare att stå utanför den strömning, som under hans bästa år var mäktigast inom hans vetenskap och gav densamma en så kraftig utveckling och många nya impulser. Han blev dock ingalunda helt främmande för den organiska kemien, ty senare finna vi honom bl. a. hålla föreläsningar över densamma.

Resultaten av sina experiment under denna första vistelse i Paris framlade Schultén i sitt licentiatspecimen: „Syntes af analcim" (1881). Här beskrives för första gången framställningen av en zeolit, d. v. s. ett silikat med kristallvatten. Den sålunda erhållna syntetiska produkten visade även samma egendomliga optiska anomalier som det naturliga mineralet. Själva avhandlingen, som redogjorde för dessa rätt märkliga resultat, omfattade endast 32 små glest tryckta sidor och är väl den minsta, som utgivits för vinnande av högsta lärda grad efter införandet av nu gällande disputationsordning vid Helsingfors universitet. Den bedömdes med rätta väl av opponenten, Wiik, och efter avlagd licentiatexamen (27. IV. 1881) blev Schultén utan att hava utgivit några vidare publikationer utnämnd till docent i kemi den 6 dec. 1881. ')

Läseåret 1881-1882 arbetade Schultén åter i Paris på samma laboratorium som förra gången. Han hade nu jämte andra aspiranter sökt den efter J. J. Chydenius' avgång lediga professuren i kemi. Men han fullföljde icke

1) Det må påpekas, att man vid denna tid överhuvud fordrade vida mindre literära prestationer av dem, som föreslogos till docenter, än senare.

sina avsikter genom att utgiva en akademisk avhandling, och i själva verket var blott ett par mindre uppsatser det synliga resultatet av detta arbetsår. Det var nämligen så, att den art av forskning Schultén bedrev var nyckfull med hänsyn till utbytet. Omsorgsfullt planerade och arbetsdryga experiment kunde på grund av oförutsedda orsaker bliva resultatlösa eller i bästa fall lämna andra produkter än de väntade.

[ocr errors]

Efter ett års vistelse i hemlandet begav sig Schultén åter till utlandet (1883-1884), nu såsom innehavare av universitetets dåförtiden största stipendium, Alexandersstipendiet. Även nu arbetade han större delen av tiden i Paris hos Riban. En månad vistades han dock hos Bunsen i Heidelberg på dennes laboratorium för anorganisk och analytisk kemi.

Sedan förblev Schultén från 1884 till 1901 verksam som lärare vid vårt universitetets kemiska inrättning. Såsom sådan var han en av de bästa vi haft. Han undervisade i främsta rummet anorganisk kemi, men föreläste även organisk kemi, i synnerhet då han under en lång tid hade ledningen och examineringen av de s. k. medikofilarna i sin hand. Mest gav han kurser av elementär art, och det var han, som bl. a. införde, att de studerande genom en grundkurs, förenad med repititioner, förbereddes till laboratoriearbetet. Som föreläsare beundrades Schultén icke mindre för framställningens klarhet än för säkerheten och elegansen vid experimentens utförande, och föredragets väl avvägda innehåll väckte eftertanke hos åhörarna och intresse för den kemiska vetenskapen. Som laboratoriepedagog ledde Schultén huvudsakligen undervisningen i reaktionsövningar och analys. Härvid genomförde han i laborationsordningen flere reformer, som visat sig ändamålsenliga och ännu i huvudsak bestå. Han lade stor vikt på de studerandes uppfostran till propert arbetssätt, precision och samvetsgrannhet. I sådan avsikt infördes en rigorös kontroll, som för mången laborant kanske kändes besvärlig. Men hos dem, som följt föreskrifterna i Schulténs s. k. kokböcker, d. v. s. hans läroböcker i analys, och upptäckt de i proven förborgade grundämnena eller vid den kvantitativa analysen ernått vägningsresultat inom de tillåtna felgränserna, stärktes tilliten till den egna förmågan att utföra även de finaste bestämningar. För den intresserade studenten var Schultén icke endast den fordrande kontrollanten, utan även den rikt givande läraren, som sparade varken på sin tid eller på vänliga råd ur sin erfarenhet. Och icke allt som han sådde föll på hälleberget. De, som voro mindre intresserade av analysens finesser, ansågo väl Schultén för något pedantisk. För slarvarna och fuskarna var han svår, men även vid den snoppande behandlingen av dessa syndare förnekade sig icke hans artiga sätt. Nu

« EdellinenJatka »